Socialism och religion II

Den i förra numret av Signum anförda diskussionen ledde direkt till det besvärliga komplex som förhållandet mellan socialism och religion utgör. I samband med denna fråga markerades då ytterligare, även bortsett från den roll som den ”politiska katolicismen” spelade för övrigt på kontinenten, att de socialistiska och socialdemokratiska partiernas syn på religionen och religiösa grupper borde tänkas igenom utöver det, som 1951 hade formulerats så allmänt i principdeklarationen ”Den demokratiska socialismens mål och uppgifter”. Frågan var inte av enbart teoretiskt intresse, utan de politiska konsekvenserna kunde förutses bli stora, åtminstone på lång sikt. De kristet orienterade mellangrupperna, som man i själva verket i denna fråga ville vända sig till, ägde ju nyckeln till makten, med tanke på de kristet-demokratiska resp. konservativa partiernas framgångar; dessa partier bildade ju regering i de flesta kontinentala länderna eller deltog åtminstone i koalitionsregeringar. För de tyska socialdemokratiska partier t.ex. bestod den enda möjligheten att vinna en avgörande andel av väljarkåren i att man lyckades övervinna den traditionella misstänksamheten bland de kristna, framförallt de katolska väljarna, att övertyga dessa om SPD:s ‘valbarhet’.

Å andra sidan sparade man inte heller från SPD:s liksom de franska, belgiska och italienska partiernas sida på en hård kritik av den katolska kyrkans ”klerikalism” och den ”politiska katolicismen”, och man menade då först och främst samarbetet mellan de ledande kyrkliga grupperna och de kristet-demokratiska partierna. Hela problematiken krävde alltså på flera håll, att man såg över situationen och sökte utvägar ur låsta positioner.

Inför Internationalens styrelse hade ett förslag framlagts att kalla till en specialkonferens om ämnet ”Socialismen och den politiska katolicismen”. Den nordiske representanten i byrån, svensken Kaj Björk förklarade då, att man väl knappast kunde vänta sig, att de nordiska partierna skulle delta i en sådan konferens. Men eftersom man utvidgade temat till frågan angående förhållandet mellan socialismen och religionen, och eftersom man i Internationalen satte stort värde vid ett nordiskt deltagande, kunde man inte förhålla sig helt avvisande. Konferensens tillskyndare var angelägna att slå fast, ”att socialismen icke står i motsättning till några religiösa läror, och att i den mån konflikter uppstått i en del länder beror det på den katolska kyrkans politiska aktivitet”, rapporterade Kaj Björk till sin partiledning om dessa planer, och fortsatte: ”Som kontrast härtill önskar man uppställa den relativa avspänningen mellan arbetarrörelsen och kyrkan i de nordiska länderna.” 15 Norden och Sverige skulle alltså även i detta sammanhang, inte enbart när det gällde välfärdsstatens framväxt och samverkan på arbetsmarknaden, tjäna som ‘modell’.

På förslag av det nederländska PvdA samlades man så till denna specialkonferens i Bentveld (Holland) den 9 till 11 mars 1953, för att behandla ämnet ”Socialism och religion” eller ”socialism och ‘klerikalism`, som man först ville formulera sig mera korrekt, men också mera polemiskt. De flesta europeiska partierna hörsammade kallelsen och skickade representanter, men inte det schweiziska socialistpartiet, som lämnade återbud med motiveringen, att man hade önskat sig en koncentration på ”den politiska katolicismen”.

Som mötets resultat förelåg sedan en deklaration i fem punkter, som från början behandlades som ”strikt konfidentiell” och som inte var utan betydelse för Internationalens fortsatta arbete. Dokumentet hade samma titel som konferensen, ”Sozialismus und Religion”, och det skulle enligt deltagarnas intentioner läggas fram för SI:s nästa kongress i Stockholm 1953, för att där antas som ett principiellt ställningstagande.

Kärnan i denna förklaring var, att socialismen framställdes som en s.a.s. religiöst ”neutral” politisk rörelse, men också, ”att i Europa den kristna läran är en av de andliga och etiska källorna till det socialistiska tankegodset”, en ur logisk synvinkel något bristfällig formulering.’6

SAP och den europeiska debatten

Det svenska socialdemokratiska partiet representerades vid konferensen av Morgontidningens chefredaktör Gösta Elfving, som kom från nykterhetsrörelsen (han blev året därpå medlem av riksdagens första kammare, sedan landshövding i Kopparbergs län; vid det aktuella tillfället var han suppleant i partistyrelsens verkställande utskott). Hans rapport till partiledningen illustrerar tydligt, hur litet skandinaverna kände sig berörda av detta ämne, som inleddes på konferensen av holländaren professor W. Banner och tysken Willi Eichler. Eichler spelade förresten sedan en mycket central roll vid formuleringen av SPD:s Godesbergsprogram. Hans tidskrift ”Geist und Tat” bildade den viktigaste plattformen för världsåskådningsdebatten inom det tyska partiet.(17)

De närvarande skandinaverna – förutom Elfving norrmannen G.A. Stousland Möller, ordföranden för studiekretsen av kristna arbetstagare i Norge, och dansken K.B. Andersen. ordföranden i det danska ‘ABF’ – kunde enbart hålla med, när man på konferensen uttalade, att ”socialdemokratin på den europeiska kontinenten måste finna vägen till de religiöst intresserade folkgrupperna om det skall bli möjligt att nå fram till ett avgörande politiskt inflytande”.` Framförallt skulle det behövas en avspänning i förhållandet till den katolska kyrkan. Men skandinaverna kunde inte uppbringa särskilt mycket förståelse, bortsett från den nämnda mera ‘taktiska’ aspekten, för innehållet i den ‘kontinentala’ problematiken, framförallt då striden om konfessionsskolan. Elfving och Andersen förklarade helt enkelt, att man i deras länder betraktade religionen som ”en privatsak”; och då skulle det väl inte finnas så många problem kvar att diskutera, tycktes de mena.

Konferensdeltagarnas flertal, både religiöst och kyrkligt engagerade och andra, betraktade en sådan inställning som ”otidsenlig”. För dem var religionen inte enbart ”en privatsak”. Från nederländskt håll ville man t.o.m. göra gällande, att den internationella socialdemokratin borde ställa sig mycket mera positiv till de kristna religionerna. Kristendomen skulle nämligen vara en av de starkaste drivkrafterna bakom socialismen. Så långt ville de flesta ändå inte sträcka sig, men det rådde enighet kring uppfattningen, att socialismen som sådan var varken ‘religiös’ eller ‘antireligiös’, och att kristendomen var en av socialismens källor. Längre kunde man inte nå. Man kunde inte heller ena sig i skolfrågan eller när det gällde en separation av stat och kyrka.

Vad angår det sistnämnda ämnet, så hade det ju faktiskt funnits en del att diskutera även rörande förhållandena i Norden, men tydligen förbigick man detta under hövlig tystnad. Annars hade t.ex. det svenska statskyrkosystemet varit värt några kommentarer. Först 1951 hade ju riksdagen tillerkänt svenska medborgare den formella rätten att lämna ‘svenska’ kyrkan utan att behöva bli medlem i ett annat trossamfund. Statskyrkosystemet hade inte ifrågasatts nämnvärt genom denna grundlagsändring. Inom socialdemokratin var inte alla nöjda med att utvecklingen tills vidare skulle stanna där. I SPD:s program stod ju också fortfarande i enkla och raka formuleringar, att man ville verka för ”religionsfrihet” och för att ”statskyrkosystemet avskaffas”.19

På partikongressen 1952 lades genom Stockholms arbetarekommun fram två motioner, enligt vilka partistyrelsen skulle uppmanas att ”verka för genomförandet av fullständig religionsfrihet” (motion nr 28) resp. för en mera konsekvent uppföljning av 1951 års religionsfrihetslagstiftning, ”i avvaktan på lämplig tidpunkt för lagstiftningen om kyrkans skiljande från staten” (motion nr 27). En av Stockholmsmotionärerna, Stellan Arvidsson, en av partiets viktigaste skolexperter, pekade under debatten på ett viktigt samband: ”Själva principen i religionsfriheten riktar sig mot tvånget. Jag tror att vi alla erkänner den frikyrkliga argumenteringen att religionsfriheten är det bärande i demokratin, kanske rent av demokratins moder.”

Motionerna besvarades av partistyrelsen positivt undanglidande; diskussionen på kongressen var förhållandevis utdragen, men kongressen biföll sedan partistyrelsens åsikt, att man skulle vänta med statskyrkosystemets avskaffande tills ”opinionen mognat”. Någon ändring i ”socialdemokratins principiella syn på statskyrkosystemet” hade inte skett, fastslog partistyrelsen och kongressen, och det framstod ”som självklart, att partiet även i övrigt måste vara berett att aktualisera åtgärder för att ytterligare utbygga religionsfriheten allt eftersom skilda detaljproblem i detta avseende tränger sig på” (partistyrelsens utlåtande om motionerna). Det verkar vara elegant uttryckt – i sak betydde det ingenting annat än att man ville låta frågan vila tills vidare. De ändringar som behövdes nu var följdändringar av enskilda lagar och bestämmelser i anslutning till de 1951 beslutade, fram till 1953 års riksdag vilande grundlagsförändringarna. 20

SAP och religionsfrågan: Samförstånd eller likgiltighet?

Lika litet som vid partikongressen 1952 ville man från SAP:s sida inom Internationalen röra vid dessa frågor. Man önskade inte att problematisera förhållandet till kyrkorna/de religiösa grupperna, så att eventuellt intrycket hade kunnat uppstå, att det fanns undangömda svårigheter, när det gäller samexistensen med dessa. Därför gjorde man från svensk liksom från dansk sida mycket klart för SI:s generalsekreterare Julius Braunthal (en sedan andra världskrigets början i London bosatt österrikare), att det inte fanns något större intresse i Skandinavien, att diskutera dessa frågor mera ingående. Man fick inom Internationalen inte gå så långt i sina uttalanden, meddelade man Braunthal enligt Elfvings rapport, ”att splittringen kunde uppstå inom partier, som icke för närvarande hade något religionsproblem”. – En sådan risk måste väl ändå ha framstått som ganska ringa för Sveriges del. Kaj Björks konstaterande från 1949 i SAP:s månadstidskrift Tiden ägde väl fortfarande sin giltighet, nämligen att partiets ”tolerans” gentemot kyrkorna i grund och botten var uttryck för likgiltighet, medan en positivare syn på kyrkorna, även den katolska, utbredde sig i andra socialistiska partier utomlands. 21

Eftersom de kontinentala partiernas problem tycktes ligga så fjärran, beslöt partiledningen efter Elfvings rapport, att inte skicka flera svenska representanter till nya internationella konferenser av denna art, fast de hade föreslagits av SPD och PvdA. Ledningen för det norska Arbeiderpartiet fattade ett motsvarande beslut.22 SAP:s verkställande utskott biföll alltså Elfvings slutsats, att man endast kunde förlora genom deltagandet i dessa samtal, eftersom man kunde provocera fram splittringstendenser i religiösa och politiska frågor, som hittills inte hade existerat i Sverige. ”Den enighet vi äger här uppe är en fördel som inte bör uppgivas”, skriver Elfving i sin rapport. å andra sidan tyckte han också, ”att den bild”, som han hade fatt ”av de kontinentala partiernas svårigheter” visade honom, ”att det icke finns något nämnvärt bidrag från Skandinavien att ge dessa länder till deras lösning av det föreliggande problemet, eftersom förhållandena hos oss är så helt annorlunda, men att det kan vara av ömsesidig betydelse, att vi i fortsättningen uppmärksamt följer utvecklingen av den strömning som med det holländska partiet söm källa nu tycks gå igenom vissa av broderpartierna i Internationalen”.

Elfving föreslog alltså, att man skulle dra sig ur dessa överläggningar men för den skull inte låta bli att hålla sig informerad om utvecklingen, som ju kunde få ett visst eko även i Norden. Partiledningen motsvarade detta krav närmast genom att hjälpa till med att hindra diskussionens vidare internationalisering. Detta visade sig också i ett annat sammanhang, nämligen när ytterligare en konferens hade arrangerats i Bentveld den 1-7.8.1954, men den här gången av ”International Union of Social Democratic Teachers”, vid vilken svensken Nils Hagnell, sekreterare i lärarnas socialdemokratiska förening i Stockholm hade deltagit. Huvudämnen var föräldrarätten och barnens och samhällets rätt med avseende på den religiösa uppfostran. Hagnell rapporterade till partiledningen, att de vid konferensen behandlade problemen var rätt så irrelevanta för de nordiska länderna, och han ansåg inte heller, att det skulle vara viktigt för Sveriges del, att man blev fullvärdig medlem i denna internationella lärarorganisation. 23

Olikheter i religiösa frågor skall inte störa partiarbetet

De nordiska bidragen till den internationella konferensen om socialism och religion 1953, som också publicerades i Internationalens informationsblad 24, hade varit tämligen intetsägande. Viktigare var en kommentar som partiledningen lät formulera (av Elfving?) om konferensens slutdokument. Denna kommentar vidarebefordrades som verkställande utskottets ställningstagande direkt till de övriga nordiska partierna och genom Internationalens sekretariat till alla övriga partiledningar. 25

Läser man denna kommentar, så förstår man också, att partistyrelsen inte publicerade Bentveld-dokumentet i sin verksamhetsberättelse för år 1953, vilket annars var brukligt när det gäller Internationalens dokument. Men det måste också påpekas, att Internationalens beslut aldrig kunde vara bindande för de enskilda partierna, och i detta fall rörde det sig endast om ett förslag till beslut.

Partiledningens utlåtande är av principiellt intresse. Man noterar: ”Det svenska partiet har inga svårigheter med avseende på religionen, tack vare den kulturella homogeniteten hos det svenska folket.” Visserligen skulle det existera olika religiösa åsikter inom partiet, men dessa ”stör (disturb) inte partiets aktiviteter”. Utan övergång hänvisar man sedan till broderskapsrörelsen, som en organiserad grupp av kristna socialister inom partiet!

Men å andra sidan skulle svårigheter kunna uppstå för partiet, ”om man reste detta problem i bestämda former”, t.ex. genom en offentlig diskussion på Internationalens kongress och ett officiellt, av kongressen antaget internationellt dokument, som skulle innehålla mera detaljerade ”statement” än Frankfurtdeklarationen. På detta sätt skulle man kanske lyfta fram ”kontraster”, som hittills inte har varit av betydelse – både i Sverige och i andra länder.

Verkställande utskottet föreslår i stället, att man ännu en gång pekade på Frankfurtdeklarationens mening, där det klart uttalats, att en socialistisk övertygelse även kunde grunda sig på en religiös världsåskådning. Dessutom skulle man klargöra för partiernas medlemmar och sympatisörer, ”att Internationalen har intagit en generös attityd till olika religioner” och att den ”betraktar religionen som en viktig kulturell och social kraft (force).”

SAP:s synpunkter låg uppenbarligen vid sidan om de på kontinenten väckta frågeställningarna, vilket Elfving ju redan hade påpekat. Men i Sverige ville man försäkra sig om att konflikter undveks, vilka upplevdes som onödiga, och därför fogade man en varning till sin kommentar: Skulle man inom Internationalen ändå hålla fast vid att Bentveld-förslaget skulle behandlas på kongressen i Stockholm 1953, så skulle man kräva en hel del strykningar i den föreliggande texten, strykningar både av principiell natur och rörande olika ganska olyckliga formuleringar. Så gillade man t.ex. inte den på flera håll omhuldade formuleringen att ”den kristna läran i Europa är en av de andliga och etiska källorna för det socialistiska tankegodset”. Den svenska kritiken mot denna formulering kan betecknas som ett kraftigt understatement: ”The idea that ethics could be a source of thinking is very strange.”

Inom SAP:s ledning tyckte man nog helt enkelt, att Bentveld-dokumentet var undermåligt, bortsett ifrån att det inte ‘passade’ Sverige, och att det var ogenomtänkt, inte minst i de delar som antyder historiska utvecklingslinjer. Spörsmålet krävde, om det överhuvudtaget skulle behandlas, experter av annan typ: ”The historical relationship between the Christian gospel and Socialism is a problem for scientists, and should not be over-simplified”, formulerar man i sin kommentar.

Vid Socialistiska Internationalens kongress i Stockholm 15-18 juli 1953 togs ämnet ”socialism och religion” inte längre upp, helt enligt SAP:s önskemål, och till följd av detta formulerades ingen resolution i frågan. 26 Eftersom hela spörsmålet på detta sätt kom att ‘begravas’, kan Bentveld-dokumentet inte heller betraktas som en officiell deklaration eller som ett ställningstagande av Internationalen, fast det ibland behandlas så i litteraturen. 27 Emellertid hade det österrikiska partiet på Braunthals anmodan i juni ännu en gång skickat ett resolutionsutkast om ”Socialismen och kristendomen” till Internationalen och önskat, att det skulle behandlas på kongressen. Bland annat krävde man i utkastet en ”skilsmässa” ”av religionen” från staten, och att vissa (‘kristna’) partier borde göra avkall på att påstå sig på ett särskilt sätt representera ”religionen”. 28

I Österrike hade ju förhållandet mellan det socialdemokratiska partiet och den katolska kyrkan varit särskilt belastat efter mellankrigstidens erfarenheter. Men även där hade man börjat tänka om, på båda sidor, en process som skulle få sin avslutning med ett nytt avtalssystem mellan den Heliga stolen och Republiken Österrike. Utrikesminister i Wien var då förre Sverigeflyktingen och socialisten Bruno Kreisky, och Wiens kardinal var religionsvetenskapsmannen Franz König. Den ”politiska katolicismen” hade utvecklats från motståndare till samtalspartner, och Internationalens diskussioner fram till 1953/54 och SPÖ:s agerande i samband med detta måste nu ha tett sig som något förlegat.

Men att det österrikiska initiativet inför Stockholmskongressen 1953 inte lämnade några spår på själva kongressen eller därefter, var nog framförallt det svenska socialdemokratiska partiets förtjänst. Här sade man blankt nej till nya förslag att anordna flera ”religions”-konferenser. Andra problem framstod också i svenskarnas ögon som mycket viktigare, då framförallt utvecklingsländerna och koloniernas problem. Att man även i detta sammanhang återigen skulle stöta på ”religionsfrågan”, anade man väl inte ännu i hela sin vidd. Både Internationalen under sin nye president Willy Brandt och SAP med sin starka ställning inom denna organisation skulle mot slutet av 70- och i början av 80-talet alltmera förstå, att i t.ex. de latinamerikanska länderna inga lösningar är möjliga utan en dialog med den katolska kyrkan. Men detta är en senare fråga. 29.

Noter:

15) Kaj Björk: ”Rapport om Internationalens byråmöte i Liege 2-4 augusti 1952”, 9.8.1952, förtroligt, bil. 108 till SAP, Verkställande utskottets (VU) prot. 15.8.1952 § 141

16) Förklaringens text i Braunthal s. 619; s. 2481E om konferensens förhistoria. – Om konferensen rapporterades på engelska i circ. 80/ 52 och 80/53. SPÖ publicerade en egen tyskspråkig rapport: Bericht der Spezialkonferenz fiber Sozialismus und Religion, Bentveld 9-11.3.1953, Organisationsausgabe fur Funktionäre, u.o.,u.å. – jfr även Klotzbach 260 och Wedigo de Vivanco-Luyken: Die Sozialistische Internationale und der Weg zum Godesberger Programm der Sozialdemokratisehen Partei Deutschlands, diss. Munchen/ Berlin 1977/79.

17) Geist und Tat. Zeitschrift fur Recht, Freiheit und Kultur, Hamburg, 1949-1969; se även Eichler: Weltanschauung und Politik. Reden und Aufsätze, Frankfurt/M 1967. – Klotzbach 124.

18) G. Elfving: ”Rapport från Internationalens specialkonferens i Holland om socialism och religion, i Bentveld/Haarlem 9-11.3.1953”, 23.3.1953, bil. 50 till SAP VU:s prot. 9.5.1953 § 66. Rapporten omfattar som bilagor memorander och redogörelser för situationen i de enskilda länderna, bl.a. Elfvings egen: ”The attitude of the Churches in Sweden to the Social question in Sweden and Social Democracy”. Se även not 24.

19) Program för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, 1944, Politiskt program §§

2 o. 5. Programmet 1960 resp. revisionen 1969 var, när det gäller statskyrkosystemet, mindre tydliga: ”Förhållandet mellan stat och kyrka regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens princip”, heter det i det ”Politiska programmets” 11:e §. 1975 ersattes ”kyrka” med ”trossamfund”, och ”regleras” med ”ordnas”, Politiskt program § 6.

20) Sveriges Socialdemokratiska Arbetarepartis 19:e kongress, Stockholm 2-7.6.1952, prot. s. 274-293.

21) 1949:4, s. 233-244: Vårt parti och andras.

22) Förslaget i circ. 119/53 26.11.1953; VU:s beslut den 8.12.1953 163, prot. SAP; Meddelande till Braunthal 9.12.1953, SAP SI Circ./brev. – Arbeiderbevegelsens arkiv Oslo, Det Norske Arbeiderparti, Internasjonale utvalget 4.12.1953 § l. – Besluten meddelades SI:s byråmedlemmar i circ. B 5/54 22.1.1954.

23) Rapport av N. Hagnell till VU, bil.171 VU:s prot. 21.12.1954, SAP.

24) Socialist International Information, London 111, 13 o. 14 28.3. o. 4.4.1953 med Andersens och Elfvings bidrag; circ. 1953 32 o. 34 26.2.1953 med Andersens och Stousland Mollers bidrag.

25) SAP, Partistyrelsens int.korresp., på engelska 27.5.1953 till de nordiska partierna och SI; circ. 82/53 25.5.1953; frågan hade behandlats vid W:s sammanträde 9.5.1953 § 66, SAP.

26) Även PvdA önskade inte längre, att ämnet diskuterades, circ. B 18/53 1.7.1953.

27) Se t.ex. Braunthal och Vivanco-Luyken 192.

28) SPÖ Partistyrelsens prot. 5.6.1953 § 3; circ. 87/53 21.6.1953. – Det österrikiska förslaget återfinns även i Bericht der Parteivertretung der SPÖ an den Parteitag 4-7.11.1953 i Wien, s. 13f. – Om kongressen i Stockholm se Socialist International Information 111, 30-35 och Partistyrelsens berättelse för 1953, 85-104.

29) Jfr Pierre Schori: I orkanens öga. Om den kommande revolutionen i Centralamerika, Stockholm 1982.