Ryssen och Götgatshuset

På det första pastoralrådsmötet i Stockholms katolska stift – hållet i fjol – uttrycktes det önskemål om att lekmännen skulle få bättre skolning och att katolska präster skulle delvis utbildas i Sverige. De önskemålen är inte nya. För 125 år sedan ledde de till att ett hus inköptes på Söder i Stockholm. Det huset blev kärnan i det katolska stiftscentrum som nu håller på att färdigställas och som kommer att invigas i vår.

En ung rysk adelsman med ett brokigt levnadsöde var den egentlige påskyndaren av husköpet på Söder. Han hette Stepan Stepanovitj Dzunkovskij, var ursprungligen grekisk-ortodox, men hade konverterat i Rom och blivit katolsk präst. Sökande efter ett verksamhetsfält gjorde han i mitten av 1850-talet en rekognoseringsresa upp till norska Finnmarken. Under ett uppehåll i Stockholm ledde han en bönevecka i den katolska församlingen. Den lille satte prästen med mongoliskt utseende, gul ansiktsfärg och djupt liggande ögon var till det yttre inte någon tilldragande person. Men han var kultiverad och gjorde intryck på församlingens damer. En av dessa, den engelskfödda madame Elisabeth Mary de Champs, blev hans andliga dotter. Efter sin avresa från Sverige gav han henne i brev på brev råd och anvisningar som gällde också den katolska verksamheten i stort. Dzunkovskij tyckte sig ha förstått att det behövdes ett katolskt prästseminarium i Skandinavien. Han uppmanade madame de Champs – förmögen änka – att inköpa ett hus i Stockholm som kunde vara lämpligt som skola och seminarium. Där skulle hon tillsammans med honom ägna sig åt utbildning av präster för missionen i Norden.

Den ryske prästens inflytande över madame de Champs upprörde de katolska prästerna i Stockholm. De förhindrade att hon satte hans planer i verket.

Dzunkovskijs ideer låg emellertid i linje med vad den apostoliske vikarien, Laurentius Studach, själv länge gått och tänkt på. Han hade 20 år tidigare åstadkommit att katolikerna i Stockholm fatt en egen kyrka, katekes och bönbok på svenska samt dugliga lärarkrafter. Nu framstod inrättandet av ett prästseminarium i Sverige som den mest angelägna uppgiften. Över huvud taget låg församlingsmedlemmarnas trosundervisning, Studach varmt om hjärtat.

Ända sedan början av 1800-talet hade den katolska församlingen drivit en liten skola i Stockholm. Då det 1842 blev lag på att det i varje församling i Sverige skulle finnas en folkskola, växte skolornas antal. Många katolska föräldrar frestades att låta sina barn gå i närmast belägna skola, även om Luthers katekes där var ett viktigt lärdomsstoff. Katolskt uppfostrade barn hade f.ö. sämre framtidsutsikter än de lutherska: de kunde inte bli ämbetsmän, lärare eller läkare. Studach klagade: ”…alla katolska utlänningar, som kommer till det här landet och förtjänar ihop en liten förmögenhet, fransmän, italienare, tyskar etc, uppfostrar sina barn i statens religion under förevändning att de inte vill förstöra sina barns timliga framtid”. Han såg en god katolsk skola som enda räddningen. Utan en sådan skulle det inte komma att finnas medvetet övertygade katoliker i Sverige och inte heller några konvertiter. Och för myndigheterna skulle det inte finnas någon anledning att ändra de orättvisa lagbestämmelser som han kämpade för att få upphävda.

Lika viktigt var det, menade Studach, att sörja för att de som skulle verka som katolska präster i Sverige förbereddes för sin uppgift här i landet. Visst hade en del utländska präster förklarat sig villiga att tjänstgöra i Skandinavien. Men när de väl anlänt hade de stannat endast kort tid: en fransman några dagar, en tysk tre veckor, en holländare ett år. Klimatet, språket, församlingens fattiga förhållanden hade överraskat nykomlingarna och de hade inte kunnat anpassa sig.

Att sända fromma och begåvade svenskfödda katolska pojkar till utländska läroanstalter hade inte givit något resultat för församlingens vidkommande. Få av dem hade läst teologi och endast en av dem hade velat återvända för att verka som katolsk präst i sitt hemland. Studach gav Dzunkovskij rätt: prästkandidaterna borde så långt möjligt få göra sina studier i Sverige. Bättre förekomma än förekommas. Den ivrige ryssens långt framskridna planer på ett prästseminarium fick Studach att göra den första nödvändiga investeringen. För 75 000 riksdaler köpte han år 1857 en egendom på söder i Stockholm. Dess huvudbyggnad utgjordes av ett trevånings stenhus, uppfört 1776, som omgavs av en stor trädgård och låga hus längs Götgatan.

Pengar för projektet insamlades utomlands och 1861 kunde seminariets verksamhet börja. Det skedde genom att den skola – ”Katholska församlingens Uppfostringsanstalt för Gossar’ – som hittills varit inrymd i ett hus vid kyrkan på Norra Smedjegatan flyttades till de nya. större lokalerna vid Götgatan där både skolan och skolhemmet kunde utvidgas. Den bayerske prästen Johann Georg Huber. som redan tidigare förestått skolan, blev seminariets rektor. Studach såg med tillförsikt mot framtiden och rapporterade 1865 till Rom: ”Särskild glädje bereder mig det framgångsrika gosshemmet under den kände, förträfflige abbe Hubers ledning”. Drömmen om ett prästseminarium var delvis uppfylld.

Nordpolsmissionen

Under tiden hade Dzunkovskij inte slagit sig till ro. Hans övertalningskonst hade haft större framgång på högsta ort. Den 3 december 1855 utfärdade propagandakongregationen, den katolska kyrkans missionsdepartement, ett dekret genom vilket det upprättades ett nytt missionsdistrikt, Praefectura Apostolica Poli Arctici, som gavs en enorm omfattning: Sveriges och Norges områden norr om polcirkeln, Kolahalvön, Island, Färöarna, Grönland och nordligaste delen av Nordamerika. Till ledare av missionsverksamheten utnämndes Dzunkovskij. Några månader senare anlände Dzunkovskij tillsammans med fyra andra katolska präster – en fransman och tre tyskar – och med en isländsk student som tolk till det ställe som Dzunkovskij galt som centrum för missionsverksamheten, en herrgård nära Altaälvens mynning på den norska kusten mellan Tromsö och Hammerfest. Amtsmannen i Tromsö hade förvarnats om prästmännens ankomst av det svensk-norska sändebudet i Paris, som viserat deras pass. Ministern uppmanade amtsmannen att ha ögonen på sällskapets verksamhet. Han hade uppmärksammat att den franske prästen i passet kallade sig ”Missionaire Apostolique” och avslutade sitt brev: ”Huruvida det kan vara förenligt med de i Sverige gällande författningarna att en Catholsk Andelig uppträder under offentlig benämning av Missionär, vågar jag ej afgöra…”

De norska myndigheternas misstänksamhet var mest inriktad på att utröna om Dzunkovskij var jesuit, eftersom jesuiter – trots att det sedan 1845 rådde full religionsfrihet i Norge – inte fick finnas i landet. Dzunkovskij, som verkligen under några år varit jesuit, betygade emellertid att han inte var det. Han försummade inte att vid varje lägligt tillfälle uppvisa en imponerande samling brev och dokument, varav myndighetspersonerna drog slutsatsen att han var ”en meget betydende Person i den katholske Verden” och hade höga beskyddare i Rom. Amtsmannen tog utlänningarnas närvaro lugnt och skrev i yttrande till justitiedepartementet: ”Vad som kan vara deras mening med att slå sig ner i Alta är inte lätt att begripa. Eftersom alla innevånare i vårt land, till och med lapparna – och de mer än de flesta – är kristna, kan det här inte finnas plats för någon missionsverksamhet. Att det skall bedrivas proselytmakeri är klart, men lika klart är att den skörd man här i det hänseendet kan räkna med, under alla omständigheter kommer att bli så ringa att den inte i minsta mån kan anses stå i proportion till de av propagandan – vars utsända främlingarna är – härpå använda omkostnader och krafter…” Dzunkovskij hade tydligen medel till förfogande, för han inköpte herrgården i Alta, och missionärerna utvecklade en livlig aktivitet. De lät trycka en katolsk katekes och några polemiska skrifter i Tromsö, men när de ville utge också ett anti-lutherskt verk ville inte boktryckaren medverka. I ortens tidning redogjorde de för sina planer att upprätta en skola, som utlovades kunna ge bl a goda språkkunskaper. Dzunkovskij hade nämligen inte släppt sin ide om ett prästseminarium och ett av syftena med köpet av Altagården var att där skulle inrättas en skola, varifrån infödda katolska präster i framtiden skulle kunna rekryteras. En skola med internat kom också till stånd på Altagården. Dzunkovskij gav skolan namnet ”St. Oscars kollegium’’. Detta uppväckte Oscar I:s livliga protester och Studach utverkade hos propagandakongregationen att kollegiet i stället uppkallades efter den helige Ansgar. Skolan hade både präster och lekmän som lärare och drevs i flera år. De flesta eleverna var och förblev protestanter.

Alla prästerna stannade inte i Alta. Två av dem sändes att missionera på Island. De köpte 1859 den egendom, Landakot i Reykjavik, som än idag är det isländska katolska stiftets centrum, och inrättade där ett kapell. Den ene prästen lämnade kort därpå Island men den andre, en fransman, blev kvar på ön i nästan 20 år. En annan av altamissionärerna for till Färöarna, där han byggde en kyrka beräknad för 200 personer och stannade i 14 år. Ytterligare en annan kom till Tromsö och två år därefter fanns också där en katolsk kyrka. Nästa verksamhetsfält blev Shetlandsöarna, som 1860 införlivats i missionsområdet.

Inte bara Dzunkovskijs underliga namnval utan även hans i mångt och mycket olämpliga uppträdande föranledde Studach att protestera mot Nordpolsmissionens inrättande. Förgäves sökte han få propagandakongregationen att förstå att det var mer angeläget att stödja katolsk verksamhet i de större städerna (vid den här tiden fanns det katolska kyrkor bara i Stockholm och i Kristiania) än i Lapplands ödemarker. Först 1869 beslöt propagandakongregationen att Nordpolsmissionen skulle upphöra. Då var Dzunkovskij sedan länge avlägsnad som dess ledare och tillbaka i Ryssland. De flesta av altamissionärerna återvände till sina hemländer. Under de 14 år Nordpolsmissionen varat hade de dock sått frön på orter där det i såra dagar finns stabila katolska församlingsbildningar.

Nordens första katolska prästseminarium

När Nordpolsmissionen upphävdes blev dess dåvarande ledare, den franskfödde prästen Bernard Bernard, apostolisk prefekt för hela Norge, som året förut skiljts från det svenska vikariatet. Bernard bar på samma dröm som sin forne chef och kollega Dzunkovskij – att det skulle bli ett katolskt prästseminarium i Skandinavien. Också han ansåg att de prästkandidater, som skulle verka där, borde få en del av sin studietid förlagd dit så att de blev i tillfälle att lära känna sitt kommande verksamhetsområdes språk, klimat och mentalitet.

Det lyckades Bernard att få en fransk prästkongregation – Les missionaires de Notre Dame de la Salette – att åtaga sig att leda ett sådant prästseminarium i Norge. 1880 såg man därför åter en skara utländska katolska präster stiga i land i en norsk hamn. 15 medlemmar av la Salette-kongregationen – av vilka 7 ännu höll på med sina teologiska studier – ankom till Trondheim. Där stod en monumental trevåningsbyggnad med torn och flyglar redo att hysa dem. Byggnaden hade uppförts genom en ivrig altamissionärs försorg och inrymde bl a en kyrka för 300 personer. Studiesalar, bibliotek och en sovsal för prästkandidaterna inreddes och så kunde seminariet starta sin verksamhet.

Fem år senare var tiden inne för prästvigning av kandidaterna. En biskop kom uppresande från

Belgien och förrättade vigningen, som blev till en högtidlig fest. Men inga fler prästkandidater anmälde sig och seminariet lades ner. Efter knappa tio års verksamhet i Norge lämnade la Saletteprästerna landet.

Byggnaden för seminariet, som var tänkt att förse hela Norge med katolska präster, övertogs av Elisabeth-systrar. De tog bort tornen och byggde om byggnaden till ett modernt sjukhus, som de drev ända till i fjol. Kyrkan ändrades om till ett mer blygsamt kapell. De manshöga statyer av helgon och änglar, som omramat la Saletteprästernas gudstjänstliv, hamnade på ett historiskt museum.

Åter till Söder

Utvecklingen i Sverige var mindre växlingsrik. I Stockholm var Huber rektor för pojkskolan tills han efter Studachs död blev apostolisk vikarie. Huber ville ogärna lämna sin skola och bodde kvar i skolhuset vid Götgatan 46. Också hans efterträdare, biskoparna Albert Bitter och Johannes Erik Muller, använde det som sin bostad. Så kom 1700-talsbyggnaden att bli kallad Biskopshuset.

Albert Bitter hade redan under sitt första år, 1874 som ung tysk präst i Sverige lärt känna byggnaden och där själv både gett och fatt undervisning. Han berättade senare: ”Skolan pågick från kl 10 till 2… Efter middagen Bingo vikarien och jag ut på gården och promenerade. Härunder fick jag mottaga min första praktiska undervisning i svenska språket. Aldrig skall jag glömma, huru svårt det var för mig att uttala ordet ”många”. Däremot lärde jag mig genast att säga ”var så god” och ‘jaså”. Denna dagliga språkpromenad med Mgr. Huber varade till kl 4. Sedan kunde jag gå hem till mitt rum på Norra Smedjegatan.”

Att skolan blev biskopshus innebar inte att skolverksamheten upphörde. Tvärtom utvidgades den genom att tillbyggnader skedde och också flickor fick tillträde till skolan, senare benämnd S:t Eriks skola. Sedan skolsystrar börjat delta i undervisningen flyttades skolan 1967 till egna lokaler i Enskede. Veterligt blev ingen av skolans elever katolsk präst. Huber hade visserligen glädjen se en av sina elever Josef Popp, som förste svensk bli prästvigd i Stockholm 1864, men denne fullgjorde hela sin studietid utomlands. Därefter dröjde det länge innan någon svensk blev katolsk präst. De som blev det var nästan alla konvertiter som haft sin skolgång och sina teologistudier förlagda på annan ort. Något verkligt prästseminarium blev skolan på Söder aldrig. I 1700-talshuset fanns sedan 1860 ett kapell. Det blev gudstjänstlokal för katoliker på Södermalm, som 1892 fick en egen kyrka genom att S:t Eriks kyrka då stod färdig intill huset. När det apostoliska vikariatet 1953 upphöjdes till självständigt stift blev den kyrkan domkyrka.

Nu har kyrkorummet utbyggts. Samtidigt som biskopen och hans kansli – efter tjugo års bortovaro – återvänder till Biskopshusets närhet. Kvarteret med det av Studach inköpta huset blir på nytt en centralpunkt för kyrkans verksamhet i vårt land. Skolfunktionen dominerar inte längre. Men invigningen av stiftscentret sker just när behovet av mer utbildning och ökat trosmedvetande åter betonas. Den ”hemmabas”, som nu efterlyses, strävade redan Studach och hans samtida efter att upprätta. Kommer deras drömmar att nu förverkligas, om inte på Söder så någon annanstans?

Litteratur

Johs. J. Duin, Trekk f}a Elisabethsostrenes historic i Norge 1880-1980. Olso 1980.

Sigurveig Gudsmundsdottir, Die Christkönigskirche zu Landakot, Reykjavik 1980;

Karl Kjelstrup, Norvegia Catholica, Oslo 1942;

Ansgar Meyer, Kyrkans historia, Birgittaföreningen 1921:

Arne Palmqvist, Die römisch-katolische Kirche in Schweden nach 1781, del II, Uppsala 1958;

Richard Wehner, S:ta Eugenia kyrka 1837-1937, Ansgarius förlaget 1968.

Hemmet och Helgedomen, katolsk församlingsblad, den 1.11.1930