Frågor kring kyrkans identitet och bekännelse

På uppdrag av kyrkomötets bekännelsekommitte har de båda lundaprofessorerna Birger Gerhardsson och Per Erik Persson skrivit Kyrkans bekännelsefråga (Liber 1985). Boken avser att belysa frågor kring bekännelsen utifrån de bibliska skrifterna och utifrån historiska och ekumeniska perspektiv. Kommittens ordförande, Helge Brattgård, påpekar i sitt förord: ”I vår tid som är så olika reformationstidevarvet blir det ofrånkomligt att ställa och söka besvara frågan om en evangeliskluthersk kyrkas identitet. Detta krav ställs redan utifrån kyrkans situation i vårt folk i dag med både en öppenhet och en vilsenhet inför de religiösa frågorna. Det ställs även utifrån den växande mångfalden av ekumeniska kontakter inom och utom landet. Med kyrkan konkurrerande andliga rörelser och tänkesätt av olika slag understryker ytterligare behovet av ett klargörande av kyrkans identitet.” Onekligen är därför kyrkomötets initiativ betydelsefullt. Samtidigt inställer sig vissa frågor som – utöver vad som gäller Svenska kyrkan – har ett allmänt och grundläggande kristet intresse.

Bokens första del vill på ett lättfattligt sätt undersöka de bibliska rötterna i den äldsta kristna trosbekännelsen, det s.k. Apostolicum.

Urkristendomen delade judendomens monoteistiska gudstro. Men gudsbilden fick en ny belysning genom Jesu förkunnelse och gärning. Man bevarar jesusord som betonar att Gud är en och att Guds folk skall lyda och älska honom helt och odelat. Men urkristendomen formulerar också nya, egna bekännelsesatser. De handlar om Jesus. Man bekände sin tro, att han är Messias/ Kristus, Guds son och Herren. Från början fanns det bestämda formuleringar som varierade. Men i mångfalden fanns ändå enheten, övertygelsen om Jesu enastående ställning som gudsuppenbarare.

Kyrkans tidigaste tro

Här inställer sig en första fråga. Handlade urkristendomens bekännelsesatser verkligen ”bara om Jesus” (s.25)? J N D Kelly visar i sitt omfattande verk Early Christian Creeds 19723 på ett övertygande sätt, att det vid sidan av de enkla kristologiska bekännelseformuleringarna resp. doxologierna också redan fanns (visserligen mera sällsynt) binitariska och trinitariska doxologier. Jfr exempelvis 1 Kor 8:6: ”Så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” Och 2 Kor 13:13: ”Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Anden åt er alla.” Därför verkar inte heller den tesen riktigt övertygande att den kristologiska grundbekännelsen (”detta med Jesus”) vidgas till en trinitarisk bekännelse först när ”kyrkan (slutgiltigt) lämnar synagogan”, alltså efter templets fall år 70 (s. 79 f). Åtminstone förefaller denna eller liknande teser (exempelvis hos Cullmann) vara omtvistade (jfr Kelly).

Vem ville Jesus vara?

En annan iakttagelse väcker förvåning. Angående den unga kyrkans kristusbekännelse skriver Birger Gerhardsson: ”Titeln ‘Guds son’ var den som mest direkt angav Jesu förhållande till Gud. Med den kunde man uttrycka Jesu oupplösliga samhörighet med Gud: hans ursprung i Gud, hans befogenheter och utrustning från Gud, hans enhet med Gud och restlösa genomförande av Guds vilja och planer. Gudssonstiteln fanns redan. Den var bekant från Gamla testamentet, där den används om himlaväsendena, om Israel som Guds folk och om Israels kung. Den hade också börjat användas om vissa mycket fromma individer. När judarna sa ‘Guds son’ tänkte de inte biologiskt, inte på härstamning från Gud utan på en mycket intim relation till Gud. Så gör man också i Nya testamentet på de flesta ställen där man kallar Jesus Guds son” (s. 27 0. Man far här intrycket att författaren avgjort lutar åt en funktionell tolkning av denna titel. Jesus är ”Guds företrädare”. Han är ”någonting högt över alla gudsmän som hade uppträtt förut i Israels historia och hans gärningar som någonting unikt”. Hans väldiga ”maktgärningar” visar att Guds rike har kommit. Men författaren förklarar inte närmare vari dessa maktgärningar består.

Visst har G ett litet avsnitt ”Jesus som Gud” (s. 36) där han framhäver att benämningen ”Gud” för Jesus Kristus blev ofrånkomlig. Men även här tycks frågan, om Jesus i själva verket enligt Skriften är ”sann Gud och sann människa” bli obesvarad. Inte heller sägs något om Jesu självmedvetande som Människosonen. Man far uppfattningen att G här överger en tradition i svensk nytestamentlig exegetik som har präglats av så betydande namn som Anton Fridrichsen (Vem ville jesus vara, 1931), Olof Linton (Das Problem der Urkirche in der neueren Forschung, 1932), Harald Riesenfeld (The Gospel Tradition and its Beginnings, 1957) o.a. Inte minst förefaller G:s framställning stå i ett egendomligt spänningsförhållande till hans tidigare och betydelsefulla avhandling Memory and Manuscript (1961).

I synnerhet när man såsom författaren efterlyser utformningen av en ny trosbekännelse, är en klar bestämning av vem Jesus enligt Skriften och redan enligt den tidigaste kyrkans tro i själva verket är, onekligen av avgörande betydelse.

Den tidiga kristna bekännelsen till Gud som Jesu Kristi fader formuleras i apostlabreven: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader” (2 Kor 1:3; jfr även 11:31; Fil 2:11; 1 Petr 1:3). Synoptikerna antyder ett självmedvetande hos Jesus om att stå i ett unikt förhållande till denne Gud som fader: ”Allt har av min Fader anförtrotts mig, och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill avslöja det” (Mt 11:27). Det sätt som Jesus här tilltalar Gud med ordet ”Fader” är helt nytt såväl för Gamla testamentet som för judendomen. Johannesevangeliet formulerar sedan detta medvetande att vara ”Sonen” i tredje person och med en viss objektiverande distans: ”Amen, amen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv utom vad han ser Fadern göra… Ty Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han gör” (5:19 f). Det är dessutom påfallande hur Jesus aldrig förbinder uttrycket ”min fader” med det andra: ”er fader” utan klart skiljer båda benämningar från varandra (jfr Joh 20:17). Benämningen ”min fader” uttrycker alltså uppenbart ett exklusivt faderson-förhållande. Den speciellt johanneiska titeln ”Guds son” läggs dessutom även i munnen på andra än Jesus och blir därmed en benämning för att uttrycka trons resp. otrons bekännelse: ”Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud” (Joh 5:18; jfr 8:19 0. Denna Nya testamentets Jesus-bild, som här bara antytts, formulerar onekligen ett medvetande om ett sonskap som innebär väsenslikhet med Gud som fader.

Bekännelsernas plats i kyrkans liv

En tredje anmärkning tycks vara påkallad när G kritiserar de gammalkyrkliga trosbekännelserna. ”Jag menar. . att både Apostolicum och Nicenum.. . har svagheter som är kännbara i vår tid. Svagheterna ligger i att de inte på alla punkter fullödigt sammanfattar bibelns huvudinnehåll. De saknar vissa moment, som nu måste dras fram och betonas, inför dagens nöd och tidens problem. Min kritik mot de klassiska trosbekännelserna är alltså inte dikterad av någon modern smak eller modern lust att välja sådant som passar oss utan bygger på iakttagelsen att våra huvudsymbola har brister, jämförda med bibeln” (s. 95). Författaren förbigår här tyvärr dessa trosbekännelsers helt bestämda plats och karaktär i kyrkans liv och därmed också deras säregna ”Sprachspiele”.

Visserligen påpekar författaren att Apostolicum är en dopbekännelse. Närmare bestämt kan man säga att den är en sammanfattning av katekumenatets trosundervisning och är präglad av denna målsättning. Den är därför i sin struktur en utvidgning av en trinitarisk formulering Mt 28:19 och en innehållslig komplettering av en trinitarisk åkallan främst genom en frälsningshistorisk kristologi och en hänvisning till ecklesiologins grundläggande utsagor och det kristna hoppets eskatologiska mål. Den ger dessutom i sin personliga utformning (jag tror) uttryck åt ett avgörande, nämligen att man i dopet slår in på en ny väg som enbart kan uppnås genom ett personligt avgörande. Samtidigt bärs detta avgörande emellertid – som sammanfattning av katekumenatet och som väg in i tron – av hela kyrkan. Sett i detta perspektiv tycks Apostolicum fortfarande vara aktuellt (även i Sverige!). Det är värt att lägga märke till att den tyska katolska vuxenkatekesen som skall utkomma i år är uppbyggd just på grundval av denna trosbekännelse.

Nicenum är den klassiska konciliära trosbekännelsen i öst- och västkyrkan. Den är en biskoparnas trosbekännelse som avser ett klarläggande av trons tolkning i kyrkan och bär därför i hela sin utformning prägel av denna målsättning. Den är alltså inte avsedd att vara en dopbekännelse utan den skall klarlägga dopavgörandets riktiga förståelse, såsom Per Erik Persson riktigt påpekar (s. 114). Den är ett rättesnöre för trons riktiga förkunnelse i vilket emellertid inte nödvändigtvis varje formulering måste återge bibelns ord och därmed vara förkunnelsens innehåll. Genom att denna trosbekännelse har knutits till nattvardsfirandet har den omedelbart också blivit de troendes Credo som vi ber i kyrkans språk- och livsgemenskap.

I den s.k. athanasianska trosbekännelsen far vi slutligen se ett slags ordinationsbekännelse, som visserligen skall vara förpliktande men i sin intention är avsedd för speciella omständigheter. (Till det hela jfr Ratzinger, Theologische Prinzipienlehre. Bausteine zur Fundamentaltheologie 1982, s. 129 fl: )

En ny trosbekännelse?

I omedelbar anknytning till dessa tankar inställer sig en fjärde reflexion rörande de båda författarnas framställning. Båda efterlyser ett slags ny trosbekännelse och man far intrycket att de däri ser en väg för att ge kyrkan en ”innehållslig identitet” i dagens situation och frågor. ”Nya situationer kräver nya ‘svar’. Det är fråga om en fortsatt kristen bekännelse – också in i vår egen situation. Det som här gör ett förnyat arbete med kyrkans bekännelsefråga angeläget är inte minst den oklarhet och vilsenhet om vad kristen tro egentligen går ut på som inte endast möter bland utanförstående utan alltför ofta också bland kyrkobesökare och aktiva i kyrkan själv” (Persson s. 199). Gerhardsson avser ”en kort bekännelsetext av samma typ som Apostolicum och Nicenum” och ”en katekes… som direkt och rakt på sak sysslar med

dagens livsfrågor”. Persson tänker bl.a. på de s.k. ”kortformlerna” (av tyskans Kurzformel) i vilka ”det rör sig om försök att sammanfatta hela tron på ett koncentrerat och prägnant sätt utan att för den skull utesluta eller förneka något annat”.

Självfallet kan sådana försök vara nyttiga och värdefulla under förutsättning att man därvid inte förlorar två saker ur sikte: För det första Apostolicums och Nicenums vikt och betydelse för kristenheten. I synnerhet Nicenums konciliära rang som enar öst- och västkyrkorna tycks knappast kunna utbytas mot en annan trosbekännelse av samma rang, även om andra gemensamma trosformuleringar principiellt blir möjliga. Och det andra: Det borde utan vidare vara klart att man inte kan bygga upp kristendomen genom trosformuleringar tillkomna vid skrivbordet. Det hör kanske till kyrkans sjukdomssymptom när man idag söker en förnyelse på en sådan eller en liknande väg. Ingenting levande har tillkommit på ett sådant sätt, allra minst i kyrkan. Även den gamla kyrkans trosformuleringar har inte skarpsinnigt uttänkts och sedan spritts. I så fall skulle de snart ha varit förlegade. Kyrkans trosbekännelse utvecklades främst ur katekumenatets livssammanhang, och i denna kontext förmedlades den. Livet öppnade förståelsen för ordet, och ordet formade livet. Ratzinger påpekar riktigt: Enbart genom att man lever sig in i ett trons livssammanhang tycks även förståelsen för trons ord kunna växa. Det som vi saknar idag är sålunda inte primärt nya trosformuleringar. Vad vi däremot främst tycks behöva är ett livssammanhang för inövandet av tron och för att kunna erfara att Anden verkar. Detta kan sedan bli en grundval för en fördjupad trosreflexion ur vilken helt visst även nya trosformuleringar kan fa sitt upphov. Men dessa kommer då att på ett pregnant och koncentrerat sätt utsäga centrala kristna trosdata.

Om författarna med sitt förslag att skapa nya trosformuleringar efterlyser något sådant kan vi instämma med dem.