I slutet av år 2006 publicerades en mäktig lunta under rubriken Svensk arbetarlitteratur. Författarna är två: Lars Furuland och Johan Svedjedal. Lars Furuland var den förste innehavaren av professuren i litteratursociologi vid Uppsala universitet, och när han gick i pension år 1993 efterträddes han av Johan Svedjedal. Den största delen av boken har författats av Lars Furuland (430 sidor av de inalles 567), medan Johan Svedjedal står för redogörelser för bokmarknad och arbetarförlag.
Inledningsvis kan man fråga sig vad som menas med arbetarlitteratur. Är det litteratur om arbetare och kroppsarbetare? Eller är det litteratur, skriven av författare som kommer från arbetarmiljö? Eller är det litteratur, skriven för arbetare? Lars Furuland avstår från att göra en exakt definition och skriver att det är i skärningspunkten mellan de tre perspektiven som den väsentliga arbetarlitteraturen finns.
Varför har arbetarlitteraturen vuxit sig så stark just i Sverige? Lars Furuland pekar på lutherdomens satsning på det skrivna ordet: prästerna fick tidigt ansvaret för att Guds ord skulle nå alla och då blev läskunnigheten en viktig förutsättning. 1842 års folkskolestadga medförde en ytterligare breddning av läskunnigheten. Senare tillkommer väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen (som också satsade på folkbildning och inrättade lånebibliotek) och naturligtvis folkhögskolorna in på 1900-talet.
Ett kapitel ägnas åt Strindbergs betydelse och 1880-talets arbetarskildrare. Ingen av dem kom dock själva från arbetarmiljö utan beskriver arbetarnas villkor utifrån. Berömd är ju Strindbergs revolutionära paroller i kapitlet ”Vita Bergen” i romanen Röda rummet från 1879. Furuland framhäver också Viktor Rydbergs dikt ”Den nya Grottesången” från 1891. Rydberg utgick från en eddadikt som handlar om två jättekvinnor som kung Frode tvingar att mala säd i en kvarn, men de revolterar och mal fortare och fortare tills Frode slutligen omkommer. Kvarnen blir i Rydbergs dikt symbol för industrialismen, som ständigt behöver nya trälar som den mal till döds. Inte heller trälbarnen skonas. Det kraftfulla bildspråket i dikten stimulerade till revolutionära paroller.
Från slutet av 1880-talet fram till första världskriget domineras arbetardikten av kamplyrik, som lästes eller sjöngs vid möten och demonstrationer. Texterna etsade sig fast i minnet genom rim och effektiv rytm. Ofta använde man någon känd melodi. ”Arbetets söner” sjöngs exempelvis till samma melodi som ”Vindarnas kör” i Atterboms Lycksalighetens ö (”Upp genom luften, fram över haven”).
Prosan kom ändå att dominera. Furuland går noggrant igenom kända och mindre kända författarskap: Alfred Kämpe, Maria Sandel, Martin Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson. Dan Andersson och Brunnsviks folkhögskola får ett helt kapitel. Ragnar Jändel, Ivan Oljelund och Harry Blomberg sammanförs under kapitelrubriken ”Autodidakter med etableringsproblem”.
Autodidakter var ju dessa tidigare arbetarförfattare, även de som man kanske allra mest förknippar med begreppet arbetardiktare, nämligen alla de som skrev självbiografier under 1930-talet: Harry Martinson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson. Den så kallade statarskolan (författare som hade en uppväxt i statarmiljö) omfattade de tre sistnämnda men var inte någon skola med ett särskilt litterärt program. Man kan ju fundera över varför alla dessa autodidakter skrev just självbiografier, och varför de alla publicerade sig på bred front just på 1930-talet. Självbiografier-na kan väl ha fyllt många funktioner för dem, främst kanske att lyfta fram en proletär miljö som de själv kom från och kände väl och som inte hade behandlats inifrån tidigare. Ett annat skäl kan vara att försöka förstå sig själva och den egna utvecklingen.
Ivar Lo-Johansson är kanske den som mest konsekvent hade ett politiskt syfte med sitt författarskap. Sålunda bidrog han sannolikt väsentligt till att statarsystemet avskaffades 1944–1945. Det förefaller som om den annars mycket försiktige Lars Furuland ändå har Ivar Lo-Johansson som sin särskilde favorit. Han skriver (s. 199): ”Sammantaget är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Ivar Lo-Johanssons författarskap kommer att räknas till de verkligt stora i den huvudfåra av litteraturen som realismen utgör. Och han står allra främst inom den tradition i det senaste seklets litteratur som med så starka skäl brukar få namnet arbetar- och proletärdiktningen. Han intar denna position jämte två äldre utländska författare som han beundrade: Gorkij och Martin Andersen Nexø.”
Av Vilhelm Moberg tar Furuland bara upp Soldat med brutet gevär, och man kan då fråga sig varför inte exempelvis Raskens eller Utvandrarserien fått komma med på ett hörn. I Raskens beskrivs ju soldattorparens vedermödor, inte minst soldattorparhustruns, och i Utvandrarna skildras småbönders och lantarbetares hårda villkor.
Kvinnliga författare är sällsynta i den äldre arbetarlitteraturen. Maria Sandel, Moa Martinson och några till framstår som viktiga, men först under 1970- 0ch 1980-talen kommer de kvinnliga författarna fram på bred front. Några av dem debuterade vid anmärkningsvärt hög ålder: Herta Wirén gav ut sin första bok vid 76 års ålder, Rut Berggren var 83 år då hon debuterade. Samtidigt debuterar en rad yngre kvinnor: Aino Trosell, Elsie Johansson, Majgull Axelsson och Ann-Charlotte Alverfors.
Efter vad Furuland kallar storhetstiden kommer arbetardikten i skymundan men repar ny kraft på 1960- och 1970-talen när det gällde att vara samhällskritisk och realistisk. Postmodernism och strukturalism passade dåligt för arbetardiktning och innebar en ny avmattning, men i slutet av 1990-talet tycks vinden ha vänt igen. Nya arbetardiktare som Göran Greider, Kjell Johansson och de förut nämnda Elsie Johansson och Aino Trosell slår igenom. Furuland talar rentav om ett paradigmskifte.
Avslutningsvis reflekterar Furuland över bokens plats i mediesamhället. Han är gans-ka pessimistisk och anser att alltför litet tid satsas på läsning av god litteratur. Kulturpengar går till fel projekt. Stora summor satsas exempelvis på kulturnätter och allehanda jippon medan personal och pengar saknas för uppsökande verksamhet i förskolor, på seniorboenden och på arbetsplatser. Biblioteken rensar ut gamla klassiker. Följden blir, enligt Furuland, ”en växande diskrepans mellan å ena sidan de politiska programmens blomsterspråk och den allmänna kampanjkulturens slagord och å andra sidan den verklighet som människorna själva möter ute i samhället. Detta kommer att bidra till att politikerföraktet växer även på kulturpolitikens område. Den risken är överhängande om de ekonomiska fundamenten för ett decentraliserat och demokratiserat kulturliv sviktar” (s. 400).
Sammanfattningsvis är Svensk arbetarlitteratur en lärd, gedigen, informativ och tankeväckande bok om en viktig del av den svenska litteraturens historia.