Växande religiös pluralism

Sedan mitten av 60-talet har Religionssociologiska institutet i Stockholm varje år samlat in uppgifter om alla gudstjänstbesök i Storstockholm under kyrkoårets näst sista söndag. De två senaste åren har också lördagen innefattats. Täckningen har blivit allt bättre, men fullständiga uppgifter är sannolikt ett ouppnåeligt mål.

1982 var totalantalet gudstjänstbesök under veckoslutet 55 000, dvs. fyra procent av Storstockholms befolkning på 1,4 milj. Antalet personer som besökte någon gudstjänst var givetvis åtskilliga tusen lägre, då många dubbelbesök sker.

Besöksantalet var drygt två tusen större än året innan. En del av ökningen beror uppenbarligen på bättre rapportering. Med en grov uppdelning kan de 55 000 fördelas på 18 000 på Svenska kyrkan, 25 000 på de fria samfunden och 12 000 på ”övriga samfund”. Till fria samfund räknas då också Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, där den inte fungerar som distriktskyrka åt Svenska kyrkan, dessutom Adventistsamfundet.

”Övriga samfund” består av två lika stora kategorier. I den ena inryms allt från ”udda” samfund som ställt sig utanför den kristna huvudtraditionen, t.ex. swedenborgare, Kristen Vetenskap etc. över de expanderade profetrörelserna Jehovas vittnen och mormoner till de ”nyandliga” österländska vishetslärorna. Den andra kategorin bland ”övriga” är de samfund som har sin existens i Sverige huvudsakligen genom invandringen.

Sedan åtskilliga år kan man följa den relativa tillväxten av denna grupp av samfund som står

utanför det traditionella svenska samfundsmönstret. I förhållande till 1981 ligger hela tillväxten på dessa. Svenska kyrkan behöll sin andel på en knapp tredjedel av besöken, medan de fria samfunden minskade något, och denna tillbakagång ligger främst på Pingströrelsens innerstadsförsamlingar. Med knappt 14 000 besök ä, dock Pingströrelsen det klart näst största samfundet i regionen, och svarar för över hälften av besöken i fria samfund.

Svenska kyrkans svaga ställning blir än mer påfallande om vi begränsar oss till Stockholms kommun, där av 35 000 besök endast en fjärdedel sker i Svenska kyrkan. Av innerstadens 26 000 besök kommer mindre än 20% på Svenska kyrkan, trots att en stor kyrkosångshögtid i Storkyrkan ökade antalet väsentligt i förhållande till de närmast föregående åren.

Tredje samfund i storleksordning vad gäller besökstal har alltid varit Svenska Missionsförbundet; så också 1982. En tusenhövdad församling i Immanuelskvrkan har ökat antalet besök från föregående år, främst vad gäller innerstaden. Övriga fria samfund visar inga dramatiska förändringar.

Gruppen ”övriga” domineras av två samfund: Jehovas Vittnen och katolska kyrkan. Under de senaste tio åren har JV oftast haft fler besökare än katolska kyrkan, men de allra senaste åren har tillväxten varit snabbare för katolska kyrkobesökare. 1982 var de 3 400 mot 3 300 för JV. 1982 hade Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, mormonerna, över ett tusen besök, dubbelt mot ”normalt”, beroende på en regional konferens. De ”nyandliga” grupperna samlade tillsammans 1 000 besökare, en siffra som dock i några fall innefattar upprepade gudstjänster med i stort samma deltagare, men det rör sig om minst 600 personer.

Bland ”invandrarkyrkorna” samlade ortodoxa och österländska kyrkor ca 1 200 besök. Mer än hälften av dessa svarade de syrisk-ortodoxa för, i tre lånade kyrkor i Stockholms förorter. Den grekiska hade som vanligt uppåt 400 besök. För året fanns noteringar också från armenier och kopter.

I samband med invandrarna måste också påpekas att JV:s besök till ca 30% ägde rum i grupper med annat språk än svenska. För fem år sedan var andelen knappt 25%. JV:s grekiska grupp samlade nästan en tredjedel av antalet besök i S:t Georgios. Det finns skäl att anta att förhållandena inte är mycket annorlunda för italienare, spanjorer, portugiser och jugoslaver.

De siffror från Storstockholm som vi kommenterat kan inte generaliseras att gälla hela landet, men gäller dock en sjättedel av dess befolkning. Tydligt framgår för huvudstadsområdet Svenska kyrkans klara minoritetsposition i det aktiva religiösa livet. Det torde vara något unikt för en statskyrka. Den religiösa pluralismen eller splittringen blir för varje år alltmer utpräglad. Framgången för Jehovas Vittnen och mormonerna fortsätter, och även för Hare Krishna, Rajneesh och Divine Light Mission förefaller utvecklingen god.

Också ”invandrarkyrkorna” har i stort stigande siffror, men en inte obetydlig del av deras potentiella besökare har i stället hamnat hos Jehovas Vittnen (eller Pingströrelsen, där dock det finska inslaget dominerar bland invandrarna).

Av gudstjänstbesöken i Storstockholm sker vart sextonde i katolska kyrkan. Räknar vi enbart på Stockholms kommun blir andelen betydligt större, och där har Svenska kyrkan mindre än tre ggr så många besök som den katolska. Relativt få katoliker torde besöka mässan flera ggr under veckoslutet, medan ”dubbleringarna” inom t.ex. Pingströrelsen torde uppgå till flera tusen. Räknat på personer som besöker gudstjänsten under veckoslutet ökar den katolska andelen med en procentandel till drygt sju procent.

Om man följer katolska kyrkan i dessa årliga undersökningar genom femton år, framträder följande bild. Mellan mitten av 60-talet och mitten av 70-talet låg antalet mässbesök tämligen fast kring 2 000. Under samma tid ökade antalet katoliker väsentligt. Sedan mitten av 70-talet är katolska kyrkan samfundet med den jämnaste och stadigaste ökningen av antalet besök. Förhållandet mellan församlingarnas redovisade medlemsökning och besökstalet har under denna tid hållit jämna steg: 20% av församlingarnas medlemmar i veckoslutets mässor.

Stagnationen sammanfaller i tiden väl med den nedgång i mässbesöken som ägt rum i hela västvärlden och som var som snabbast åren kring 1970. I Storstockholm uppvägde denna tillbakagång helt ökningen av antalet katoliker genom invandringen. Denna trend bröts alltså omkring 1975 och därefter har ökningen av antalet katoliker i Storstockholm motsvarats av ökade besökssiffror.

Siffrorna kan förefalla relativt uppmuntrande för katolska kyrkan. Det ökade intresse och engagemang vi tycker oss lägga märke till på mer ogripbara plan, har här en motsvarighet i nakna siffror. Men samma sak kan också uttryckas så, att efter en period då fler katoliker inte kunde avläsas i fler mässbesök, har vi nu en situation, då kyrksamheten inte längre sjunker.

Räkningen av 1981 års gudstjänstbesök i Storstockholm publicerades i Religionssociologiska institutet Smärre Meddelanden 1982:2. En översikt och värdering av räkningarna alltsedan de började i Forskningsrapport r. 169 (1982:4).