Inkulturerad dekapitation

År 1641 grundades ett kvinnligt karmelitkloster i Compiègne, sju mil nordost om Paris. 150 år senare hade franska revolutionen börjat sätta sina ohyggliga spår i landet. Strax efter stormningen av Bastiljen hade nationalförsamlingen fattat beslutet att alla kloster skulle upplösas och varje form av ordensliv förbjudas.

För Compiègnes del omsattes beslutet i handling hösten 1792. Systrarna fördrevs men fortsatte, i hemlighet, i Paris att mötas och fira mässor med präster som riskerade livet för att de framhärdade i sitt ämbete.

Det gick ett par år innan systrarnas förbjudna gemenskap avslöjades. När de arresterades och sattes i fängelse hade de lovat sin priorinna att gå i döden för sin tro. Efter en rättegång med förutbestämd utgång fördes de till avrättning. En efter en gick de upp på schavotten, sjungande Mariahymnen Salve Regina. Sången blev svagare vartefter halshuggningen pågick. Den ohyggliga händelsen skulle omsider komma att bli ett lockande tema för konstnäriga tolkningar.

Nunnornas öde blev känt 1931 genom Gertrud von Le Fort (1876–1971), tyskfödd katolik, historiker och religionsforskare, som skrev långnovellen Die Letzte am Schafott med utgångspunkt från berättelser av den enda Compiègnenunnan som inte avrättades, Marie de l’Incarnation. I centrum står dennas medsyster Blanche de la Force som hade lämnat sin aristokratiska familj och anslutit sig till klostergemenskapen. Utifrån romanen skrev den franske författaren Georges Bernanos (1888–1948) strax före sin död dialoger som i sin tur låg till grund för manus till film- och teaterproduktioner. När sedan Francis Poulenc började arbeta med ett operalibretto var textmaterialet fortfarande Bernanos dialoger men i betydligt nedbantat skick. Operan Karmelitsystrarna hade premiär på La Scala i Milano 1957. Ett halvår senare sattes den upp i Paris. Den hade svensk premiär i Stockholm 1981 och gick på Malmö operascen 2010. Och säsongen 2011–12 är det dags igen på Stockholmsoperan.

Den aktuella uppsättningen låter själva dramat utspela sig inom franska revolutionens tids- och stilram men stannar inte vid ett historiskt skeende. Den religiösa övertygelsen och det in i döden starka systerskapet översätts till vår tids sammanhållning kring en kultur som kan upplevas som främmande och skrämmande. Detta blir tydligt i slutscenen där pöbeln inte tillhör Frankrikes sena 1700-tal utan den svenska vardagen på 2000-talet. Bland skriande människor i neutrala trenchcoats ser man ett tyst, stillastående par i sockendräkt, förvillande likt SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans fästmö. Det är en politiskt lättfunnen tablå som samlar poäng, särskilt som den får en komisk knorr när en kvinna dänger sin handväska på paret.

Innan vi har kommit så långt har vi upplevt en föreställning där dramaturgi, regi, scenografi och ljussättning arbetar efter en stiliserad och schematisk idé. Systrarnas absoluta gemenskap markeras genom den samlade gestiken. Bönestundernas yviga, synkrona rörelser visar en märklig likhet med yoga- eller qigong-övningar men är onekligen effektfulla. När hoten utifrån kommer närmare och rädslan blir större illustrerar de allt häftigare rörelserna en bön med ökad intensitet.

Klosterlivets sysslor sammanfattas med antydningar och händelseförloppen är ibland så snabba att det kan vara svårt att förstå hur tiden går och hur systrarna utvecklar en gemenskap.

Klostret är en rund, naken, starkt belyst träskiva som i bönescenerna förses med en kupol och en halvcirkelformad vägg där ett tabernakel dyker upp i ett hål. Övriga delar av huset ligger i en antydd undervåning som nås via en trappa i golvet, vilket ger en förnimmelse av att de dödshotade systrarna befinner sig i ”salen på övre våningen” där Jesus firade sin sista måltid.

Under systrarnas vita, identiskt lika dräkter framträder några individuella karaktärer. Tydligast tecknas Blanche de la Force, som tar sig namnet Blanche av Kristi dödsångest när hon går i kloster. Skör och ängslig symboliserar hon den skräck för förföljelse som hennes klass och hennes medkristna lever i under franska revolutionen men också den rädsla som senare tiders människor upplever inför politisk och konfessionell förföljelse. Samtidigt som Blanche är exponenten för systrarnas känslor och tankar i den alltmer skrämmande händelseutvecklingen visar hon en personlig ångest i den radikalt kristna gemenskapen. Tron vacklar, gudstilliten falnar, tvivlen ansätter henne. Hon återvänder till sitt gamla hem, som revolutionärerna har intagit sedan de dödat fadern, men söker slutligen upp sina medsystrar för att dela deras öde. Elin Rombo ger Blanche en oförglömlig gestaltning. På ett lysande hängivet sätt, och med en skimrande sopran, uttrycker hon den unga kvinnans tvivel och förtvivlan.

Marianne Eklöf spelar den gamla priorinnan som på sin dödsbädd yppar samma svaghet i tron som Blanche. Hennes dramatiska utspel är stor scenkonst. Den nya priorinnan har den kraftfulla auktoritet som får systrarna att fatta sitt beslut om martyrdöden. Lena Nordin tolkar henne magnifikt i både kropp och röst.

Trots enstaka utmejslade roller är dock kollektivet både handlingens centrum och det bärande elementet i uppsättningen, in i det sista. I avrättningsscenen, som skildras så iskallt stiliserat att den gör mer ont än om en giljotin hade funnits där, riskerar systragemenskapens utdragna död att bli outhärdlig. Men de ljuvliga rösterna i den allt svagare kören vänder katastrofen till en sublim upplevelse. Så finns det också, genomgående, en betryggande förankring i Poulencs musik. Den är inkännande i varje moment, plastisk i skiftande scener, dramatiskt drivande men samtidigt lyriskt känslofull. Dirigenten Marc Soustrot leder Kungliga hovkapellet i engagerade och genomtänkta tolkningar. Med sin skönhet blir verket lika oförglömligt som karmelitsystrarnas öde.