Människan – en horisontvarelse

Om det finns något som är gemensamt för alla människor förutom behovet av mat, sömn och glädjeämnen, så skulle det väl vara behovet av mening med livet. Det värsta som finns är det totalt meningslösa. Ge en människa all materiell trygghet, ge henne mat, dryck och distraktioner, men tag bort det meningsfulla i hennes tillvaro, och hennes liv förvandlas till ett helvete. Och omvänt: en människa kan uthärda nästan hur stora svårigheter och smärtor som helst, så länge hon vet att det kommer att leda till något meningsfullt. Man kan offra allt, till och med sitt liv, så länge man vet att det leder till något. När vi har en ide om hur vår tillvaro på något varaktigt sätt skulle kunna förbättras, då offrar vi tid, mat, sömn, bekvämlighet och nöjen på att förverkliga vår plan och accepterar tillfälliga bakslag så länge något meningsfullt håller på att växa fram.

Därför kan man våga påståendet att driften till mening är djupare grundad i människans konstitution än något annat behov.’ Hela vårt vakna liv är en tolkande process. Hjärnan bearbetar myriader sinnesintryck i varje ögonblick. Varje människas medvetande är ett universum för sig där allt har sin givna plats, eller söker sin plats inom en given horisont av erfarenheter och antaganden, av farhågor och förväntningar. Vi längtar djupast efter bekräftelse av vår horisont, efter den lugnande känslan av att vi behärskar vårt rum och dess möblering, att människor och ting skall uppföra sig så som vi kalkylerar. Vi strävar naturligen efter att styra människor och ting i detta livsrum så, att var sak hamnar på rätt plats, det vill säga den plats vi själva utsett. I den mån sinnesintrycken faller på plats och människor och ting beter sig som beräknat inställer sig den behagliga känslan av förutsägbarhet och begriplighet i tillvaron; när våra iakttagelser inte lånar sig till förut konstruerade tankemodeller och antaganden, och när människor och ting hindrar våra avsikter, stör detta vårt universum, och vi strävar naturligen efter att eliminera sådana störningar för att återställa känslan av mening och hemmahörighet, av kontroll och orientering. Detta kan ske genom att man förtränger fakta eller förtrycker människor; i lyckligare fall därigenom att man reviderar sin horisont, sina tankemodeller och antaganden, och tillerkänner andra människor större utrymme och frihet att tänka, tala och handla på annat sätt än vad vi själva skulle föredra. Med tiden och med ökad erfarenhet vidgas därmed horisonterna, och det meningssammanhang man är beredd att acceptera växer till i omfång och komplexitet. Man lär sig efter hand att acceptera vissa mörka hål i sitt universum, så länge helheten i stort är meningsfull. Även om de meningsfulla sammanhangens provins tycks krympa arbetar vi hela tiden frenetiskt för att ge återstoden en meningsfull tolkning, den process som beskrivs i ordspråket ”så länge det finns liv finns det hopp”. Mot den totala absurditeten värjer sig varje människa med sina sista krafter.

Under loppet av sitt liv erövrar varje människa någon form av total tolkningsmodell, om än aldrig så ytlig och oreflekterad. Vi är alla, tafatt eller högst medvetet, systembyggare, filosofer och teologer, som brottas med tillvarons frågor och värjer oss mot det meningslösa. Vi söker bekräftelse av våra privata erfarenheter i andras formuleringar, vi tyr oss till värdesystem och kollektiva antaganden, vi vill göra tillvaron hanterlig genom att söka oss till människor som delar våra värderingar och aspirationer. Sålunda tillfredsställs det fundamentala behovet av mening och sammanhang, låt vara av mera blygsamt slag än de stora tankesystemens erbjudanden. Vi har idag inte längre något allmänt vedertaget tros och tankesystem med därtill hörande institutioner och riter, som i möjligaste mån gör födelsen, socialiseringsprocessen, kärleken, lidandet och döden till naturliga och odramatiska inslag i ett kollektivt liv. Den enskilde är hänvisad till att med fragment av kristendomen, Marx, Darwin och Freud göra sig en mosaik som föreställer världen.(2) Därvid talar man inte gärna öppet och offentligt om de stora existentiella gåtorna, kort sagt meningen med allt, utan håller sig försiktigtvis till de harmlösa, privata värden som efterlyses i kontaktannonserna: sol, vår och mysiga hemmakvällar. Gud och döden är den resandes ensak.

Thomas av Aquino representerar enligt min mening det väldigaste försök som någonsin gjorts att bringa reda i människans värld och svara på de tre stora frågorna: Vad kan vi veta’ Vad bör vi göra? Vad vågar vi hoppas ?(3) Detta försök kunde göras i en tid som i de flesta avseenden är olika vår. Visserligen var högmedeltiden (Thomas levde mellan åren 1224 och 1274) i Europa inte den massiva enhetskultur av människor som oreserverat accepterade den heliga kyrkans dogmer som vi gärna föreställer oss saken: katharerna och islam jämte störtfloden av nya intellektuella incitament gjorde 1200-talet till en andlig kristid.4 Men ändå stod så gott som allt vetande och tänkande i kyrkans tjänst, och det var möjligt för en enda människa att behärska hela sin samtids bildning: Thomas är beviset på det. Och naturligtvis uppvisar den latinska kristenheten under

denna epok den värdegemenskap som jag nyss påstod att vår tid saknar. Var man inte hundraprocentigt konform i trosfrågor, vilket människor aldrig har varit, hade man åtminstone gemensamma institutioner och en gemensam fond av föreställningar och riter.

1100-talet hade sett framväxten av universiteten och en därtill hörande intellektuell kast som inte stod under biskoplig kontroll, och hade mött Aristoteles i helfigur: ett tankesystem som för vissa tycktes frestande som ersättning för religionen, en filosofi som tänkts ut helt utanför bibelns värld, utan kännedom om Kristus, och som erbjöd lyckan här i detta livet i form av den salighet som består i intellektets njutningar(5). För traditionens vaktmanskap vid katedraler och kloster var Aristoteles ett gift för unga sinnen. Han rubbade, bokstavligt talat, deras världsbild. Det blev två unga lärare i den nygrundade dominikanorden som kom att vidga horisonterna, att företräda och befästa den bildningsvänliga attityden i kyrkan. De var Albert från Lauingen, mer känd som Albertus Magnus, och Thomas från Aquino. De utgick från grundantagandet, att all sanning har sin källa i den ende Guden. Därför kan ingenting sant som sagts av de hedniska filosoferna någonsin komma att strida mot kyrkans uppenbarade tro.(6) Nådens sanning, det som Gud har avslöjat för människan de sanningar som anförtrotts åt kyrkan, fullkomnar, och upphäver inte, det som det naturgivna förnuftet kan sluta sig till.(7) Denna optimistiska syn, som för övrigt också uttrycks i Uppsala universitets valspråk Gratiae veritas naturae, kan exemplifieras på många sätt. Här skall det ske genom ett försök att sammanfatta Thomas syntes av hedniskt och kristet i synen på människan. Vi gör det i tre steg: 1. :Människans plats i universum. 2. Människans väsen. 3. Människans mål.

Människans plats i universum

1. När vi använder ordet universum tar vi i vår mun ett begrepp som för människor i äldre tider inte bara betydde världsrymden och allt som finns i den, utan framför allt ett ordnat helt, där varje del hade sin bestämda plats och stod i ett bestämt förhållande till varje annan del. Man föreställde sig visserligen universum som något rumsligt, men framför allt som en hieraki av fullkomlig-hetsgrader.8 Det rumsliga universum hade jorden i centrum. Jorden, och allt som finns på den, består av de fyra elementen, jord, vatten, luft och eld i olika och ständigt växlande proportioner; hela materien är underkastad ständig förändring, den kan gå långsamt eller hastigt, men den visar en sak, nämligen att materien ständigt växlar form, att allt som existerar någon gång har uppkommit och senare skall försvinna, att allt beskriver en utveckling och successivt håller på att förverkliga en möjlighet.9 Fröet förverkligar sin möjlighet att bli en planta som växer till ett träd som avsätter blad, blommor och frukt för att slutligen förverkliga sin bestämmelse eller sin möjlighet att torka, dö och multna, att bearbetas av en hantverkare. Från det ögonblick då fröet började existera som någonting skilt från alla andra ting intill det ögonblick då det uttömt sina möjligheter och dör, har detta frö ägt en identitet som det behållit tvärs igenom hela sin utveckling, det har varit en och samma substans. I dödsögonblicket upphör denna substans att existera, och i dess ställe träder en annan substans, den döda trästocken, som kan anta nya former: antingen ruttna och övergå till mylla, eller bearbetas av en snickare eller snidare. Samma materia som ingick i trädet antar nya former, som i sin tur avlöses av andra. Den i sig obestämda materian konstitueras genom en viss form till en viss identitet, och en viss substans uppstår. Så består allt av materia och form. Formen ger de enskilda substanserna, tingen, deras identitet; substansen är samtidigt identisk med sig själv och stadd i utveckling, av förverkligandet av inneboende möjligheter.

I de substanser som existerar finns en hierarki. Nederst i skalan befinner sig de döda tingens former, t ex stenens form, vars enda inneboende möjlighet till självförverkligande förutom den att långsamt vittra ner är möjligheten att vara material till något annat, t ex ett hus. Därnäst, uppåt på skalan, kommer de levande tingens former. Underst bland dem befinner sig växterna. Växtens form är den vegetativa ”själen” (”själ” står här för ”livsprincipen”, det som gör det levande till levande) och den möjliggör näringsupptagning och fortplantning. Över växterna står djuren, vilkas form är en mer förfinad själ som möjliggör sinnesintryck, driftsliv och förflyttning. Högst på skalan av jordiska substanser står människan, vars form är den rationella själen.° Den rationella själen besitter alla funktioner hos växter och djur men därutöver också tanke, vilja, val, planering, medvetande, kort sagt, förnuftet. Förnuftet är den förnämsta formen av liv, det mest mänskliga av allt mänskligt, enligt denna aristoteliska människosyn som Thomas gjorde till sin.(11)

Här frågar man sig då: eftersom nu människan, på precis samma sätt som växter och djur, är underkastade tillblivelse och förgängelse, och eftersom individens ”form” bara existerar i tiden mellan tillblivelse och förintelse, måste då detta också innebära den mänskliga individens utplåning i och med den fysiska döden? I döden upphör formen, i människans fall den rationella själen, att existera, och därmed upphör också människans identitet. Ett sådant påstående skulle innebära, att det kristna talet om människans eviga ansvar för sitt liv och själens odödlighet blev nonsens, att den enda formen för mänsklig odödlighet vore artens odödlighet, såtillvida att den mänskliga naturen lever vidare i ständigt nya individer. Sådana slutsatser hade uppenbarligen dragits bland unga intellektuella vid Parisuniversitetet och i högsta grad oroat kyrkliga myndigheter.

Denna svårighet bemöter Thomas med en liknelse: det mänskliga ögat uppfattar de olika färgerna och formerna i omgivningen på ett korrekt sätt, därför att ögat är neutralt i förhållande till alla färger och former. Färger och former finns inte redan i det friska ögat utan mottas utifrån. På samma sätt kan intellektet, den högsta och mest typiska mänskliga funktionen, genom abstraktion av formen från materian, ta emot alla former (former i filosofisk mening) som överhuvud existerar, och så kan ske enbart därför att intellektet självt är helt neutralt till alla former. Detta skulle inte vara fallet om intellektet vore bundet till ett visst kroppsligt organ. Alltså är det mänskliga intellektet visserligen hänvisat att arbeta med utgångspunkt från sinnesintryck, förmedlade av kroppsliga organ, men självt oberoende av kroppen. Alltså måste intellektet vara en självständig, okroppslig substans, som inte utplånas i den fysiska döden. Alltså är den mänskliga individens identitet evig. (12)

Människan består alltså av en förening av en dödlig kropp och en odödlig rationell själ, av dödlig materia men odödlig individuell form, den enda oförstörbara formen i den påtagliga verkligheten. Den förgängliga kroppen kommer henne att likna all annan materia under sig, stenarna, växterna och djuren, men genom den oförgängliga formen, själen, liknar hon de okroppsliga väsendena över sig, änglarna, ja Gud själv. Människan befinner sig mitt på skalan av fullkomligheter, mitt emellan Gud och den rena materian, mitt emellan det fullkomligaste, som inte har någon oförverkligad möjlighet, och det ofullkomligaste, som enbart är en möjlighet. Människan står vid horisonten mellan tiden, föränderligheten, och evigheten, oföränderligheten. Människan är gränslandet i universums mitt.(13). Människan är ett mikrokosmos, ett litet kosmos, ett universum i sammandrag, som i sig innehåller allt i den övriga skapelsen. Allt i den övriga skapelsen under henne har lagts under hennes fötter för att vara henne till tjänst, de tjänar henne som medel för att hon skall nå sitt mål. (14)

Att hela universum alls existerar och att det ser ut som det gör, detta har sin grund i en direkt viljeakt av Gud. (15) I skapelseakten har Gud kommunicerat sin existens och fortsätter att göra så i varje ögonblick. I den mån något alls existerar är detta ett omedelbart resultat av Guds pågående aktivitet. Liksom existensen förutsätter en första orsak, så måste också den ständigt pågående process genom vilken allting förverkligar sina inneboende möjligheter, alltså formernas uppträdande, utveckling och upphörande i den jordiska verkligheten, vara utflöden av en enda energikälla, som är Gud själv. 16 Denna energi förmedlas via himlakropparna, som inte är underkastade den ständiga formförändring som råder på jorden, utan endast fullbordar sina kretslopp i för alltid fastlagda banor. I den meningen beror världens öden av himlakropparna. Dock finns det en enda sak som undandrar sig denna ödesbestämda påverkan, och det är människans rationella själ. Eftersom den är en okroppslig substans kan den inte påverkas av fysiska kroppar. Människans vilja och intellekt rör sig därför fritt, men hennes sinnen och driftsliv påverkas däremot av himlakropparna. Intellektet och viljan är dock överordnade sinnena och drifterna, och det är människans uppgift att med sitt förnuft behärska sina impulser. 17

Gud vakar i sin försyn över minsta detalj i universum, och eftersom han själv står utanför tid och rum är han inte inskränkt av hänsyn till tid och rum: han är lika närvarande i varje tid och rum. Därför förutser han allt. 18 Detta påverkar dock inte eller förutbestämmer världens gång, så att inget utrymme skulle finnas för den fria viljan hos människan eller slumpen i den infrahumana naturen: lika väl som en förman kan skicka två av sina underlydande till samma ställe vid samma tidpunkt utan att den ene känner till den andres ärende och deras sammanträffande för dem själva måste framstå som en slump, men däremot inte för förmannen, så låter också Gud sådant inträffa i världen som i vårt perspektiv är slumpartat och oförutsebart. Men i Guds plan är allt förutsett och tjänar ytterst hans syften med universum. 19 Det till synes meningslösa kan bara inträffa inom ramen för ett större meningsfullt sammanhang, ja det strider ingalunda mot tanken på Guds godhet att onda ting sker i världen. Lejonet kan inte leva om inte andra djur får släppa livet till; den rättfärdige kan inte förvärva uthållighetens dygd utan den orättfärdiges förföljelse. Det goda i skapelsens ordning framstår desto klarare mot bakgrund av det onda, och just därigenom att Gud tillåter onda ting i världen framstår hans godhet i det goda och hans vishet när han låter det onda lända till det goda i ett större sammanhang. 20

Människans väsen

2. Vi har redan flera gånger berört frågan om människans väsen. Klassen människa definieras sedan den grekiska antiken ”levande varelse utrustad med förnuft”. Enligt Aristoteles är den förnuftiga själen människans form, och kroppen människans materia. Kroppen hör alltså med till definitionen av människan, den är inte, som i den platonska traditionen, en förvisningsort, ett fängelse, ett hinder för människans egentliga jag, själen. Att Thomas nu utifrån tron måste postulera att människans själ överlever kroppens död samtidigt som han ansluter sig till Aristoteles uppfattning att den rationella själen är kroppens form och inte något som klarar sig bättre utan kroppen, det kräver av Thomas en ganska komplicerad omtydning av Aristoteles: han säger att själen har två naturliga existensformer, en i förening med kroppen och en frigjord från kroppen: i sin kroppsliga existens arbetar förnuftet med hjälp av konkreta föreställningar och bilder; i sin separata existens efter döden inser intellektet de abstrakta sanningarna omedelbart. Men denna separata existens är en reducerad mänsklig existens. 21 Människans unika ställning, egenskapen att vara person, innebär möjligheten att bestämma sig för att förverkliga ett visst mål samt att välja medlen att nå målet. Detta gör människan till ett mer obestämt väsen än alla döda ting och djuren: en sten kan endast uppföra sig som resultat av utifrån kommande krafter, ett djur måste följa sina instinkter, men människan är den enda varelse som handlar. Människans natur som förnuftig varelse är att vara en fri agent med tusentals möjliga mål och tusentals handlingsvägar. 22 Detta medför en annan viktig konsekvens: människan existerar som individ för sin egen skull och inte bara för artens skull. Varje djur är underordnat artens bästa, och Guds försyn omfattar djuren enbart som arter. Men människan är som individ ett mål i sig och som individ föremål för Guds försyn, och detta därför att endast människan är i stånd att följa eller motstå sina naturliga böjelser och inte är hänvisad att lyda naturens diktat. 23 Beviset för detta är att det inte existerar en mänsklig natur i tillnärmelsevis samma grad som hos djuren. Den ena personen handlar helt olika den andra, och detta som uttryck för personligheten, ja en och samma person kan ändra sitt handlande med tiden och omständigheterna. Människan är som intellektsvarelse i stånd att abstrahera alla former från deras materia, att informera sig, att i sitt förstånd rymma alla sammanhang, att begripa allt som är begripligt, och i denna mening är det människans uppgift att på något sätt bli allt. 24 Människan är alltså öppen för allt, och till definitionen av människan hör därför detta odefinierbara. Allt detta gör människan som individ till en person, detta det mest särpräglade och unika begreppet i hela det skolastiska tänkandet, grundval för den moderna uppfattningen, hyllad åtminstone i teorin, att personen är ett mål i sig och aldrig far reduceras till ett medel, att hon är okränkbar, att hennes handlingar ytterst har henne själv som mål.

I en berömd passus i Thomas Summa contra gentiles beskriver han människans ställning i universum i form av en annan hierarki av fullkomligheter: graden av aktivitetens förankring i det egna väsendet. Lägst kommer förstås de döda tingen, vilkas verkan endast kan påverka något annat. Därnäst kommer växterna som visserligen upptar näring utifrån och avsätter frukt och frö utåt, men vars aktivitet försiggår inom själva växten. Därnäst kommer djuren, som förutom det vegetativa livet mottar sinnesintryck utifrån, sinnesintryck som förvandlas till föreställningar och minne och förblir inom djuret. Men den högsta formen av liv är intellektets liv, ty intellektets aktivitet utgår från intellektet själv och reflekteras tillbaka till intellektet så att det förstår sig själv. Människan är alltså den enda varelse på jorden som reflekterar, som har medvetande, självmedvetande, en aktivitet som enbart försiggår inom människan själv, och denna människans intimitet, egenskapen att vara förankrad inom sig själv, placerar människan ojämförligt över den övriga skapelsen. Hon överträffas här endast av änglarna, som i sitt intellekt inte behöver ta omvägen över bildliga föreställningar utan intuitivt och omedelbart förstår sig själva. Överst, slutligen, och utanför skapelsen, kommer skaparen, Gud, som enbart genom att förstå sig själv förstår allt annat, vars själva väsen är att förstå allt. 25

För intellektualisten Thomas av Aquino är det reflekterande intellektet framför allt annat nyckeln till människans väsen och särart, intellektet varmed människan redan här i livet i någon mån delar Guds väsen, inom sig kan fatta och i viss mening bli allt annat, intellektet genom vilket hon är ett evigt och oförstörbart väsen, alltid identiskt med sig själv, unikt och outbytbart, utan möjlighet till förväxling eller förblandning med någon annan individ; intellektet är grunden för personligheten.

Människans mål

3. Därmed har vi tangerat människans särart ur en annan aspekt, nämligen människans väsensegenart att ha det oändliga, nämligen Gud, som mål för sin existens. Människan är capax infiniti därför att hon är capax Dei (hon är i stånd att inom sig motta det oändliga därför att hon är i stånd att motta Gud) 26. Människans odödlighet består inte som fallet är med växter och djur i artens odödlighet, utan till följd av sin intellektiva själ är människan som individ odödlig. Människans mål är att med sitt intellekt begripa, omfatta allt begripligt för att så ytterst begripa, omfatta Gud27. Utgångspunkten för detta teologiska resonemang är hos Thomas det aristoteliska finalitetstänkandet. I naturen finns det ingenting som sker utan ett syfte. Också när t ex ett djur som individ far sätta livet till, så sker detta alltid så, att det länder någonting annat till godo. Zebrans död är förutsättning för lejonets liv, liksom lejonet i sin tur kommer att bli föda för andra djur, och så vidare. Om nu allt i naturen sker med ett syfte, då kan man omöjligt postulera att naturens upphov, Gud, skulle ha gjort något utom för att förverkliga ett visst syfte. Allting i verkligheten är därför bestämt av Guds plan. Detta måste då i högsta grad gälla också det, som har fatt den högsta graden av fullkomlighet i skapelsen, nämligen det rationella intellektet hos människan. Och det finns inget i skapelsen som vid närmare beseende kan utgöra ett slutligt mål för det mänskliga handlandet, eftersom allt annat i skapelsen, som vi tidigare sade, finns till för människans skull. Alltså måste människans mål vara ingenting mindre än Gud själv. Därför har Gud i människan nedlagt en potentialitet, en möjlighet att nå detta mål, sig själv.

Detta kan bevisas genom ett analogiresonemang. Människans intellekt är i sig själv en potentialitet, en tabula rasa, en oskriven vaxtavla, det rymmer en möjlighet att begripa allt som är begripligt. Vi har därför utrustats med en naturlig vetgirighet. När vi iakttar en effekt vill vi nödvändigtvis ta reda på dess orsak, och vi vill bakom alla tillfälliga uppenbarelseformer få reda på tingens egentliga väsen. Detta medför att vår naturliga vetgirighet aldrig kan stillas förrän vi når fram till alltings yttersta orsak och dess väsen. Men alltings yttersta orsak är Gud, och målet för den mänskliga existensen är därför att se Gud i hans väsen. Detta är den filosofiska formuleringen som avser att täcka det som Johannes säger i sitt första brev: vi skall få se honom sådan han är (3:2).

Denna naturliga vetgirighet, denna längtan att genomskåda verklighetens yttersta grund och därigenom alla dess sammanhang, är hos människan att likställa med andra naturliga drifter. Nu är det ett faktum att ingen naturlig drift kan sakna ett föremål: hunger törst och sexualitet motsvaras alltid av något som skulle kunna tillfredsställa dem. Men den djupaste driften i människan är driften till evig existens och förening med tillvarons urgrund. Alltså måste evig existens och förening med tillvarons urgrund vara något som möjligt att förverkliga. 28

Den eviga saligheten kan därför liknas vid den fullkomliga intellektuella tillfredsställelse som inställer sig när man efter lång ansträngning till slut fullkomligt inser ett problems verkliga natur och dess totala lösning. Den eviga saligheten är för Thomas av Aquino en intellektuell akt: att se Gud är att inse hans väsen, och detta innebär en total tillfredsställelse av såväl förnuft som kärlek.29 För att detta skall kunna ske på ett sätt som helt överensstämmer med människans natur som andlig-kroppslig varelse är det nödvändigt att människans själ på den yttersta dagen förenas med en kropp igen. Sålunda tillfredsställs både Aristoteles definition av människan och den apostoliska trosbekännelsens ord om köttets uppståndelse.

I sitt naturliga tillstånd kan dock människan av egna krafter inte nå detta sitt mål. När Gud skapade de första människorna hedrade han dem med fri vilja, en frihet som de genast missbrukade genom att överträda ett av skaparens bud. Därigenom vanställdes människans Gudslikhet och hela människosläktet ådrog sig en ärftlig deformitet. Av denna anledning var det nödvändigt att Gud själv ingrep för att återställa den mänskliga naturen till dess ursprungliga värdighet. Detta sker genom ett utomordentligt ingripande i universums hierarki och den naturliga ordningen: den evige, osynlige, immaterielle, oändlige och allsmäktige Guden går in i tiden, blir synlig, kroppslig, underkastar sig mänsklig begränsning och låter sig avrättas i sin mänskliga natur. Detta var nödvändigt för att människan, som genom det materiella vänt sin uppmärksamhet från det andliga, genom Guds förkroppsligande skulle återkallas till det andliga. Det var nödvändigt, därför att endast så kunde den mänskliga naturens värdighet manifesteras när Gud, utan att bli mindre Gud, på ett outsägligt sätt med sin gudomliga natur förenade en verklig mänsklig natur, sammansatt av en mänsklig kropp och mänsklig rationell själ i Jesus från Nasaret. Det var nödvändigt för att visa graden av Guds kärlek till sin förnämsta skapelse. Det var nödvändigt för att därigenom göra sannolikt att det skapade intellektet verkligen kan förenas med Gud när nu Gud förenat sig med människan. Den stora gudomliga planen kommer också till uttryck däri att cirkeln sluts: människan, den sista och förnämsta av Guds skapelser, förenas i och genom Guds människoblivande med utgångspunkten, Gud förenas med materien, tiden och evigheten möts i horisontlinjen, människan, och människan far möjlighet att förverkliga sin potentialitet att trots sin dödlighet, ändlighet, kreaturlighet för evigt förenas med det odödliga, det oändliga och det oskapade, Gud själv. 30

I detta hisnande perspektiv står människan enligt den katolska tron i Thomas syntes och förstår sin plats i universum, sitt väsen, sina möjligheter och sitt förestående mål. Allt inom detta universum blir därigenom begripligt, meningsfullt, insatt i ett väldigt sammanhang i vilket ingenting, bokstavligen ingenting, av det som finns och det som sker i universum saknar betydelse. Allt är skapat för människans skull, världen ligger under henne som ett medel och en uppgift, Gud finns framför henne som ett mål. Allt i existensen skall brukas som medel för att nå det utstakade målet. Livets mening finns redan inbyggd i existensen som en förutsättning, men det hör till människans väsen att med sin öppna och endast allmängiltigt definierade natur välja bland de tusentals för henne tillgängliga sätten, att med sitt intellekt tillägna sig hela den begripliga verkligheten och därigenom ytterst verklighetens grund. Det hör till människans värdighet både att Gud förelagt henne sig själv som det oändliga målet och lämnat henne åt sin frihet för att fritt välja detta mål, inte av tvång utan av kärlek.

Härigenom blir det möjligt att säga att människans uppgift, enligt Thomas av Aquino, är att förverkliga sig själv, att med hjälp av den yttersta verkligheten inrikta hela sin existens på denna verklighet, att, som capax infiniti, som mottaglig för det oändliga, öppna sig helt för det oändliga. Hennes horisont är oändlig redan här och nu. Enligt Thomas är det människans tragik att hon så ofta nöjer sig med en mindre verklighet än den totala, att hon så ofta inskränker sig till en snävare horisont än den oändliga.

Anders Piltz, latindocent i Lund, har bl.a. författat Medeltidens lärda värld, en översikt över medeltida tankeliv och utbildning. Vi återger här hans Lindrothföreläsning i Uppsala 12.5.1982.

Noter

1. V. Frankl, Livet måste ha mening. Stockholm 1968, 98; j. B. Lotz, Wider den Unsinn. Zur Sinnkrise unseres Zeitalters. Frankfurt a. VI. 1977.

2. K.-H. Neger, Den förträngda Gudsfrågan. Signum 6 (1980), 40-45.

3. I. Kant, Vorlesung aber Logik. Akademie-Ausgabe, Bd. 9, Berlin 1923, 25.

4. O. Pedersen, Studium Generale. De europaeiske universiteters tilblivelse. Kebenhavn 1979, 261 ff.; R. Hissette, Enquete sur les 219 articles condamnes å Paris le 7 mars 1277, med litteraturhänvisningar.

5. Hissette, a.a. 15 ff., artikel I: Quod non est excellentior status quam vacare philosophiae, en parafras på Aristoteles, Eth. Nie. K 7-9, 1177a12 f .. Den heterodoxa tolkning som fördöms 1277 innebär ett förnekande av människans övernaturliga bestämmelse.

6. Summa contra gentiles I, 7: cum ipse Deus sit nostrae auctor naturae … ea igitur quae ex revelatione divina per fidem tenentur non possunt naturali cognitioni esse contraria.

7. En instans av axiomet gratia non destruit sed supponit et perfzcit naturam (t ex Summa theol. I, q. 1, a. 8 ad 2); Pedersen, a.a. 271; M. Aszatalos, Petrus de Dacia, De gratia naturam ditante, Stockholm 1982, 50 ff. jfr ännu Samuel Ödmans psalm i 1819 års psalmbok nr 30:3: Trädet som af bördan sviktar / bär din rikdom på sin stam. / nåden som naturen riktar / utur blomman doftar fram.

8. A. O. Lovejoy, The Great Chain of Being, ‘1936, är den klassiska studien av denna tanketradition.

9. Aristoteles, Metaphysica Theta; Physica Gamma 1, 201a9-10; jfr Thomas’ kommentarer till dessa ställen, samt Summa theol. I, q. 105, a. 1-5.

10. Summa contra gentiles IV, 11.

11. Ibid. Est igitur supremus et perfectus gradus vitae, qui est secundum intellectum, nam intellectus in seipsum refleetitur et seipsum intelligere potest.

12. Summa theol. I, q. 75, a. 2, c.

13. Summa contra gentiles II, 68 och 81; In librum De causis, prop. II (22).

14. Compendium theologiae c. 148; Summa theol. I, q. 96, a. 2.

15. Summa theol. I, q. 19, a. 4.

16. Summa contra gentiles III, 65 ff.; Hebr. 1:3.

17. Summa theol. I, q. 115, a. 3 och 4.

18. Compendium theologiae c. 133.

19. Ibid. c. 137.

20. Summa contra gentiles III, 71; Compendium theologiae c. 142.

21. Summa theol. I, q. 89 (propter melius anirnae est ut corpori uniatur … et tamen esse potest separata, a. 1 c.); Summa contra gentiles II, 80-81.

22. In librum Il’Sententiarum, diss. 15, a. 1, 3 ad I: ratio komini subvenit in his dunbus: quia et inquirit proprium et determinatum bonuet quod desiderari oporteat, et instrumenta ad opus determinat in prosecutione desiderati.

23. Summa theol. I, q. 98, a. 1 c.

24. Summa contra gentiles III, 113; R. Dehenny, ”The Ontological Basis of Human Rights”, i The Thomist 42 (1978), 434-463.

25. Summa contra gentiles IV, 11.

26. Summa theol. III, q. 1, a. 3, ad 3.

27. Summa contra gentiles III, 63.

28. Compendium theologiae c. 103-104; Summa contra gentiles III, 48.

29. Summa contra gentiles III, 25.

30. Compendium theologiae c. 200-201.