Kyrkan i Indonesien

Indonesien är med sina 155 miljoner människor det femte största landet i världen efter Kina, Indien, Sovjetunionen och Förenta staterna. Det har samma yta och lika stora naturtillgångar som Brasilien. I denna övärld som sträcker sig nästan 500 mil ut i södra Stilla havet från det asiatiska fastlandets nedre kust finns öar som för oss hör till de mer exotiska: Bali, Borneo, Sumatra, Kryddöarna och Nya Guinea. Bland invånarna finns både bärare av gamla hinduistisk-buddistiska traditioner och primitiva stamfolk som kommer till mässan i gräskjolar och penisfodral.

Indonesien har i sina Pancasila, eller fem grundläggande principer, en unik nationell filosofi; det hyser en speciell nationalstolthet likaväl som man finner samma krutdurkar som i månget annat land i tredje världen: en växande klyfta mellan rika och fattiga, en auktoritär regering, korruption, dödspatruller, muslimsk fundamentalism, olja, kontrollerade val och media och på Osttimor, landets geografiska hjärta, ett krig.

Katolikerna uppgår till fyra miljoner, ungefär 2,5 procent av befolkningen, vilket är nog för att göra dem till den tredje största kyrkan i Asien efter Filippinerna och Indien. Det är en kyrka lika lovande och sammansatt som landet.

Den katolska kyrkans moderna historia i detta land började när portugisiska sjömän och andra européer anlände till de små Kryddöarna, nu Moluckerna, väster om Nya Guinea. Mellan sin verksamhet i Indien och i Japan besökte Frans Xavier öarna, och döpte hundratals människor.

De katolska befolkningscentra ligger fortfarande på de östra öarna som först kristnades av de portugisiska missionärerna. Landets politiska och ekonomiska centra låg i väster på Java, där de hinduiska, buddistiska och muslimska civilisationer som föregick kristendomen hade sin hemort. Trots sin fattigdom och avsaknad av politisk betydelse har de ”katolska” öarna, Kryddöarna, Flores och i söder Timor, fortsatt att spela en dramatisk roll i kyrkans historia. Baru – en av Moluckerna – var t ex en djävulsö för de 150-200 tusen politiska fångar som efter Sukarnos militära maktövertagande 1966 sattes i fängelse misstänkta för kommunism. Kardinal Justinus Darmojuwono, som nu har dragit sig tillbaka och arbetar som kyrkoherde i Semarang på Java, talade med mig om Baru och om de sorgliga följderna av militärkuppen: ”Vi hjälpte ängarna så gott vi kunde. Det var riskabelt, men vi tog den risken. Ingen utom katoliker brydde sig om att hjälpa dem. De sändes bort, utom synhåll, för att glömmas och dö, som de spetälska som skickas till Molokai som ligger längre upp i havet som du vet. Dessa fångar har tillsammans tillbragt mer än en miljon år i fängelse. Det blir ett genomsnitt på tio år för hundratusen man, men exakta siffror är det svårt att få. Deras liv var, skulle man kunna säga, ‘en evig grav’. Ingen vet hur många så kallade kommunister som dödades över hela landet 1965-67. Somliga säger att det rör sig om en halv miljon. De kallades för kommunister, men många var fattiga bönder eller arbetare som inte alls visste vad kommunism var. Militären trodde att den kunde döda kommunismen. Man kan döda kommunister eller dem man tror vara kommunister, men man kan inte döda fattiga människors längtan efter rättvisa och förändringar i deras fattiga liv. Det hela var en katastrof för folket.”

På Flores har kyrkan fatt en löst organiserad missionsrörelse av lekmän. Pater John Dijkstra, som arbetar med de viktigare föreståndarna inom ordnar och kongregationer för män och kvinnor, beskrev den för mig med road beundran: ”Flores är ett fattigt land. Männen hör till de stora vandrarna i Indonesien. De ger sig av med jämna mellanrum, men var de än slår sig ner bygger de efter några år ett kapell och börjar leta efter en präst som kan välsigna det och läsa mässan. De är inte kända för några pryda vanor; en av dem anförtrodde mig att ‘vi tror på att synda utav bara helvete’, men de är trogna katoliker, och många av landets kristna församlingar började med dem.”

Flores illustrerar också den styrka och anpassningsförmåga Indonesiens katoliker besitter. När holländarna kom till Indonesien på 1600-talet, förbjöd de katolska präster på Flores och de andra öarna till på 1800-talet. De katolska församlingarna på Flores var utan präster i 150 år. De höll själva tron levande, liksom japanska kristna i Nagasaki gjorde. Rosenkransen var en av troslivets grundpelare. De präster som återvände på 1800-talet fann en aktiv om än ovanlig kyrka.

Under den japanska ockupationen under andra världskriget sände Tokyo en japansk biskop och tre präster som skulle ta över kyrkans arbete på Flores. Japanerna fann att det redan fanns en biskop, och i strid med regeringars önskemål beslöt de att tjäna som församlingspräster inom den lokala kyrkan.

Timor, en av de fattigaste öarna i denna övärld, delades av kolonialmakterna i en västlig (holländsk) och en östlig (portugisisk) inflytelsesfär. Portugal övergav Östtimor 1975 efter att ha förlorat intresset för sitt kolonialvälde, sedan Angola och Mozambique blivit självständiga. En grupp på Östtimor beslöt att upprätta en självständig stat, men nästan omedelbart efter dess grundande, i december 1975, invaderade den indonesiska armen landet. Där har den blivit kvar trots FN:s fördömande, och kriget fortsätter utan något slut i sikte. Armens grymhet och den grad av förstörelse som den åstadkommer har jämförts med Pol Potregimens i Kambodja. Enligt de flesta uppskattningar har en tredjedel av Östtimors 600 000 invånare dött sedan kriget började 1975, antingen direkt i striderna eller av hungersnöd och sjukdomar förvärrade av kriget.

Kriget är en stor nationell fråga som direkt berör kyrkan, eftersom nästan hela befolkningen på Östra Timor är katoliker. Den katolska kyrkan på Timor var fullt ut engagerad i den indonesiska kampen för självständighet, till skillnad från de flesta av Asiens kyrkor som sympatiserade med kolonialmakterna. Det fanns inga framstående katoliker som stödde Mahatma Gandhi, t ex – något som den indiska kyrkan ännu beklagar. Kyrkans ledare i denna kamp var jesuitbiskopen Albertus Sugijapranata, som 1940 blev den förste indonesiske biskopen. Han var god vän med president Sukarno och tog hand om dennes familj, när Sukarno drevs i landsflykt av holländarna. Biskop Sugijapranata uttalade sig under fyrtio- och femtiotalen hela tiden mot utländsk överhöghet trots kritik från holländska kollegor och biskopar. Han uttalade sig mot Västerlandets ekonomiska dominans över den tredje världen långt innan påven Paul VI:s Populorum Progressio (1967) gjorde det till en angelägenhet för kyrkan i hela världen. Biskop Sugijapranata dog i Holland 1963 under andra vatikankonciliet. Hans stoft hyllades i katedralen i Djakarta av president Sukarno; han kallades en nationalhjälte och begravdes med generals rang som hedersbevisning på en liten militärkyrkogård vid utkanten av Semarang.

Det sista nya området för kyrkan och den indonesiska regeringen har varit Västirian, den västra delen av Nya Guinea. Portugisiska fartyg måste ha seglat utmed dess kust på sin väg mot Kryddöarna, om de kom runt Kap Horn, men det var inte förrän in på detta århundrade som främlingar började lägga till vid denna färgstarka, primitiva jätteö. Kyrkan har varit verksam där under bara några årtionden. Till söndagens mässa samlas kvinnor i gräskjolar och män utan annan klädsel än penisfodral. En morgon bröt en äldre kvinna ut i en vild segersång och -dans för att ge uttryck för sin tro. Andra stämde in. Hela kyrkan skakade av skrik och dans. Inte någon fastställd liturgi precis. En novismästarinna gick på besök hos sina noviser, som hade farit hem på ett kort besök i sina byar. Hon fann en av dem spritt naken vid familjens eld. ‘Alla ville se henne”, förklarade fadern för novismästarinnan.

Katolikerna har realistiskt nog beslutat att på Västirian ha en katekumenkyrka, där människor kan dyrka Gud och leva som kristna men utan dop, då många män har två eller flera hustrur och andra problem finns som inte kan lösas efter kanonisk rätt. Ändå säger besökare, att det inte råder något tvivel om folkets tro.

Vid sidan av sin färgstarka historia och sin mångfald har den indonesiska kyrkan alla en modern kyrkas institutioner: universitetet, centra för utbildning i social verksamhet och för forskning och ett antal tidskrifter och tidningar. Bland dessa finns Kompas, landets mest respekterade och största dagliga tidning, som drivs av katolska lekmän.

En pragmatisk, stillsam realism tycks vara ledmotivet för denna kyrka. Den är aldrig öppet konservativ eller radikal. följsam eller demonstrativ. Så konsekvent är dess välavvägda moderation, att denna kyrka är praktiskt taget okänd t o m i Asien. Den tycks ha hämtat mer frän nyktra holländska missionärer än från latinska portugiser. Kontrasten mellan den filippinska och den indonesiska biskopskonferensens resp arbetsmetoder kan illustrera saken. De filippinska biskoparna samlas till sina möten var sjätte månad, bokstavligen utan några förberedelser. De har inga förberedda förslag som kan vägleda diskussionen – ingen organisation eller diskussion hemma bland det lokala prästerskapet och lekmännen. När biskoparna träfas, kommer man – om stämningen är den rätta – överens om ett tema, och en kommitté utses att skriva ett brev. Sedan glöms alltsammans bort under sex månader, eftersom det inte finns någon grupp på heltid som kan syssla med följderna i vardagen av det man kommit överens om. De indonesiska biskoparna har en utmärkt stab för alla sina uppdrag, som noggrant förbereder de årliga mötena genom att bygga vidare på föregående möten och på så sätt säkerställa en kontinuitet. De filippinska biskoparnas uttalanden utgör ibland spännande läsning men har ringa inverkan på kyrkans verksamhet. Uttalanden från de indonesiska biskoparna är troligen de mest långtråkiga i Asien, med bara ett minimum av skiftningar från ett år till nästa – men de sammanfattar hela kyrkans erfarenhet och för den vidare till nästa fas.

Med undantag för Västirian arbetar den indonesiska kyrkan metodiskt och utan onödig brådska. Förvissad om att den vet vad som bäst gagnar den visar kyrkan inga tecken på att den kan lära av andra och tycks inte bry sig om vad andra länder eller områden tycker. Dess biskopar är för det mesta fromma, enkla och hårt arbetande män, som var goda församlingspräster innan de blev biskopar. Som grupp utstrålar de måttfullhet, i lika hög grad som Rembrandts borgare – ändå kan de överraska, just när man tycker sig ha placerat dem i rätt fack. De har t ex varit de mest rättframma av alla Asiens biskopar i sina protester mot påvens beslut i sådana frågor som födelsekontroll och prästvigning av gifta män. Många biskopar skulle mycket föredra uppgifter i sitt lands regering framför kurian i Rom. Indonesier berättade för mig att kardinal Darmojuwono, när han besökte Rom 1980, knäböjde vid påven Johannes Paulus II:s fötter och bönföll honom, att han skulle tillåta att respekterade ledare prästvigdes, så att folket kunde få nattvarden regelbundet. Påven förhöll sig tyst, men kort därefter godtog han kardinalens avsägelse, trots att denne med sina 65 år var relativt ung och sådana avsägelser oftast inte beviljas av påven.

Tre problemområden har stått för dramatiken i kyrkans liv i Asien: förhållandet till ickekristna, till regeringar och till de fattiga. Den indonesiska kyrkans ställning i alla dessa tre frågor åskådliggör dess stillsamma realism.

Enligt uppgifter från regeringen är 90 procent av befolkningen muslimer, vilket gör Indonesien till världens största muslimska nation. Siffrorna kan emellertid allvarligt ifrågasättas, och en del forskare säger att bara 40 procent av befolkningen faktiskt är muslimer mer än till namnet. De är ändå den dominerande religiösa kraften i detta land och har påverkats av den världsomfattande muslimska renässansen under de sista tio åren. ”Vi är inte Iran eller Pakistan”, sade pater W Hofsteede, en franciskan som arbetar på Västirian, till mig. ”Här ler alla mot en, men många menar verkligen allvar, när de förespråkar en muslimsk stat istället för den konfessionslösa vi nu har.” Han sade att kyrkan ser general Suhartos regering som en buffert mot en sådan utveckling och har gjort allt i dess makt för att stödja regeringen trots dess korruption och stora brister ifråga om respekten för mänskliga rättigheter.

Kyrkan har en interreligiös kommission och tar då och då upp en dialog med muslimska religiösa ledare på högsta nivå. Men enligt pater Hofsteede som ingår i kommissionen är kyrkan mer benägen att inte företa sig något iögonenfallande rörande förhållandet till muslimerna och att låta tiden verka ifråga om detta problem.

Kyrkan är medveten om, sade han fortsättningsvis, att muslimerna nu är lika välutbildade och samhällsengagerade som vilken annan grupp som helst i Indonesien och lika inställda på dagens moderniseringsvåg i landet. Modernisering leder slutligen till kravet på en konfessionslös stat, sade han, och den kommer så småningom att accepteras av alla, om kyrkan och andra minoritetsgrupper inte provocerar muslimerna genom att spela ut sin ställning i samhället, och om det inte kommer till ett plötsligt och omfattande sammanbrott i landets utveckling. ”Mitt råd till biskoparna är: Gör ingenting! Du vet att det är vad biskopar tycker om att höra.

I Indonesien har kyrkan förhållit sig tyst, t ex ifråga om den indonesiska armens invasion och det fortgående pacificeringsprogrammet på Östtimor.

Avsaknaden av reaktion i denna fråga från Indonesiens kyrka har kritiserats i Asien och i Väst. Men prästerna, nunnorna och de lekmän jag talat med tycker på ett undantag när att biskoparnas offentliga tystnad är klok. De tror, att kritik inte skulle nyttja till något och att den skulle göra slut på den hjälp katoliker nu ger invånarna på Osttimor, en hjälp som av allt att döma är betydande. Men en indonesisk jesuit trodde att kyrkans tystnad kunde komma att återvända och spöka i framtiden. ”Försiktigheten måste ge vika”, sade han, ”när 200 000 människor dödas vid våra gränser.”

Den indonesiska kyrkan har offentligt men lidelsefritt kritiserat både regeringens korruption och den växande klyftan mellan rika och fattiga. I dessa frågor kan kyrkan grunda sin talan på de intentioner regeringen offentliggjort – bland dem Pancasila som gör social rättvisa till en av samhällets fem grundstenar, jämsides med tron på en Gud, demokrati, humanism och nationalism.

I Indonesien fortgår kyrkans arbete bland de fattiga i tysthet över hela landet. Oftast är det omöjligt att skilja det från kyrkans själavårdande arbete, där man betonar uppbyggnaden av grundläggande kristna församlingar. ”Social verksamhet i Indonesien har inte kommit upp med någon bra nyhet på fem år”, anförtrodde mig en biträdande redaktör för ULAN, en katolsk nyhetsbyrå i Hong Kong, när han jämförde Indonesien med Indien, Sydkorea och Filippinerna, där arbetet med de fattiga har gett material och rubriker.

Kyrkans sociala verksamhet i Indonesien är inte förbunden med marscher, fackföreningar, jordreformer eller fall av uppenbar exploatering, även om undantag finns. Istället hjälper kyrkan till i regeringens omvandlingsprogram, bygger hus åt de fattiga, utbildar nunnor att leda och driva sjuk- och hälsovårdsprogram, organiserar kooperativ och utbildar småföretagare.

I andra länder drar den sociala verksamheten upp skiljelinjer inom det katolska samfundet. I Indonesien har detta arbete de flesta biskopars fulla stöd.

Ett gott exempel på denna sociala verksamhet ger den amerikanska ursulinsystern Carol Keane i Ungaran, centrala Java. Hon leder ett center för utbildning av ledare i byarna, där man översätter allmänna föreställningar som medvetenhet, social rättvisa och demokrati till praktiska, begripliga och ickeideologiska realiteter. ”Vi talar inte om någonting i allmänna termer utan att åskådliggöra det i deras egna byar, som ledarna måste kartlägga och studera innan de kommer till oss”, sade syster Keane till mig. ”Vi sitter med ledarna och studerar varje aspekt av deras byar, vem som äger jorden och kontrollerar vattnet, marknadssituationen, löner, diet, sjukdomar, mönster för barnuppfostran, beslutsprocesser. Gradvis upptäcker eleverna de drag av orättvisa eller ojämlikhet som kan finnas där. Vi föreläser inte för folk. Vi tar inte upp några nationella eller ideologiska frågor heller.”

Det mesta av diskussionen vid syster Keanes center utgörs av gruppreflexioner på de arbetsuppgifter eleverna får, som t ex grönsaksodling eller skötsel av fjäderfä. Deras synpunkter på demokrati och ledarskap baseras på deras erfarenheter av att arbeta tillsammans, vilket innefattar de personliga problem som kan uppstå. De analyserar dessa erfarenheter och kommer underfund med vad demokrati och samarbete innebär i praktiken. De studerar också hur de handlar som visat prov på ledarskap i grupparbetet för att kunna förstå vad som är styrkan och svagheten i olika typer av ledarskap.

Arbetare inom social verksamhet i Indien, på Filippinerna och i Sydkorea, skulle kalla syster Keanes arbete reformistiskt, ett nedsättande ord. Men vem skall avgöra, om det inte i den slutliga analysen visar sig vara minst lika effektivt som det mer kontroversiella sätt som arbetet bedrivs på i dessa länder? Ja, vem skall egentligen döma? Hör den indonesiska kyrkan till Asiens klokaste, eller är den till överdrift pragmatisk? Mycket beror på vilket värde man tillmäter sunt förnuft och trygg realism.