I Lund går en man. Hans liv och arbete är att läsa och skriva. Mannen heter Göran Lund-stedt och är en av Sveriges i särklass bästa litteraturkritiker. Inget undgår honom när han lägger sitt öra mot orden och lyssnar efter deras tyngd.
Huvudsakligen är han verksam i Sydsvenska Dagbladet, men han har också gett ut några fina böcker. Den senaste är en liten smakfull volym på lundaförlaget ellerströms med titeln Det levda ordet. Litteratörer, aforistiker och fria andar.
Man kan lätt förledas av hans icke-polemiska sätt att skriva, men detta är ett mycket medvetet urval författare. Här förs en europeisk gigant som Karl Kraus samman med vår egen Vilhelm Ekelund, 1700-talets aforistiker Georg Christoph Lichtenberg och Sébastien Chamfort med de svenska mer sentida exemplen Klara Johansson och Olle Holmberg. Bland dem som räddas från glömskan hör också de fria litteratörerna från 1900-talets början med namn som Per Freudenthal, Erik Norling, Artur Möller och Harald Wägner. För att nu nämna några namn bland det tjugotal som presenteras på inalles cirka sjuttio sidor.
Boken – eller häftet får man nästan säga – är ingen heltäckande undersökning utan formar sig närmast till en sorts tänkebok. Lundstedts sparsmakade, avskalade stil passar som hand i handske till ämnet. Han har alltid skrivit ytterst koncentrerat, inte ett kommatecken för mycket. Det kan på ytan se ut närmast som skisser, men han får med allt väsentligt och kan på bara några sidor pregnant sammanfatta ett författarskap.
Samtidigt kräver han en del av sina läsare genom att ofta bara antyda sammanhang. Han förutsätter en gemensam allmänbildning som idag blir allt sällsyntare. I vilket fall som helst måste man läsa långsamt och med den allra största noggrannhet.
Samtliga hans författare var verkligt självständiga – både i den meningen att de ägde ett personligt tilltal, och i den att de inte lät sig enrolleras för någons ’sak’. Det som mest av allt förenar dessa ofta bortglömda, delvis obskyra, men väsentliga livsverk är dock sättet att se på kultur i dess ursprungliga, bokstavliga betydelse: som odling.
Det klingar också lite högtidligt gammaldags när till exempel en av John Karlzéns aforismer citeras: ”Vad betydde den där boken för dig? I ditt beteende mot andra visar sig svaret.” Men i en tid som gör kultur till förströelse och underhållning, och reducerar den till en handelsvara, är detta en subversiv anakronism. Göran Lundstedt och hans förkämpar för det levda ordet återskapar höga förväntningar på konsten. Eller som Rollo May får uttrycka det: ”Tänk om fantasi och konst inte alls är någon ’glasyr’ utan den mänskliga upplevelsens urkälla?”
Lundstedt kan först framstå som en förkämpe för klassisk borgerlig bildning, men det han lever av är framför allt ”en dold, halvt underjordisk tradition i svensk och europeisk litteratur”. Det är de fria andarnas underström, dessa som på olika sätt drogs ut mot marginalerna och vägrade att producera lämplig ideologi åt makten. Det gäller för konstnären att ”hålla ett område öppet i ett likriktat samhälle” – som Lundstedt formulerar det apropå Gunnar Ekelöf – om han eller hon skall kunna utföra något slags vakttjänst.
Ty att på detta sätt plädera för verkligt självständig konst – som inte låter sig styras av marknadens säljbarhet, statsmaktens subsidier eller de kommunala fritidsförvaltningarnas krav på användbarhet – är inte en sorts eskapism. Tvärtom har det direkta politiska implikationer. Att värna kulturen – och inte minst språket – är att värna människan. ”Det går en rak linje från Kirkegaard till Karl Kraus, den store avslöjaren av nutidslögner och falska anspråk. Han upphöjde kritiken av språket till kulturkritik”, skriver Lundstedt. ”Litteraturen var inte för honom något som man ’konsumerade’ mellan sju och tio eller en till intet förpliktande distraktion. Om orden förfalskades, menade han, var vägen fri för makthavarnas godtycke.”
Har Kraus, och Lundstedt, rätt lever vi i den farligaste av tider när informationsströmmen och massmediebruset gör orden till en dussinvara. Mycket riktigt upplever vi oss också som mer manipulerade än någonsin. Det officiella språket blir ett slags hinna som döljer verkligheten snarare än gör den tydligare. Kriget i Irak, till exempel, är lika mycket ett ordens krig – vem är ’terrorist’ och vem ’befriare’ – som våld på marknivå.
Där orden förlorat sin mening ropar världen, inte efter ständigt nya tolkningar och mer ord att välja mellan, utan efter handling som ger orden erfarenhetens tyngd. Eller som det heter i den passus som gett Göran Lundstedts bok dess titel: ”Världen har aldrig lidit brist på ord, men levda ord är sällsyntare.”
Betraktat på djupet blir det en uppmaning till omvändelse: att börja leva som vi lär, ty till slut kommer vi alltid att lära som vi lever. En sanning som påminner om kyrkans övertygelse att själva roten till varje villolära alltid är en synd. Och här ligger kanske bokens största utmaning till vår materia-listiska, skeptiska och livströtta kultur.