Ljussättningen i Francois Mauriacs prosa

Adjektivet trouble har ett vitt betydelseomfang i franskan, dels betyder det ‘orolig’ ‘upprörd’ ‘förvirrad’, dels ‘oklar’ ‘skum’ ‘överskyad’. Lägg därtill substantivet le trouble och verbet troubler. Mauriac spelade på hela registret med syftning än på en yttre, än på en inre verklighet. Ar av trohet mot sig själv och det han stod för fick också sitt återsken i stilen. Just behandlingen av ordet trouble når en sällsam dimension i de självbiografiska anteckningarna från de senare åren av författarens liv.

”Det är en skyig septemberdag, un jour trouble de septembre, landskapet ligger öde, jag urskiljer ingenting förutom den något deformerade handen i höjd med mina ögon. Jag hör ingenting annat än blodets viskning i mitt öra”, Memoires interieures, s 26. ”Landskapet dränkt i vatten ångar denna morgon i solens töcken”, au trouble soleil, Bloc Notes II okt 1959.

”Efter stormen på skärtorsdagen ligger en oro över naturen, la nature demeure troublee, fåglarna tystnar, liljorna och pionerna som skall till att slå ut håller inne”, Noveau Bloc Notes april 1958.

På sommarens hetta följer oktobers aiurfärgade ogenomskinliga dager, le trouble azur du mois d’octobre. Commencement dune vie, molnen drar åter in från Atlanten, diktaren är ett med den natur som omgett honom sedan spädaste år. Och ”dess invånare är alltför intimt förbundna med denna jord för att jag skulle kunna förbryllas”, pour me causer aucun trouble, Nouveau Bloc Notes okt 1963. Översättaren måste ta till olika omskrivningar varvid denna insistance, envishet, med vilken författaren tar till vara varje möjlighet som ryms i

det franska ordet går förlorad. Man måste då fråga sig varför Mauriac kommit att göra detta ord till ett så centralt ord i sitt författarskap.

Vi har dels ursprungsmiljön, Les Landes nere i sydvästra Frankrike, där inte bara höst och vår präglas av ett beslöjat sken. Också under årets hetaste månader framlevs timmar då ljuset avskärmas; av de stängda persiennerna. ”Först vid sextiden brukade man säga att man kunde släppa in ljuset på nytt . . .”, Bloc Notes 27 juli 1970. Mauraic roas av att se de egna barnbarnen öppna ”då jag själv bara går runt och stänger till”, Bloc Notes 30 juni 1969.

”Se till att persiennerna är tillslutna”, ropar någon vuxen i pjäsen Asmodee, ett eko från den verklighet som alltid fanns som en ram kring Mauriacs eget liv.

Therese Desqueroux, huvudpersonen i romanen med samma namn, ser tillbaka på sitt liv på landsbygden utanför Bordeaux som en räcka dagar i en skum salong, dit ljuset inte når. Beslöjas ljuset över landskapet av höstmolnens snabba flykt och dagern i rummen av persiennernas massiva trä under de varma julieftermiddagarna, så är också själva livsupplevelsen dämpad hos många av de personer som befolkar Mauriacs romanvärld. Riktig glädje saknas, där vilar till exempel över Therese Desquerouxs tillvaro stundtals en antydan till lycka, une trouble lueur de joie (s 36), ett osäkert ljus av glädje.

En konvulsiv fas i människans liv är vad Mauriac ofta kallar le trouble de l’age, en omskrivning för puberteten. Här finns självbiografiska inslag i de många skildringarna av ungdomars väg in i vuxenlivet. Frankois och hans bröder fostrades av en ensam mor … fadern hade gått bort tidigt. Det sexuella var tabu, Fabien, författarens alter ego i Le mal talar om sin mor ”som med kärleksfulla händer dolt världen för sitt barn; tills hans trettonde år hade ingen antydan om köttets makt oroat honom”.

I sina Memoires interieurs säger författaren att ett visst hysch-hysch irriterat honom som ung. Speciellt detta grumliga vatten som man såg till inte blev klart, så att det som inte skulle bli känt, förblev förborgat (ss 9-10).

Blaise, informatorn i Asmodee, utfrågar den unga Emmanuelle, vars fostran han despotiskt övervakar, om hon erfarit någon form av oro ännu … un trouble. Andras hjärteaflärer bringar den annars så kavata Brigitte Pian, alias la Pharisienne, ur fattningen: Votre trouble me trouble moi-meme. (Er förvirring förvirrar mig själv), Den fariseiska kvinnan s 36. De vuxnas misslyckade relation gör dem till dåliga introduktörer i livets avgörande faser för de unga. Kanske dessa i rädsla och oro för något som plötsligt kommer på dem flyr in bakom en dimridå av rökelse mot anfäktelser. Redan 1925, i en nyutgåva av Les mains jointes varnar Mauriac för denna typ av eskapism: ”Ett barn som känner sig skrämt inandas rökelsen, insuper sakramenten, njuter av ceremonierna … men ingenting nöter effektivare ned Gud i en själ som använder sig av honom under les annees troubles ”.

Mauriac säger själv farväl till ungdomsåren med en diktsamling 1911 med den signifikativa titeln L’adieu a l’adolescence (Farväl till ungdomstiden) på tillskyndan av Barres, som uppmanat honom att lämna en fas han kallar för ”cet avril trouble”.

”D’un coeur qui t’aime

Mon Dieu, qui peut troubler le paix

Il cherche en tout ta volonte supreme

et ne se cherche jamais”

(Vem kan oroa ett hjärta som älskar Gud? Han söker i allt din höga vilja och söker aldrig sig.)

Dessa versrader av Racine citerar Mauriac med anspelning på sig själv vid denna tid. Han vill därmed ge en förklaring till att han själv trots allt slapp rätt lindrigt undan ungdomsårens kriser.

Om Mauriacs eget vuxenliv kan sägas att det kom att präglas av en ”välgörande frihet gentemot allt, utom det essentiella ‘Kristusgestalten’ ”. Orden är lånade från en av de nära vännerna, Danielou. En tro han ständigt var beredd att försvara och som trots positivismen, vetenskapens framsteg, debatterna, aldrig kom till korta. Man kan hos Mauriac finna många tankar kring trons motståndskraft. ”Att tron skulle kunna oroas eller stärkas av argument som härrör från biologins värld övergår min fattningsförmåga”, Noveau Bloc Notes 1959.

”Agnostikerna är övertygade om att tron finns förborgad hos oss och de tycker vi har tur som tror. De vet då inte att ju mer levande tron är, desto starkare reagerar den mot det som kan tänkas oroa den,” II: s 26.

Han var ständigt med i debatten, han skydde aldrig hettan. Hans tro gick rent av positivt stärkt ur dessa intellektuella konfrontationer. Här några reflexioner, efter en avslutad polemik med Sartre.

”Jag frågar mig om det är typiskt för mig eller om andra känner igen sig i detta: då teologer och trons försvarare ofta tråkar ut mig, irriterar mig, rent av skulle kunna fa mig att tvivla, så finns det sidor som de icke troende väcker till liv i mig i form av frågor, som far mig att känna mig i livets ström, utan att för den skull oroas. Även om ateisten överträffar mig både intellektuellt och kulturellt” (29/10 1961).

Mauriacs romanfigurer går mestadels fel i livet. Med utgångspunkt från sin egen mycket fasta livshållning blev det inte svårt för honom att peka på orsakerna bakom liv som inte vill sig, som blir likt ”öknar” eller ”ormbon”. Frestelserna låter inte vänta på sig, de kan ligga på lur hos den som likt Gradere i Les Anges Noirs säger upp bekantskapen med barnasinnet för ”att vara gammal till sinnes redan vid 16 år”. Han visade det genom att vilja ”troubler”, här närmast i betydelsen inte handla juste, inte vara reko, mot kamraterna (s 126).

Något sådant tilltar bara i styrka för att så helt genomsyra livet, till slut urartar det till en räcka kalla beräkningar, som så ofta skildras av Mauriac. Louis i Le noeud de viperes (Ormboet) tar ut sin svägerska på en promenad i parken, ett spel inleds där han låtsas inte märka svägerskans ”höljda spel”, le trouble de ses elans, s 109, han vet samtidigt att det bara behövs en tvetydighet, une parole trouble, från hans sida för att situationen skall övergå från spel till handling. Men det räcker för honom att tänka tanken … så lever han för denna gång ut sin hämnd mot hustrun. I romanen Le Baiser du Lepreux hyser den kvinnliga huvudpersonen en absolut lojalitet gentemot sin livspartner, trots att denne aldrig lyckats väcka annat än avsmak, så fort han närmar sig henne. Under mannens bortovaro under några månader fylls hon så en dag av en för henne helt främmande känsla, un trouble, när hon ser den unge nytillsatte byläkaren passera förbi hennes fönster. Men hon analyserar aldrig närmare känslan för sig (s 60). Nnemie Peloueyre far i Mauriacs prgr. duktion stå för den helt självuppgivande.

Tack vare de dagboksanteckningar Mauriac förde under de sista decennierna av sitt liv och som publicerades i Le Figaro Litteratue under en följd av år och som utgör en höjdpunkt i hans litterära verksamhet vet vi oerhört mycket om, Mauriacs känslor inför åldrandet, här framträder människan Mauriac vid livets slutstation, fortfarande aktiv och lyhörd, men framförallt ständigt medveten om att han nått fram till en fas som närmast är att likna vid natten, som så småningom skall övergå i gryning. Som vi skall se spelade motsatsparet en viss roll redan i den tidigare produktionen, men det når sitt sublimaste uttryck just i hans Bloc Notes.

Nuit – aube

”Mot mitten av natten bredde äntligen dimman ut sig över vinfälten och gryningstimmens dagg svalkade det torra gräset”, Bloc Notes 13/9 1962.

”Klockan är sex, orörlig mitt på gårdsplanen inväntar jag gryningen, den har nog redan inträffat. Annars skulle jag inte veta att dimman är här. Men kanske kände jag igen den på dess doft. Tupparna uppe på kullarna och nere i dalarna hälsar ännu en arbetsdag, men också en dag av lidande för så många, som just nu slår upp sina ögon.” (1958).

Den gamle patriarken spejar efter gryningen över sina ägor, likt så många andra åldringar för vilka natten inte längre innebär en djup slummer. Men för många av hans romanfigurer har natten varit en fristad då dagens split och ävlan äntligen tycks raderas ut för ett tag. Den åldrande Louis i Ormboet tyckte om att invänta natten på sin terrass: ”i fjärran liknade de diffusa kullarna böjda ryggar i väntan på dimman och natten, för att så sträcka ut sig och kanske sova en människosömn” (s 222). En av hans romaner heter rent av ”La fin de la nuit”. (Natten tar slut.) Där spinner författaren vidare på den jagade Thereses levnadsöde, hon som slagit sig ner i Paris, långt från allt prat efter mannens död och den friande domen. Men hon lever ändå skrämd av de främmande blickarna som är henne lika outhärdliga som de välkända i Argelune, ”hon lever mellan fatöljen och bordet, för att våga sig ut först när natten faller på. Aldrig, aldrig på gatan mitt på dagen” (s 184). Natten har blivit hennes rätta element i väntan på döden, befriaren. ”Jag väntar på livets slut … ja, mitt barn, slutet på livet, slutet på natten” (s 253). Så lyder bokens slutackord.

I den mycket subtila romanen L’Agneau (Lammet) tecknar författaren bilden av ett ungt äktenskap där kontrahenterna Michele och Mirbel bara kommer allt längre från varandra … för att råda bot på barnlösheten har de tagit till sig den lilla bygrabben Roland, som de på ett utstuderat sätt förödmjukar. Tills en dag Xavier kommer in i deras liv, seminaristen som avbryter färden till seminariet för att han känner att Mirbel behöver hans hjälp. Mirbel har i kupen lagt märke till den unge mannens utstrålning. Han säger ”och allt detta ljus ni besitter, de märker det inte ens. Sådana är familjerna”. Michele börjar tala om att de bägge makarnas nattsvarta existens nu skall kunna förvandlas: Tu verras dit-elle, nous sortirons de cette nuit, tu verras (s 200), (Du skall se, sade hon, vi kommer ut ur den här natten, du skall se.) När deras lycka randas inträffar Xaviers död. Tupparna gal i morgonväkten, en ny dag randas. Le coqs pervaient de cris Paube glacee. ,Jean sentit fremer contre lui le corps de Michele. (Tupparnas skrin trängde igenom den iskalla gryningen. Jean kände Micheles kropp darra mot honom.) För Jean Peloueyre i Le Baiser au Lepreux är den ”mjölkvita natten” (s 18) muren mot den indiskretion han plågas av, morgonen röjer sin ankomst när torgmadamernas pladder från trottoaren nedanför når hans sovrum. Bröllopsdagen inleds med en blid septembergryning, men Jean sover. För honom blir minnet hettan under lunchen, då hummern luktar skämd och glassen nästan smälter innan den serveras. När så natten omsluter de nygifta i hotellrummet, begynner en kamp och först vid gryningen fullbordas äktenskapet. ”Ett svagt stönande markerar slutet på en kamp som varat sex timmar” (s 37). Nätterna infinner sig i en ofrånkomlig följd med ångest och lidande för de bägge berörda till dess, slutligen ”hans sista gryning rör vid fönsterrutorna” (s88).

Men det är inte bara i romanens form Mauriac tycker om att konfrontera natten med gryningen. Vi har redan sett hur han som gammal levde med just i övergången från de mörka timmarna till dagbräckningen. Därtill med det för en kristen alltid aktuella perspektivet: ”natten är framskriden, dagen är nära” för ögonen. Den 26 november 1960 skriver Frankois Mauriac: ”De citerade orden står att läsa i Episteln på första söndagen i advent. Här är platsen i den oändliga tunneln, där ett begynnande ljus bebådar slutet på natten.” Och inför skärtorsdagen den 10 april 1963 antecknar han följande: ”Kristus, som i morgon kväll på skärtorsdagen börjar sin dödskamp, älskade kanske lika mycket denna trädgård dit han återvände med sina lärjungar som jag är fäst vid den där jag just nu skriver. Den hade för honom varit en viloplats där han suttit med sina vänner, kanske en där han drömt, och så nu under loppet av en enda natt skulle all världens lidande rymmas just där: Faderns tystnad, vännernas sömn, deras flykt som pekar fram mot förnekelsen och slutligen den förrådande kyssen och den första skymfen”.

Mauriac älskade mer än några andra tavlor Rembrandts ”Kristus i Emmaus”. Och han tänkte ofta, berättar han, på händelsen där på vägen när dagen lider mot sitt slut och lärjungarna återvänder tungsinta till Emmaus, då alla tycks ha nått en bottenlös förtvivlan. De ber främlingen att stanna, och de går in tillsammans, de bryter brödet och igenkänner honom på hans sätt att bryta det. Och de återvänder i hast till Jerusalem för att meddela de andra att Jesus lever. Nederlaget håller på att bytas till seger, ett ljus håller på att födas. Och Mauriac liksom Rembrandt och alla som känner sig höra till samma familj vet vilket ljus det är fråga om. Mauriac kallar det Paube pascale och la joie de Paques (20-26 april 1970) (påskens gryning, påskens glädje).

Tenebres – lumieres

”Den ålder är inne då det är nödvändigt att avstå från att leka med mörkret, la complicite des tenebres, Memoires interieures s 31. Mauriac ser sitt liv i ett helhetsperspektiv och minns väl hur mörkret var ett kärt tema för de poeter som han läste som ung. Han hade själv tyckt om att ge sig hän åt drömmar vid mörkrets inbrott, och det fanns musik av Gounod ur Cinq Mars som var något av hans ”liturgie de 1’ombre” (skuggans liturgi) Mem. Int. s 63. Yves Frontenac sjunger den med sin målbrottsröst när han står på terrassen och ser träden sova, Le Mystere Frontenac, s 95. Vissa leker litet väl länge på denna lina som leder ”mot dödsstundens mörker”, les tenebres de l’agonie, så Cocteau i Mauriacs ögon. Les tenebres blir synonymt med döden själv, men alltid intimt förbundet med ljuset. Från 1963 finns följande anteckning: ”led mig o blida ljus, led mig, ett enda steg räcker för mig, liksom Newman, liksom Johannes den tjugotredje vid sitt livs aftontimme vill jag nu bara känna hur jag sätter ned min fot i detta ljus. Så stannar jag upp och avvaktar”.

Kampen mellan ljus och mörker var en kamp Kristus själv genomlevde när han i allt delade människans lott.

”Jesus är ljuset som kom till jorden och överlämnade sig åt mörkret”, Vie delsus, s 37.

Men ljuset avgick med seger ”varje låga som slocknade var en av apostlarna som somnade den natt han gick in i sin dödskamp. Och slutligen lyste en enda och det var Kristus som brann, ensam mitt i mörkret”, brulant seul au milieu des timbres, Le jeudi saint, s 24.

Ljuset dröjer många gånger med att bryta fram i romanerna, men det kan ha funnits där som något ingen räknat med. Vem i den ärkekatolska familjen i Ormboet kunde väl drömma om att den gamle ”hustyrannen”, som alla tillmätte de lägsta och krassaste motiv, verkligen visste vad ljuset var, alltsedan han stått vid det minsta barnets dödsbädd. Det är vad han försöker uttrycka på dagbokens sista blad, då döden stannar upp pennans rörelse och det bara blir kvar en fragmentarisk mening, som tolkas av barnbarnen till une admirable lumiere (ett beundransvärt ljus).

Så var Mauriac förvissad om att liv av tenebres ändå till slut blir till une naissance a lumiere (en födelse till ljuset), Nouveau Bloc Notes 1970.