En resa i marginalen – J.M.G. Le Clézios liv och författarskap

När Nobelpriset i litteratur för år 2008 tilldelades Jean-Marie Gustave Le Clézio (f. 1940) så gick det till en författare som kommer från överallt och ingenstans. Han är född och uppvuxen i Frankrike och skriver på franska, men han härstammar från Mauritius, den fantastiska ön i Indiska oceanen, både via sin mors franska släkt och sin fars engelska.

Många andra delar av jordklotet har också präglat honom: vid åtta års ålder återförenades han med sin far i Nigeria, hans fru kommer från södra Marocko och han har skrivit om de vandrande tuaregerna i Sahara både i historia och nutid, liksom på sistone om Vanuatu och om folken i Oceanien, ”den osynliga kontinenten”. Men mest intryck har han tagit av kontakter med de ursprungliga invånarna på den amerikanska kontinenten. Han bor numera halva året i New Mexico i USA, där han undervisar vid ett universitet, vilket han också gör i Sydkorea. Tidigare har han tillbringat ett antal år bland indianer i Panama och han skrev sin doktorsavhandling om indianska berättelser från Mexiko som beskriver hur indianerna förutser och förbereder sig för den katastrof som de vita inkräktarnas ankomst innebär.

På så sätt har han, både i verkliga livet och i litteraturen, färdats vida omkring, men med stor envishet stannat i marginalen, lyft fram och givit röst åt personer utan pengar eller makt, med en sorts storögd uppmärksamhet som tycks vilja säga att vad som helst och vem som helst kan bli väldigt intressant, bara man ägnar det tillräckligt uppmärksamhet.

Detta intresse för det obemärkta är ett återkommande särdrag i Le Clézios författarskap, som också präglas av en existentiell oro inför den moderna stadskulturen och av ett stort intresse för mötet mellan ursprungskulturer och den västerländska strävan efter dominans. Från 1980-talet och framåt har hans grävande i sin egen släkts historia, på Mauritius och på andra platser, lett till en allt starkare självbiografisk tendens i författarskapet.

Le Clézio debuterade 1963, men jag mötte hans författarskap år 1980, i två olika skepnader. Dels genom romanen Öken (på franska 1980), som fascinerade mig genom sina parallella berättelser om dels hur nomader i södra Marocko kämpar mot, och besegras av, franska trupper i början av 1900-talet, dels hur en nutida ättling till dessa nomader, flickan Lalla, som invandrare i Marseille idag möter den västerländska kulturen och dess makt, och hur hon till slut återvänder till sitt ursprung. Hon blev ett kort ögonblick ett uppburet reklamansikte, men den västerländska kulturen var egentligen inte intresserad av något möte, något utbyte. Jag fångades av den gåtfulla berättelsen och dess beskrivning av historien som en skådeplats för möten mellan människor, lyckade eller katastrofala, samtidigt som fascinationen inför det orörliga, ohistoriska, öknen, solen, människornas vardagsliv, kärleken, hela tiden kommer tillbaka och framställs som kanske sannare och viktigare än historiens gång.

Samtidigt mötte jag Le Clézio som författare till en lång tidskriftsartikel om erövringen av Mexiko som öppnade många nya perspektiv. I den presenterar han den spans¬ke soldaten Bernal Díaz bok från 1500-talet, Den sanna historien om erövringen av Nya Spanien, och genom den ett tema som han skulle fördjupa ytterligare, nämligen att kulturmöten inte bara handlar om männi¬skor, soldater och smittsamma sjukdomar som möts utan i lika hög grad om föreställningar och drömmar som kolliderar på ett farligt sätt.

Jag blev starkt gripen av detta författarskap och har följt det sedan dess.

Vid den tiden, i början av 1980-talet, stod Le Clézio inför en stor förändring i sitt liv och sitt författarskap. Han besökte för första gången sitt mytomspunna ursprung på Mauritius, och det påverkade honom djupt som person, och hans författarskap påverkades radikalt av det. Och jag började läsa ikapp genom hans tidigare böcker, samtidigt som jag följde de nya böckerna som kom i en jämn ström.

En existentialistisk virvelvind

Han kom snarast som en virvelvind på 1960-talet, med en ganska misslyckad utbildning i England, med ett intresse för Henri Michaux’ febriga poesi, med en viktig artikel som introducerade Stig Dagermans författarskap för en fransk publik och med en utvisning från militärtjänsten i Thailand efter det att han hade protesterat mot den systematiska barnprostitutionen (i stället skickades han till Mexiko, vilket kom att ge hela hans liv en ny inriktning).

Utan alltför tydliga författarplaner gav han 1963 ut boken Rapport om Adam, som blev en succé och fick Frankrikes näst viktigaste litterära pris. Boken kretsar kring Adam Pollo, den förste i en serie av unga, oskuldsfulla och ofta historielösa personer i Le Clézios tidiga romaner. Här är han en modern författare, med en egen röst. Dessa unga huvudpersoner som vandrar genom intensiva, aggressiva stadslandskap är oftast mest åskådare av den moderna kulturens frenesi. De är märkvärdigt svaga i sina karaktärsdrag, ofta är de huvudsakligen en spegel av det intensiva livet runt dem. Boktitlarna ger en samlad beskrivning av hur författaren ser på världen, det är Febern (på franska 1965), Syndafloden (1966) och Kriget (1970), det är en värld som inte så mycket är ond eller god, utan framför allt ÄR, med väldig kraft, oroande, förstörande men också löftesrik, extatisk. Möjligen kan man utläsa att Le Clézio menar att världen är till med en så väldig kraft att själva denna existens blir en positiv utsaga i världen. Tydligast framställs detta i essän Jordisk extas (1967), som landar i en lovsång till att allting faktiskt finns till.

På många sätt är hans världsbild ett utflöde från Sartres existentialistiska filosofi, men hans skrivsätt har mer gemensamt med Camus’ klara och klassiska stil. Le Clézio kan på något sätt inte låta bli att skriva vackert, vilket han till och från har kritiserats för.

Ut i djungeln – Le rêve mexicain

Via Mexiko hamnade Le Clézio i Panama där han levde i fyra år med två grupper indianer i regnskogen. Genom denna erfarenhet kom han att betrakta det moderna västerländs¬ka stadslivet på avstånd och han befriades från den gastkramning av det moderna som några av böckerna från slutet av 60-talet visat. Hans tankar kring detta finns bland annat i den vackra tankeboken Haï (1971), där en mängd bilder på indianska konst- och kulturföremål kontrasteras mot västerländsk reklamestetik på ett sätt som inte är till den senares fördel. På något sätt kom han fram till att världens centrum kan finnas var som helst och att människor i marginalen kan vara viktiga.

Samtidigt påbörjade han ett omfattande studieprojekt kring de mellanamerikanska indianernas historia och världsbild. Han publicerade översättningar av heliga böc¬ker och av historiska redogörelser både från Mayaindianerna på Yucatanhalvön och från Michoacán i centrala Mexiko (det senare leder fram till hans doktorsavhandling från 1983).

1988 gav han ut den stora essän Le rêve mexicain som sammanfattar och utvecklar en mängd teman både från hans studier av de olika indianska kulturerna och av den spanska historieskrivningen, framför allt då Bernal Díaz viktiga arbete. Díaz framstår på många sätt som Le Clézios hjälte, han är en sanningssökare som i sitt arbete vill avslöja den hjältemyt som byggts upp i Spanien kring Hernán Cortés och erövringen av Mexi¬ko. Det var inte alls så, att de hjältemodiga spanjorerna besegrade ett folk av blodtörstiga vildar. Tvärtom var det så, att en grupp guldhungriga européer för alltid rev ner och utplånade kulturer som de inte alls förstod och som inte heller alls förstod dem.

Mötet mellan de indianska kulturerna och den europeiska kulturen är unikt i sin totala våldsamhet, i sin fullständiga brist på det allra minsta gemensamma perspektiv. Gent¬emot den muslimska kulturen, gent¬emot Persien, Indien, Kina och Japan kunde de europeiska äventyrarna och erövrarna under flera århundraden bygga upp en bristfällig men dock kunskap och respekt. Inget sådant skedde gentemot ursprungsbefolkningarna i Amerika.

De allra mest fascinerande i Le Clézios bok är dock hur indianerna var lika fasta i sina föreställningar om ”den andre”. Hur de plågas av frågor kring orakel som förebådar deras kulturs undergång, hur de bävar när berättelserna om att guden Quetzalcóatl skulle komma åter över haven, med män med ljus hy och skägg i ansiktet, plötsligt verkar gå i uppfyllelse.

Han framställer den magiska, pessimistiska aztekiska inställningen och den arroganta, självsäkra europeiska som i grunden lika felaktiga och skadliga. I avsnitt om det lika omöjliga mötet mellan de europeiska inkräktarna och indianerna på de stora slätterna i nuvarande USA visar han hur indianernas världsbild, delvis präglad av hallucinogena växter, vittrar sönder och mals ner. Boken ställer en hemsk fråga som knappast kan få något svar: Vad hade vår värld kunnat bli om inte denna förstörelse hade ägt rum, om inte de indianska folken hade tystats på detta sätt, om den moderna världens våld inte hade utplånat denna magi, detta ljus?

Till Mauritius: släkten, historien

I romanen Allt är vind (på franska 2003) får läsaren tydliga, om än fiktionaliserade, bilder av hur intensivt författarens uppväxt präglades av berättelser om släktens mytiska existens på ön Mauritius i Indiska oceanen. I sin senaste bok, Ritournelle de la faim (Hungerns visa), från hösten 2008, beskriver han sin mors uppväxt mitt i en samling av släktingar och bekanta som på många sätt präglas mer av det förflutna på den idealiserade ön än av verkligheten runt omkring dem i Paris under mellankrigstiden och som flyktingar i Sydfrankrike under kriget.

På 1700-talet var ön Mauritius i Indiska oceanen en fransk koloni under namnet Île-de-France. Hit utvandrade Le Clézios förfader från Bretagne under Franska revolutionen, enligt en legend för att han inte ville klippa sitt hår och därför inte blev mottagen i armén. I Napoleonkrigens tumult blev ön i stället en brittisk koloni och de också fortsättningsvis franskspråkiga familjemedlemmarna fick svära tro och lydnad till den engelske kungen. Mauritius är en etnisk smältdegel i miniatyr; här finns en stor folkgrupp från Afrika, vilkas förfäder huvudsakligen tvingats hit som slavar, här finns en stor indisk befolkning som engelsmännen bjöd in för att sköta handel och en mängd tjänsteyrken. Den europeiska överklassen har ursprung i Nederländerna, Frankrike och England. I denna sociala tryckkokare, där varje grupps och individs plats var noga definierad, var familjen Le Clézio en maktfaktor under 1800-talet, men inre slitningar och naturkatastrofer fick familjeparadiset att falla sönder i våld och konflikter.

Olika sidor av denna historia har kommit tillbaka i ett antal av Le Clézios böcker från 1980-talet och framåt. Det var nämligen då som han för första gången åkte till detta släktens mytomspunna ursprung, och sedan dess återvänder han dit ofta och har också blivit en viktig talesman för Mauritius i världen. Han har fått lägga ett mauritiskt medborgarskap till sitt franska, och han har sagt att han är ”en mauritisk författare som skriver på franska”. Tillsammans med sin fru har han samlat och givit ut en samling folkliga talesätt och gåtor, Sirandanes (1990).

I Skattsökaren (på franska 1985), liksom i Voyage à Rodrigues (1986) och i La quarantaine (1995) kretsar historien kring Le Clézios morfar som efter en stormig ekonomisk uppgörelse med sina släktingar ger sig av till den lilla ön Rodrigues för att söka efter en legendarisk sjörövarskatt. Skattsökandet leder inte till någon framgång, men boken ger möjlighet till en meditation över vad som är livets rikedom, liksom den kontrasterar människornas historia (det enda avbrottet i det befängda skattsökandet är ett nedstigande i första världskrigets större vansinne) med naturens oerhörda kraft. En orkan förstör familjen egendom och påskyndar de mänskliga katastroferna, men den innehåller också en oerhörd skönhet, precis som havet, vars väldighet får människornas ansträngningar att se futtiga ut.

Le Clézios fars liv i Afrika får en våldsam skildring i Onitsha (1991), och han återkommer till temat i den lilla boken Afrikanen (på franska 2004), som framför allt ger en bländande bild av den åtta år gamle Le Clézios resa till fadern och upptäckten av den afrikanska naturen. Enligt egen utsago var det under de två månadernas båtresa till fadern som han blev författare.

Hans största verk på senare tid är den mäktiga romanen Révolutions (2003), som fick den svenska titeln Allt är vind. Med en väldig mängd material från både Mauritius’ och släktens historia, men också från sitt eget liv såsom vistelser i Mexiko och studier i England, söker författaren efter något som bra mycket liknar livets mening, och finner någon sorts svar just genom denna förankring i en släkt och en historia.

På så sätt har J.M.G. Le Clézio nu kommit ganska långt bort från den ohistoriska, febriga och här-och-nu-fixerade uppfattning som dominerade i hans tidigare böcker. Från den ibland naturromantiska fixeringen vid öknen i Öken, vid havet i Skattsökaren, och vid de ohistoriska idealiserade gestalterna som är hans hjältar i dessa böcker, finns hans avklarnade och vackra stil kvar, men genom en mer genomgripande förankring i sin personliga historia och dess bakgrund i släktens katastrofer har hans författarskap fått en ny nerv och förnyad angelägenhet.

Hans större egna närvaro i sina böcker gör att de får en ny kraft, vilket också visas i den senaste, Ritournelle de la faim (2008), där hans mors historia ger den direkta bakgrunden till hans egen tillvaro. Här finns en vänskap mellan Ethel, hans mors alter ego, och en rysk flyktingflicka som ställer hennes familjs låtsade rikedom i skarp belysning. En smygande detonation är den hiskeliga historien om hur Ethels far spekulerar bort det arv hon fått efter en älskad morbror. Det blir ännu ett sådant svek som undergräver säkerheten i tillvaron, sådana blir det allt fler av ju mer Le Clézio undersöker sin släkts historia. Den osäkerhet som den växande hitlerismen och tidens smygande antisemitism ger upphov till kräver ett vardagshjältemod som Ethel ger prov på. Hon organiserar familjens flykt till Sydfrankrike och ordnar sitt äktenskap med sin engelske kusin. En hel del detaljer skiljer sig från Le Clézios egen biografi, men boken förstärker den förankring i den historiska verkligheten som blir allt starkare i hans författarskap.

Boken slutar med en beskrivning av hur Ethel övervarar premiären på Ravels Boléro 1928: ”… långt senare anförtrodde min mor mig att denna musik förändrade hennes liv. Nu förstår jag varför. Jag förstår vad denna upprepade fras betydde för hennes generation, när den bankas in i åhöraren, när den tvingar sig på genom rytmen och crescendot. Boléro är inte ett musikstycke bland andra. Det är en profetia. Den berättar historien om en vrede, om en hunger. När den slutar med ett våldsamt utbrott, blir den tystnad som följer fruktansvärd för de bedövade överlevande.”

Artikelförfattaren är adjunkt i franska och spanska samt rektor för Katarinaskolan i Uppsala.