Kan katoliker vara som folk?

Ett särskilt utmärkande drag i svenskt samhällsliv är den roll som de s k folkrörelserna spelar: arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, de frikyrkliga samfunden. Vid sidan om stat och kommun finns det inga krafter i Sverige som har ett så djupgående inflytande ifråga om värderingar och gemenskapsformer. De fria kristna samfunden har ett slags samhällelig legitimation just som folkrörelser, ett uttryck för folklig vilja vid sidan om, men inte längre i opposition mot statskyrka och samhällsorgan. I en tid av ändrade ekonomiska villkor, då all ideell verksamhet blir alltmer beroende av bidrag från det allmänna, har också folkrörelserna blivit stora bidragsmottagare i kraft av sin accepterade allmännyttighet.

Till dessa sammanhang har aldrig den katolska kyrkan räknats. Den form den har idag i Sverige fick den under samma tid på 1800-talet då väckelserörelserna bröt fram, men under helt andra förhållanden. Den organiserades utifrån och uppifrån som en själavård för utlänningar, som själva tog fa om ens några initiativ till uppbyggandet av kyrkan. Inom den katolska kyrkan på den tiden förväntades inte heller lekmännen att ta ansvaret för sina församlingar annat än genom lojalitet och givmildhet. Självklart hade inte kyrkan någon demokratisk struktur. I folkrörelsernas Sverige var man också medveten om detta. Till den negativa bilden av den katolska kyrkan som dominerade i Sverige under första hälften av 1900-talet hörde att den uppfattades som ett diktatoriskt system, där den enskilde inte hade något rätt.

Som i så många andra avseenden var det Andra Vatikankonciliet som bröt isen. Det kom att framstå alltmera klart att kyrkan betraktade lekmännen som myndiga medlemmar och på ett nytt sätt ville lyssna till dem och ta deras tjänster i anspråk. Ett ytterligare steg har tagits genom den nya kanoniska lagen, där beskrivningen av kyrkans folk utgår från lekmännen och inte som tidigare från hierarkin. Som Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan Lumen gentium framhåller, är kyrkan Guds folk på väg mot det mål som Gud har satt. För dagens katolska självförståelse är det grundläggande att kyrkan är just ett folk och inte en hierarkisk kyrkoorganisation för sakramentsförvaltning.

Detta innebär självfallet inte att den katolska kyrkan skulle ha fatt en folkrörelsestruktur. Det hör till kyrkans väsen alltsedan apostlarnas tid att den har ledare med andliga befogenheter långt utöver vad förtroendevalda funktionärer har i nutida företag eller föreningar. Den utveckling som Svenska kyrkan på senare år har genomgått, i riktning mot politisering och byråkratisering, är inte heller tänkbar för katolska kyrkans del.

Frågan är emellertid om den katolska kyrkan inte utifrån sina förutsättningar skulle kunna arbeta i Sverige på ett sätt som inte lika markant som nu skiljer sig från gängse samfunds- och föreningsverksamhet. Det finns bland svenskar en förväntan om vissa demokratiska grundprinciper, som inte behöver vara oförenliga med katolsk kyrkosyn. Problemet är väl snarast att majoriteten av kyrkans medlemmar i Sverige, med sin bakgrund i andra kulturer och sin ringa kontakt med svenskt samfundsliv, slår sig till ro med en traditionell katolsk struktur, som på visst sätt är oförenligt med en allmän svensk rättsuppfattning.

En svensk inkulturation av den katolska kyrkan gäller därför i hög grad de demokratiska umgängesformerna. Det är typiskt för svensk mentalitet att man inte gärna vill ta order uppifrån, att man vill fatta beslut i samråd, att var och en vill ha möjligheten att göra sin röst hörd inom de organisationer där man deltar. Den samhörighet som de svenska folkrörelserna har skapat vilar just på den gemensamma ansvarigheten, solidariteten, medvetandet om att de bärs upp av människor tillsammans. I Sverige har sammanträdet blivit till en livsform, inte bara i politik och fackföreningsliv utan också inom frikyrkorna. Det kan ur katolsk synpunkt verka överdrivet, men om kyrkan vill göra sin röst hörd i svenskt samfundsliv – inte minst på det lokala planet – måste hon vara beredd att på något vis anpassa sig till detta funktionssätt.

I en sådan situation har den katolska kyrkan stora fördelar av sin frihet från staten och från allt statligt eller kommunalt förmynderi. Den uppfattas nu på många håll som ”en frikyrka”, något som t ex betonas av de katolska skolornas anslutning till Sveriges kristna friskoleråd. Genom sin frihet har kyrkan möjlighet att bli till ett kristet alternativ för människor som söker Gud. Den möjligheten bör inte försittas.

En stor svårighet är naturligtvis kyrkans fortsatta utländska karaktär, inte minst svenskars svårighet att förverkliga en prästkallelse, något som gör det nödvändigt att hämta stiftets präster utifrån. En större andel svenskar inom prästerskapet är ett självklart mål. I väntan på detta är det viktigt att våra präster far kontakt med det svenska samhället och dess arbetsformer. Den kurs i svensk historia och kultur som nu kommer att ges åt präster i år, är ett utmärkt initiativ.

En folklig svensk katolicism ligger långt i framtiden. Men en strävan i den riktningen gör det nödvändigt att lekmännen far en större del av ansvaret, inte i konkurrens med prästerskapet utan där de kan göra sina insatser just som lekmän. De har ett ansvar framför allt där de befinner sig i vardagslivet, som föräldrar, arbetskamrater och medkristna. I vår kulturellt brutna miljö, där det inte finns några entydiga moraliska normer, har den enskilde katoliken sin uppgift att i den mån han kan förverkliga det vi ser som det mänskliga livets fullhet.

Men också i kyrkans verksamhet har den enskilde lekmannen sitt ansvar, och det är en prästens sak att stimulera sina församlingsmedlemmar till aktivitet. Det finns en katolsk studiecirkelverksamhet, som långt ifrån utnyttjas så mycket som den kunde. Det katolska musiklivet i Sverige är ett annat sådant område som är helt och hållet beroende av lekmannainsatser. En fortsatt utbildning av kateketer ger lekmännen en större del i församlingens fostran av barnen. De många nya kyrkobyggena kan inte förverkligas utan en gemensam insats av krafter och pengar. Ett fördelat ansvar innebär i alla sådana fall ett större mått av ansvar, eftersom var och en har sin del i den gemensamma uppgiften. Det finns utrymme för många andra personliga initiativ som uppmuntras av gällande kanonisk rätt och liturgiska ordningar.

Att ta personligt ansvar som lekman är något som fordrar både inspiration och utbildning. De konferenser för andlig förnyelse, som nu har tagit sin början i stiftet måste fullföljas med lokala initiativ (bönegrupper, bibelstudiegrupper, studiecirklar). Först så kan vi få en kyrka som är förankrad hos människorna på det lokala planet, och som kan fungera inom det samhälle där vi lever. Det fordrar tålamod, men ingenting kan ursäkta att vi dröjer.