Är sanningen intolerant?

Efter det att påvens Benedictus tal vid La Sapienza-universitetet i Rom den 18 januari 2008 ställts in [se Signum nr 2/2008] efter protester från kyrkokritiska lärare och studenter, skrev Johan Schloemann i Süddeutsche Zeitung: ”Det på grund av ’intolerans’ inställda påvetalet vittnar från sitt håll, trots sin angenäma förklädnad, om ett i grunden intolerant sanningsbegrepp.”

Liknande yttranden hörs ganska ofta. Men vad är då ett intolerant sanningsbegrepp? Den som funderar över vad orden ’tolerant’ och ’tolerans’ betyder måste lägga märke till att talet om en intolerant sanning haltar, eftersom endast människan och hennes förhållningssätt kan vara tolerant eller intolerant. I ett visst avseende kan man beteckna olika handlings- och förhållningssätt som toleranta eller intoleranta, men sanningen kan lika lite som till exempel naturvetenskapen eller människovärdet vara intolerant.

Att tala om en intolerant sanning är dessutom att göra sig skyldig till ett kategorifel, som filosoferna säger, som Karl Valentins utsaga i hans Ententraum om daggmasken som var 30 centimeter gul. Det faktum, att man uppenbarligen inte lägger märke till att denna formulering är språkligt misslyckad, är i sig ett indicium på att detta påstående mer är präglat av motvilja och emotioner än av rationella överväganden.

Strängt taget har talet om ett intolerant sanningsbegrepp ingen korrekt språklig innebörd. Ändå är titeln på den här artikeln medvetet vald, eftersom den tar upp en utbredd språklig missuppfattning och talar om sanningens intolerans. Vad menas med denna formulering? Språkligt korrekt skulle det vara att säga att övertygelsen om en absolut sanning föder intolerans. Den som känner sig förpliktigad till en absolut sanning, så lyder anklagelsen, tolererar inga förhållningssätt som står i motats till denna absoluta sanning. Men nu finns det inte i ett pluralistiskt samhälle någon allmänt erkänd absolut sanning. Alltså måste i ett pluralistiskt samhälle förhållningssätt tillåtas, som står i motsättning till en absolut sanning. Detta skulle dock inte tolereras av anhängare av en absolut sanning. Således måste man nog något mera utförligt formulera och begrunda den anklagelse som det här är fråga om.

Vad är tolerans?

För att klargöra denna anklagelse måste först frågan ställas: Vad menar man med tolerans? Tolerans betyder ordagrant översatt ”att fördra”. Men toleransen består inte i att jag accepterar något trots att det på intet sätt tilltalar mig. Om det finns något hos andra som jag på rent subjektiva grunder inte gillar, så har jag därför inte på minsta sätt rätt att förhindra det. Ty först och främst har varje människa i ett fritt samhälle friheten att handla utifrån sin egen vilja, så länge hon inte inskränker andra människors frihet eller skadar dem. I detta fall kan man inte tala om tolerans, eftersom det endast handlar om att fördra något som förargar eller stör mig. Ty frågan om vad som tilltalar mig eller inte är ingen måttstock för mina medmänniskors frihet. Bara för att ett visst beteende rent subjektivt går mig emot har jag själv ingen som helst rätt att förbjuda någon annan att vilja handla så.

Vore det annorlunda skulle jag väl tvingas beteckna varenda en som inte uppför sig som en despot som tolerant, och det är uppenbarligen inte vad vi menar med tolerans. Ursprungligen menades med tolerans fördragsamhet med andra religioner som visserligen inte ansågs helt riktiga, men vars bekännelse och praxis kunde tolereras. Vi kan alltså tala om tolerans först när det handlar om att fördra beteenden som man på goda grunder objektivt håller för felaktiga. Om ett beteende är mig likgiltigt uppstår över huvud taget inte frågan om tolerans. Och om jag gillar ett beteende så tolererar jag det inte utan jag håller det för gott och förespråkar det. Tolerans är alltså något annat än gillande eller godkännande. Endast om det som jag håller för oriktigt eller inte godtar kan jag meningsfullt säga att jag ändå tolererar det.

Därmed framstår toleransen som fördragsamhet med ett beteende som man i sak anser vara falskt. Men man kan endast hålla något för falskt om man är övertygad om att det finns en objektiv sanning. Så visar redan en noggrannare analys som denna av vad som menas med tolerans, att det utan en övertygelse om sanningen rent av inte finns någon tolerans utan endast frågan om hur olika subjektiva intressen kan komma överens med varandra.

Tolerans är inte godkännande

Det finns nu för tiden en ny tendens, som inte bara fordrar tolerans utan även godkännande. Denna visar sig i att man inte endast kräver möjligheten att utöva vissa beteenden, man kräver dessutom att varje form av kritik av dessa beteenden borde förbjudas. Det förlösande ordet för detta är som bekant ”diskrimineringsförbud”.

Det är naturligtvis berättigat att förbjuda sociala och rättsliga former av oberättigad diskriminering. Men dessa diskrimineringsförbud får inte gå så långt att det växer fram ett kritikförbud ur detta. Nu kan jag visserligen kräva lojalitet av medlemmar i en organisation eller institution, i den mån det inskränker rätten till kritik av respektive institutions linje eller ledning, vilket till exempel krävs av anställda eller medlemmar i ett företag, ett parti, en kyrka och liknande. Men inom samhället i stort kan jag inte av någon kräva att inte bara tolerera utan även godkänna ett visst beteende. Den som kräver detta är ingen frisinnad demokrat längre utan uppträder totalitärt. Ingen har rätt att kräva av mig att jag måste godkänna hans eller hennes beteende. Ty detta är inte något annat än att sätta munkavle på andra och beröva dem deras rätt till yttrandefrihet. Och denna rätt är ju endast intressant så länge den innebär en rätt att kritisera andra.

Det faktum att forna tiders auktoriteter av alla sorter inte försvarade denna meningsfrihet berodde ju i huvudsak på att de inte ville ha någon kritik och därför genast betecknade den som diskriminerande. Att vissa grupper idag med samma argument försöker stoppa varje form av kritik av dem är ett flagrant angrepp på yttrandefrihetens grundläggande rättighet och detta måste med eftertryck tillbakavisas. Det är säkert i det enskilda fallet inte alltid lätt att urskilja gränserna mellan en saklig, och därmed tilllåten, kritik och en kränkande och nedsättande kritik. Men det står dock utom allt tvivel att det i en liberal demokrati alltid måste vara tillåtet att uttrycka en sakligt grundad kritik av andras beteende.

En saklig motivering kan dock endast bestå i att jag med motiveringar betecknar ett visst förhållningssätt som oklokt, meningslöst, oberättigat, omoraliskt etc. Detta innebär naturligtvis en diskvalifikation av det aktuella beteendet. Men något annat sätt att sakligt motivera en kritik finns helt enkelt inte. Om kritik överhuvudtaget ska kunna tillåtas måste det också vara tillåtet att beskriva ett visst handlingssätt som negativt. Den som genast kallar varje sådan karakterisering för diskriminerande och därmed vill förbjuda den, förklarar i själva verket varje form av kritik definitionsmässigt för kränkande och diskriminerande. Därmed ifrågasätts rätten till kritik över huvud taget. Rätten till kritik hör emellertid till kärnan i den grundläggande rätten till yttrandefrihet, vilken å andra siden utgör grundförutsättningen för varje demokrati värd namnet.

Sanningssökande istället för kunskap om sanningen?

Nu hävdas det emellertid ofta att ett åberopande av sanningen leder till att människor sätter sig på sina höga hästar och försöker diktera andras beteende. Endast den som avstår från anspråket på att ha kunskap om sanningen eller äga den kan vara tolerant mot andra. Bör man alltså i stil med Gotthold Ephraim Lessing ersätta sanningen med sökandet efter sanningen? Detta skulle ju ha fördelen att ingen längre skulle kunna göra anspråk på att förfoga över sanningen och därmed kunna uttala sig om vilka beteenden som är tillåtna och vilka som inte är det.

Hur är det då med påståendet att sökandet efter sanningen är bättre än sanningen själv? Vi tar detta påstående bokstavligt och frågar enbart efter dess egentliga betydelse: Vad menar vi med ett sökande? Om jag söker efter något, så betyder det ju inget annat än att jag bemödar mig om att hitta något. Den som inte vill hitta något söker ju inte efter något. Om hågen och målet för sökandet alltså består i att finna det eftersökta, då kan jag inte beteckna sökandet efter sanningen som bättre än kunskapen om sanningen. Den som diskvalificerar målet för sitt handlande, att finna sanningen, han diskvalificerar därmed också sitt handlande som sådant.

Mot detta skulle någon kunna invända att det ju många gånger snarare är själva sökandet som har en egendomlig lockelse, som försvinner i själva finnandet. I en kriminalroman är det ju snarare själva sökandet efter mördaren som gör hela historien intressant. Det är utan tvivel riktigt, men endast om mördaren hittas till slut. En författare av kriminalromaner kan väl visserligen en gång kosta på sig sprattet, att man i slutet av romanen förgäves väntar på att få veta vem som egentligen är mördaren. Om han ofta skulle arbeta efter detta schema skulle han ganska snabbt inte längre ha några läsare. Ty om sökandet framstår som meningslöst, eftersom det eftersökta helt enkelt inte låter sig finnas, då går också sökandets tjusning förlorad och övergår i långtråkighet och besvikelse. De forskare, som kommer fram till att den problemlösning de sökt efter inte går att finna, ger upp sina ansträngningar, eftersom ett sökande som redan från början är förgäves, då det eftersökta inte går att finna, har förlorat sitt intresse och blivit meningslöst.

Nu kan det naturligtvis vara så att någon håller sökandet efter sanningen så högt därför att han eller hon anser att sanningen själv är trist. Den som hyser en sådan uppfattning har nog dessvärre aldrig överhuvudtaget på allvar sökt efter sanningen. I vart fall har han eller hon då verkligen inte upptäckt eller begripit något. Varje framgångsrik forskare kan intyga att sanningen är allt annat än tråkig och ointressant.

Den absoluta sanningen

Hur är det då med anklagelsen om att kanske inte varje sanning men att den absoluta sanningen leder till intolerans? Här inställer sig återigen frågan vad som menas med absolut sanning. Det latinska ordet absolutus betyder ordagrant ”lösgjord”. Absolut är något som står helt för sig självt och inte är beroende av något annat. För det första betyder alltså talet om den absoluta sanningen i sin ordagranna betydelse en absolut, eller den absoluta, sanning som står helt för sig själv och som är oberoende av varje slag av andra faktorer, intressen, önskningar eller annat liknande som har karaktär av sanning. En sådan sanning är således fri från alla andra privatintressen, maktanspråk, våldsfantasier etc.

Av en sådan bestämning följer att ingen i egentlig mening kan äga den absoluta sanningen, som om den vore ett slags privategendom, då den ju måste stå över allt privat och individuellt för att vara absolut. Man kan inte heller försvara den på samma sätt som man försvarar sin egendom, sin hembygd eller sina medmänniskor. Om den absoluta sanningen uppfattas på detta sätt leder det rätta förhållningssättet till denna inte till intolerans utan tvärtom till tolerans. Ty en sådan sanning ägs inte och förvaltas inte av någon; den blir erkänd, aktad och respekterad. Den som helt skulle vilja lägga beslag på den skulle genast förstöra dess karaktär av att vara absolut.

En verkligt absolut sanning utgör därför heller inte en risk för någon, eftersom en sådan sanning endast kan uppnås genom övertygande argument och inte med andra medel. Sanningen kan principiellt inte framtvingas med våld och således inte heller lanseras därför att exempelvis en viss världsåskådning, filosofi eller religion skulle säga detta. Av detta skäl förfelar ett intolerant genomdrivande av sanningen redan från början sitt syfte. Man kan inte med våld tvinga på någon annan sanningen, ty sanningen kan i enlighet med sitt eget väsen endast erkännas genom en fri och förnuftsmässig insikt. Något annat sätt att få kunskap om sanningen finns helt enkelt inte. På den rent teoretiska kunskapsnivån existerar inget tvång till sanning. Alldeles tvärtom: endast den som kan tänka och reflektera fritt är i stånd att uppnå kunskap om sanningen. Naturligtvis hör de många olika formerna av hänvisningar till andra, från enkel inlärning till utförliga och långvariga intellektuella meningsutbyten, till detta. Allt detta förändrar dock ingenting av att kunskap om sanningen i slutändan endast är möjlig som en insikt, och att en insikt aldrig kan påtvingas utifrån eller genom några som helst fysiska metoder.

Man kan visserligen försöka manipulera en människa så att hon skulle hålla vissa saker för sanna, men det är ett psykologiskt överlistande och ingen verklig kunskap, även om personen ifråga själv inte alltid kan vara i stånd att upptäcka detta. Den som verkligen är intresserad av sanningen kan inte ha något som helst intresse för sådana tvivelaktiga och rentav omänskliga metoder. För att uttrycka det tydligt: det kan vara så att det finns hjärntvättningsmetoder med vars hjälp vi kan påtvinga en människa vissa bestämda uppfattningar – någon verklig kunskap om sanningen går det dock aldrig någonsin att uppnå på detta sätt. Tvångsomvändelser är till sin natur omöjliga, även om de tyvärr ständigt har prövats i historien. En verkligt absolut, det vill säga från alla intressen och emotioner befriad, sanning kan bara tas emot genom ett övertygande i frihet. För den som är intresserad av detta, att verkligen övertyga och inte bara retoriskt överrumpla sin samtalspartner, handlar samtalet om sanningen. Ty en äkta övertygelse kan endast infinna sig där jag håller något för sant.

Att den absoluta sanningen inte kan ägas bör också alla instanser, som har med den att göra, i grunden vara medvetna om. Så är det inte en författningsdomstols uppgift att härleda den enda möjliga tolkningen av en grundlagssats utan snarare endast att förklara negativt fattade lagstiftningsbeslut som författningsvidriga och positivt ange utrymmet inom vilket författningsenliga beslut måste hålla sig. Detsamma gäller för det kyrkliga läroämbetet. Dess uppgift består likaledes inte i att definiera det enda möjliga sättet att definiera en trossats utan i att förkasta varje utsaga som inte är förenlig med tron och vid behov ange ramarna för en riktig utläggning av tron. Detta är, som vi alla vet, i det enskilda fallet inte alltid klart för de ansvariga. Men det är inte sanningens fel utan beror på ett felaktigt umgänge med sanningen. Egentligen möjliggör den högsta sanningen största möjliga tolerans. Ty den visar oss att vi alltid förblir under dess krav och att vi därför måste ta hänsyn till detta när det gäller andra.

Sanning och våld

Det har blivit modernt att brännmärka klara övertygelser som orsak till våld. Jag tänker inte gå in på de påstådda historiska bevisen för denna tes: för det första därför att jag inte har tillräckliga kunskaper inom detta område, för det andra, därför att sådana historiska bevis i grunden kan ifrågasättas. Det räcker med att studera frågan om bestämda historiska personers ansvar för de senaste 200 årens krig, om vilka vi trots allt vet mer än om saker som inträffade för två- till fyratusen år sedan, för att inse hur extremt svårt det är att i fråga om historiska händelser förutsättningslöst fastställa vem som verkligen är skyldig till vad och i vilken omfattning. Som bekant är motiven för våra handlingar så gott som alltid blandade och inte endast av ett slag. Och det betyder också för det mesta, att det i flera fall är lika falskt att kalla de officiellt angivna motiven för helt och hållet lögnaktiga som att hålla dem alla för sanna och att de skulle vara det enda motivet. Allt talar därför för att de alltför enkla förklaringarna av historiska händelser utgör otillbörliga förenklingar.

Det är ändå obestridligen så att övertygelsen om att äga sanningen kan leda, och har lett, till överlägsenhet och ofördragsamhet. Och det stämmer också att fanatismen bara finns där människor satsar allt för något, och den värsta fanatismen är oftast den som påstår sig satsa allt för de högsta värdena. Även här gäller talesättet corruptio optimi pessima (förvrängningen av det bästa är det värsta). Inget i vårt liv är immunt mot att vändas i sin motsats. Ingen har brännmärkt detta skarpare än Jesus. Men av detta följer inte att det som förvrängs skulle sakna värde. Som bekant väller ofta det djupaste hat fram ur sviken kärlek. Men av detta skulle dock inte ens en halvtokig människa dra slutsatsen att kärleken som sådan skulle vara något ont och icke eftersträvansvärt. På så sätt kan naturligtvis också intoleransen välla fram ur en felaktig förståelse av sanningen, utan att det av detta skulle följa att sanningen som sådan med nödvändighet leder till intolerans.

Dessutom är fanatismen inte obetingat ett försvar av sanningen utan väl så ofta ett försvar av förmenta eller verkliga egna rättigheter, som ofta är partikulära till sin natur och handlar om nationell, etnisk eller kulturell identitet men inte om någon allomfattande sanning. Även flertalet av Israels beteenden (som inte skilde sig från dem hos andra folk på den tiden) i Gamla testamentet, vilka för oss idag snarast framstår som ytterst främmande, går att förklara utifrån den egna identiteten i en minoritetssituation. Om israeliterna bara hade blandat sig med de andra, innan de nått motsvarande antal och grundat en regelrätt stat, skulle de förr eller senare ha gått under som israeliter och troende på den ende Guden.

Ytterligare en fara utgör det oärliga åberopandet av ett förment försvar för sanningen. Det är ett slags hyckleri som är särskilt förfärligt, eftersom det maskerar sig som ett försvar för det goda. Den som känner till det kan dock likväl famla i det enskilda fallet och av rädsla, konformism eller ren bekvämlighet avstå från att försvara sanningen. Detta har då inte längre något med tolerans att göra utan är i praktiken ett förstadium till dess avskaffande. Ty där inga värden och inga sanningar längre försvaras där får den intolerante fritt spelrum, där gör den starkes makt sig gällande och på längre sikt undermineras den offentliga moralen, vilket vi känner till från många länder där beskyddarligor, korruption och liknande missförhållanden tar överhanden; när väl sådana missbruk etablerat sig är det mycket svårt att kämpa emot.

Toleransens gränser

Därmed har vi kommit in på toleransens gränser – ett tema som här inte kan avhandlas i alla sina enskildheter. Ty toleransen når till att börja med sina gränser där andra människor tillfogas skada utan att detta kan rättfärdigas med något högre gott. Det är hur som helst inte möjligt att förhindra varje beteende som tillfogar någon annan skada eller på ett orättmätigt sätt missgynnar denne. Svårigheten med toleransen består alltså i att den upphör i samma ögonblick som den eller de andra gör något som tillfogar någon allvarliga skador. Ty det kan och får aldrig tolereras att någon tillfogas skador av andra människor, det skulle i så fall vara om det inte gick att undvika på grund av en hög¬re god vilja. Härigenom uppstår ett svårt problem, ty att svara på frågan när någon lider skada är inte så lätt. Med de flesta av våra handlingar tillfogar vi också någon annan nackdelar, alltifrån otillräcklig läkarvård till omfattande psykiska, sociala och ohälsosamma skador. Vem skulle till exempel vilja påstå att han klarat sig helskinnad genom sin uppväxt både hemma och i skolan?

Om människor vid minsta bagatell anmäler och hävdar att de har blivit störda i sin sinnesfrid eller personliga utveckling, så kan ur detta växa fram en intolerant hållning, i vilken knappast längre finns något hänsynstagande till de andra och allmänintresset. Om människor omvänt i sitt förhållningssätt inte alls tar hänsyn till om de därigenom påverkar andra, så får vi samma resultat. Tolerans innebär hänsyn till andra, inte att man alltid kräver hänsynstagande från de andras sida. Utan en kultur av hänsynstagande och beredskap att för det allmänna bästa inskränka en eller annan bekvämlighet, kan ingen kultur av riktig tolerans utvecklas.

Låt oss så rikta våra blickar mot de fall där inget tvivel råder om att de är oacceptabla. Detta är utan tvivel fallet när ett tyst accepterande leder till intolerans gentemot andra eller till att grundläggande mänskliga rättigheter kränks. En gränslös tolerans är självdestruktiv. Toleransen behöver således själv ett sant och oeftergivligt fundament för att inte själv bli offer för de intoleranta. Vi behöver följaktligen en övertygelse om oantastliga rättigheter, vars kränkning inte i något fall kan accepteras. Hit hör alla förhållningssätt som kränker mänskliga rättigheter och människovärdet och därför utgör ett brott eller en överträdelse mot mänskligheten. Detta betyder inget mindre än att bekännelsen till det oantastliga och oeftergivliga i alla människors rätt och värde antar rangen av en absolut sanning. Toleransen behöver således sanningens fundament för att inte falla offer för intoleransen. På grund av detta är försvaret av människovärdet och de mänskliga rättigheterna en omistlig förutsättning för varje tolerant samexistens. Detta försvar är dock endast möjligt om vi är övertygade om människovärdets och de mänskliga rättigheternas sanning. Det för försvaret nödvändiga civilkuraget förutsätter inte bara mod utan framför allt övertygelsen om att det som ska försvaras är verkligt. Man får visserligen inte tvinga någon att göra något som strider mot dennes samvete. Men man kan i vissa fall mycket väl vara tvungen att förhindra någon att göra något som han hävdar att hans samvete kräver av honom, vilket exempelvis är fallet med terrorister.

Samexistensen på toleransens nivå förutsätter vidare att det i normalfallet inte uppstår några konflikter där det handlar om huruvida ett visst beteende kan tolereras eller om det i sig utgör ett angrepp på toleransen och därmed under alla omständigheter måste förhindras. En sådan samexistens är dock endast möjlig när det, trots olika uppfattningar i religiösa och politiska frågor, finns en långtgående konsensus i frågan om hur man beter sig. Där denna konsensus inte längre är för handen, då den förötts genom korruption, kriminella gruppers skräckvälde, människoföraktande diktaturer eller genom fanatiker och terrorister, börjar talet om tolerans att bli en enbart akademisk teori. Men just då och där blir medvetenheten om sanningen än mer nödvändig än i ett samhälle där samexistensen trots olika övertygelser fungerar någorlunda problemfritt. Ty den fredliga samvaron mellan olikartade uppfattningar och beteenden kan alltid hotas och den är därför alltid i behov av en besinning över de obestridliga gemensamma grundförutsättningarna. En sådan besinning har dock alltid formen av ett sanningssökande, eftersom enbart en konvention eller ett beslut bara kan utgöra en tillfällig grund, såvida den inte vilar på en djupare grundförutsättning, som i sig kräver fullständigt bifall – och detta är sanningen.

Tolerans förutsätter sanning

Toleransen förutsätter övertygelsen om att människovärdet är en absolut sanning. Den som inte delar denna uppfattning riskerar att antingen själv bli intolerant eller att inte ingripa mot intolerans. Ty antingen kommer han att tolerera beteenden som går emot människovärdet eller så kommer han att godta oacceptabla beteenden med hänsyn till rikets säkerhet, religionen eller den egna nationen och liknande speciella fall, som exempelvis tortyr, dödande av värnlösa förståndshandikappade, mened, förräderi, förakt för krigets lagar och annat liknande. För ett sådant beteende är det naturligtvis inte nödvändigt att någon uttryckligen har eller företräder uppfattningen att bestämda normer alltid gäller, på samma sätt som ju ofta annars är fallet vid handlingar, nämligen att normerna, som vi företräder i teorin, och de som vi sedan i praktiken håller oss till, mer eller mindre avviker ifrån varandra.

Det visar sig alltså, att den åtminstone praktiskt prövade övertygelsen om sanningen, och vi borde också säga en absolut sanning, utgör den nödvändiga förutsättningen för en äkta tolerans. Ty endast i ljuset av en absolut sanning får varje männi¬ska del av den nödvändiga respekt som utgör källan till och motiveringen för toleransen. Samtidigt blir också i detta ljus toleransens gränser tydliga, och det visar sig när och var det är dags att göra motstånd.

Människovärdets företräde och tron på Gud

Det är värt att betänka att toleransen uppstod i en kristen tradition, även om den inte sällan tvingades genomföras i strid mot de kristna kyrkorna. Ty enligt kristen övertygelse har människan företräde framför alla religiösa riter och bruk. Endast där sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten kan toleransen utövas. Men om människan underordnas statliga eller kommersiella intressen eller särintressen, som även kan uppträda förklädda till kulturella traditioner eller påstådda minoritetsrättigheter, då är toleransen hotad. I sådana fall av konflikt måste vi i de mänskliga rättigheternas namn, och följaktligen också i sanningens namn, lägga in vårt veto. Ty endast de uppfattningar kan accepteras som utesluter ett absolutifierande av världsliga ting och istället ger människan företräde.

För toleransen gäller för övrigt som för varje moral: ateisten kan resonera och handla lika moraliskt som den som tror på Gud. Men endast om jag tror på en Gud, i vars händer världens slutgiltiga öde ligger, kan jag ta ansvar för att handla moraliskt. Ty den moraliskt handlande drar inte sällan det kortaste strået gentemot den skrupelfrie, och han måste alltid ta risken att inte kunna skydda andra för orättvisans makt. Det går endast att ta moraliskt ansvar om jag tror på att det finns en gudomlig makt. Om man där¬emot är av den meningen att allt ligger hos en själv, då underminerar man moralen och toleransen, eftersom människor då ser sig föranledda och kanske även förpliktigade att utan hänsyn till lagar och moral använda alla medel för att uppnå sina mål, då de ju vill rädda världen.

Mot sådana felaktiga hållningar och beteenden skyddar utöver den konkreta vaksamheten endast den ständigt nödvändiga medvetenheten om den oförytterliga grunden för en frihetlig samexistens i samhället och beredskapen att försvara denna. Detta är dock inget annat än en medvetenhet om den sanning utan vilken någon äkta mänsklig samexistens inte kan lyckas. Ty äkta tolerans står inte i motsats till sanningen: toleransen är tvärtom över huvud taget endast möjlig när den bygger på de grundläggande sanningarna om människans frihet och värde.

Översättning: Per Lindqvist

Artikelförfattaren är professor i teoretisk filosofi i München.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 2/2009.