Arabiska vårblommor inför frosten?

Den 17 december 2010 tände en gatuförsäljare eld på sig själv för att protestera mot polisens trakasserier när han försökte livnära sig på gatan. Hans offrande av sig själv startade en folklig revolution som resulterade i att Zine el-Absidine Ben Ali, som hade varit det nordafrikanska landets president under 24 år, störtades. Därefter drog revolutionen fram över Arabvärlden. Efter några veckor hade revolutionen – i medierna kallad för den arabiska våren – spridit sig till Egypten, Syrien, Jemen, Libyen och Bahrain.

Uttrycket arabisk vår, som tenderar att uppväcka romantiska bilder av behagligt väder, påskliljor och pånyttfödelse, har visat sig vara missvisande. Tvillingrevolutionerna i Tunisien och Egypten leddes av icke-våldsaktivister som hade planerat tillsammans under två år. Men avgångarna för Ben Ali i Tunisien den 14 januari och Hosni Mubarak i Egypten den 14 februari var allt annat än romantiska, och det som en gång tänts av andras förhoppningar blev mycket våldsammare.

Den arabiska våren övergick i stekhet sommar. De spektakulära ”demokratiska” framgångarna i Tunisien och Egypten har inte kopierats någon annanstans i Arabvärlden. Även i Egypten börjar några ifrågasätta hur framgångsrik deras egen rörelse har varit. Libyen befinner sig fortfarande i kaos, och Syriens regering och militär attackerar med stor brutalitet icke-våldspräglade utmaningar av dess auktoritet. Varken Libyens Muammar Khaddafi [under sin livstid] eller Syriens Bashar al-Assad har följt de egyptiska och tunisiska ledarnas exempel att dra sig tillbaka från makten.

Tre ord som förknippas med den arabiska våren används ofta men blir sällan föremål för analys: arab, demokrati och medborgarskap. Vart och ett av dem är mer komplicerat än vad det vanliga bruket av dem ger vid handen och de tre uttrycken förtjänar att begrundas ytterligare.

Arab eller araber?

Araber är de människor som talar arabiska. Några kommentatorer skulle felaktigt lägga till att araber är muslimer. Faktum är att samtidigt som arabiska talas från Irak till Marocko och modern standardarabiska är mediernas språk, använder den genomsnittlige arabisktalande en lokal arabisk dialekt. Ortsbor som bor mindre än en timmes bilfärd från varandra talar ofta olika dialekter, där många innehåller ord från äldre lokala språk, som arameiska, syriska och berbiska. Resultatet blir att de som har arabiska som modersmål ofta har svårt att förstå en annan lokal dialekt.

Religiöst är Arabvärlden också mer diversifierad än vad många utomstående inser. Samtidigt som islam är den övervägande majoritetens religion så är den inte monolitisk. Det finns fyra olika skolor inom sunnitisk islam. Och bortåt 15 procent av den muslimska världen följer shiitisk islam, en minoritet som ofta utsätts för förföljelse. Dessutom bor stora, betydande grupper av alaviter, kristna, druser, judar, mandéer och jasider i de arabisktalande länderna. På avstånd kan man tala om ”arabisk kultur, språk och religion”, men på nära håll är verkligheten mer komplex.

De länder som är involverade i den arabiska våren skiljer sig åt beträffande storlek, befolkning och etnicitet. Det pyttelilla bahrainska kungadömet vid Persiska golfen är till ytan ungefär fyra gånger större än Washington D.C. Dess ärftliga sunnimonarki styr över mer än en miljon undersåtar, av vilka 70 procent är shiitiska muslimer som upplever diskriminering och saknar rösträtt. Libyen, däremot, som är nästan lika stort som Alaska, har en befolkning på knappt sex miljoner människor, varav 90 procent bor utmed dess kust mot Medelhavet. Libyens befolkning består av araber och ursprungliga afrikanska folkslag: berber, svarta afrikaner och grupper från Medelhavsområdet. Egypten är det mest tättbefolkade landet i Mellanöstern, i stort sett lika stort som Texas och New Mexico tillsammans, och dess 80 miljoner människor inkluderar araber, kopter (som ibland ser sig själva som etniska egyptier, i motsats till araber) och niloter. Samtidigt som Egypten till 90 procent är muslimskt har det en stor kristen ursprungsbefolkning som utgör nästa tio procent av befolkningen. Trots att de är utsatta för ett enormt tryck och ofta blir utsatta för våld utgör de koptiska kristna ändå en livfull och välutbildad gemenskap mitt ibland Egyptens muslimska majoritet.

Samtidigt som många länder i Mellanöstern har en lång och gammal historia är de nybörjare när det gäller den moderna nationalstaten. Under flera hundra år var många av dem provinser inom det turkiska ottomanska riket. Få, om ens några, existerade i sin nuvarande geografiska form före 1900-talet. Så sent som efter första världskriget delade segrarna Frankrike och England upp det ottomanska riket i ”inflytandesfärer”, vilket resulterade i framväxten av nya länder på Mellanösterns karta; de raka gränserna visar hur artificiellt det gjordes.

Nya länder med nya namn dök upp, som Jordaniens hashemitiska kungadöme, medan gamla regioner med namn som Syrien och Libanon fick nya gränser. I Egypten, i Irak, i Jordanien, i Syrien, och i något mindre omfattning i Saudiarabien, upprättade kolonialmakterna kungadömen. Men mellan de två världskrigen störtade irakierna och syrierna (och under 1960-talet egyptierna och andra) sina kungar och upprättade sköra demokratier. Många krafter motarbetade dessa nya demokratier, och de flesta blev auktoritära regimer. Man ser ett diktaturens mönster: Syriens Hafez al-Assad satt vid makten under 30 år (1970–2000) intill sin död; Hosni Mubarak var Egyptens president i 30 år (1981–2011); Zine el-Abidine var Tunisiens president i 24 år (1987–2011); Muammar Khaddafi satt vid makten under 42 år (1969–2011); och Ali Abdulla Saleh har varit Jemens president i 33 år, sedan 1978.

Det är viktigt att lägga märke till att dessa regimer hade väldigt olika ideologier; att varje ledare höll sig kvar vid makten under en väldigt lång tid; och att det varken i dessa länder eller i regionens monarkier (som Jordanien, Saudiarabien, Bahrain och Gulfstaterna) har funnits någon möjlighet att utveckla fungerande demokratiska institutioner. Det finns olikheter i det civila styret. I Kuwait, Bahrain och Saudiarabien har parlamenten, eller shura, som bäst en rådgivande funktion. I Bahrain har den shiitiska majoriteten liten eller ingen röst i regeringen och möts av diskriminering. På senare tid har kung Abdullah av Jordanien tillerkänt nationalförsamlingen (överhuset, som utses av kungen och representanthuset, som väljs av folket) ett större inflytande i regeringen. Trots denna förbättring har Jordanien fortfarande ett auktoritärt styre.

Demokrati eller demokratier?

Det talas mycket om demokratiska rörelser. Men demokrati är inte ett otvetydigt ord. Även om människor som lever i demokratier tenderar att uppfatta sin form av demokrati som den bästa och enda formen, så finns det andra former av demokrati. Oförmåga att erkänna detta faktum kan leda till avsevärd besvikelse om demokratier utvecklas i Mellanöstern. Förenta staterna, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Turkiet och Israel har alla demokratiska system, men de skiljer sig åt avsevärt. Förenta staterna är en pluralistisk demokrati med åtskillnad mellan kyrka och stat. Storbritannien med Nordirland (United Kingdom) är en konstitutionell monarki med en statskyrka. Frankrike är en sekulär demokrati där religion inte får spela någon som helst roll; laïcisme är den term som brukar användas för att beskriva den sekulära karaktären hos Frankrikes politiska system. Turkiet är också en pluralistisk demokrati. Israel är en demokrati intimt förknippad med en religion, judendomen, och en etnisk grupp.

Två frågor bör ställas om den arabiska våren: Kommer demokratier att uppstå i de aktuella länderna? Och i så fall, vilket slags demokratier?

Ett starkt band binder samman alla länderna inom den arabiska världen – islam. Ett varningens ord: trots att det lilla Bahrain till större delen är shiitiskt och de andra länderna till överväldigande del sunnitiska så är sunnitisk islam inte mer monolitisk än islam i allmänhet. I vart och ett av länderna finns distinkta karaktärsdrag, vilka har uppstått genom den lokala historien och kulturen. Det är som förväntat. Romerska katoliker i Irland skiljer sig från romerska katoliker i Filippinerna, de är dock alla romerska katoliker. Situationen är densamma inom islam. Det är tämligen ofarligt att anta att hur än demokrati utvecklas ur den arabiska våren så kommer islam att spela en avgörande roll. Det är inte troligt att den kommer att spela samma roll i varje land. Även om muslimska extremister ofta är fientligt inställda till demokrati, så finns det inga tecken på att detta förakt delas av någon befolkningsmajoritet i regionen. Faktum är att majoriteterna i länderna inom länderna i den muslimska våren uttrycker att de önskar någon form av demokrati.

Islam och demokrati

Kan islam och demokrati förenas? Samtidigt som man ska komma ihåg att islam inte är monolitisk är det viktigt att påpeka flera saker. Demokrati uppstår inte fullt utvecklad över en natt. Demokratin i Västeuropa tog flera hundra år att utveckla i varje land; och det förekom tjuvstarter, motgångar och avvikelser. Att förvänta sig att länderna inom den arabiska våren ska vara fullt utvecklade, problemfria demokratier inom fem år är naivt och orättvist.

Demokrati kräver att befolkningen förstår begreppet medborgarskap och tar del i det. Medborgarskap är en avgörande beståndsdel i civil och politisk utveckling och fungerar som en barometer för hur demokratin utvecklas. Ett jämlikt medborgarskap har varit en del av kyrkans vision för en fortsatt kristen närvaro i Mellanöstern sedan 1995 års synod för Libanon. Medborgarskap nämndes också i dokumenten från den katolska biskopssynodens särskilda samling för Mellanöstern, vilken ägde rum förra hösten.

Medborgarskap, såsom det uppfattas i moderna demokratier, uttrycker ett förhållande av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan en enskild medborgare och staten. Detta förhållande bygger inte på religion, ras, kön, förmögenhet eller utbildning utan på ett deltagande i det offentliga livet. Inom nutida demokratier har medborgarskapet skilts från religiös tillhörighet. Man får inte glömma det faktum att åtskillnaden mellan medborgarskap och religiös tillhörighet har varit en lång och plågsam process inom de flesta västerländska demokratier.

Medan islam har utvecklat begreppet dhimmi, de skyddade icke-muslimska invånarna i en stat, finns det ingen utvecklad uppfattning om medborgaren (muwâtin) i klassiskt islamiskt politiskt tänkande. Trots att dhimmi hör till en ”skyddad minoritet” har de inte på något sätt tillgång till de fullständiga rättigheter och skyldigheter som en medborgare har i en modern demokrati. Samtidigt som det är oerhört viktigt att alla medborgare har lika rättigheter och skyldigheter oberoende av ras, kön eller religion, så är det nativt att tro att detta lätt eller snabbt går att uppnå i de flesta av länderna inom den arabiska våren. Men de religiösa, etniska och språkliga minoriteternas och kvinnornas rättigheter kommer att vara en viktig värdemätare på hur demokratin utvecklas.

Religiösa minoriteter – ett prejudikat

Under senare tid har situationen för religiösa minoriteter, som kristna, judar, zoroastrier och mandéer blivit alltmer prekär i Mellanöstern. Det ökande våldet mot kristna i Egypten understryker en viktig fråga. I en region där religionen spelar en huvudroll i det offentliga livet erbjuder behandlingen av religiösa minoriteter en måttstock som de medborgerliga rättigheterna kan mätas med. Islam är inte mer eller mindre förenlig med demokrati än vad kristendom, judendom eller buddhism är. Ingen av de stora religionerna grundades när det fanns fungerande demokratier. Och när religioner ibland har utvecklat strukturer för konsultation, vilka har vissa demokratiska inslag, har dessa endast omfattat just den religionens medlemmar.

Få religioner har varit tvungna att hantera den religiöst ”andre” utom som föremål för proselytism, konkurrens eller fördömande. Ingen religiös tradition har på egen hand utvecklat ett sätt att hantera den andre som en jämlike. Ändå är det precis just det som medborgarskap medför: alla medborgare, oavsett religiös tillhörighet, är lika inför lagen.

Kristendomen levde flera hundra år i konflikt och reflektion innan den fann ett sätt att leva i samhällen där andra religiösa traditioners medlemmar var lika inför lagen. Den romersk-katolska kyrkan bekände sig själv till religionsfriheten i Deklarationen om religionsfriheten, Dignitatis humanae, antagen av Andra Vatikankonciliet den 7 december 1965. Man kan inte förvänta sig att islam ska komma fram till den ståndpunkten över en natt, men det internationella samfundet måste framhålla religiös jämlikhet som ett viktigt och uppnåeligt mål för de framväxande demokratierna.

Moderna muslimska tänkare har reflekterat över och skrivit om islams förhållande till den moderna staten sedan början av 1900-talet. Ali Abdel Raziq (död 1966), en egyptisk laglärd och shariadomare, var den förste som 1925 undersökte åtskillnaden mellan religion och stat i en bok vars arabiska titel kan översättas ”Islam och statsskickets grundvalar”. Arbetet var väldigt kontroversiellt och blev inte allmänt accepterat, men det inledde en diskussion om demokratiskt styre bland islamiska lärda. Mer nutida personer – exempelvis Mahmoud Muhammad Taha (avrättad för hädelse av den sudanesiska regeringen i januari 1985), hans student Abhullahi Ahmed An-Na’im, den iranske shiitiske lärde Abdolkarim Soroush och andra – utgör en del av den växande listan över muslimska lärda som sysslar med de nutida utmaningar som nutida muslimer ställs inför när de försöker att utveckla demokratiska institutioner och statsskick. Dessa lärdas arbete visar tydligt att islam inte i sig är oförenlig med modern demokrati.

Resan mot demokrati kommer inte att bli vare sig enkel eller kortvarig. Den arabiska vårens framväxande demokratier behöver all hjälp och allt stöd de kan få. De som vill hjälpa till måste dock inse att demokrati inte betyder ”precis som vi”. Varje försök att hjälpa till som saknar känslighet för den historiska, kulturella och religiösa situationen i respektive land är inte till någon som helst nytta och riskerar att kväva den arabiska våren i dess linda.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 10 oktober 2011.

Elias D. Mallon är medlem av Franciscan Friars of the Atonement. Han arbetar med utbildnings- och interreligiösa frågor vid Catholic Near East Welfare Association in New York.