Olika forskningsresultat har aktualiserat frågan, vad som kan anses vara människans egentliga särdrag. Beroende på vetenskapsgren har det funnits tendenser att se männi-skan framför allt eller till och med uteslutande som en speciell konstellation av massa och energi, som ett konglomerat av atomer och molekyler, som en av många däggdjursarter eller helt enkelt som en ”naken apa”. Men någon som kastats i en centrifug eller en zombie som konstruerats exakt efter ett mänskligt mönster eller en hårlös schimpans är inte en mänsklig person. Därför är det så viktigt att professorn i kognitionsteori vid Lunds universitet Peter Gärdenfors i sin nya bok på ett så initierat sätt redogör för, på vilka punkter som människan skiljer sig speciellt från sina närmaste släktingar bland aporna. Detta utesluter inte att han också utgår ifrån att människan har uppkommit ur djurriket i en evolutionär process och därför har mycket gemensamt med andra levande varelser. Men han visar, med hjälp av de senaste forskningsrönen, vad som ändå är den mest påtagliga skillnaden mellan människan och djuren.
Gärdenfors slutsats är att inte något djur utan endast människan söker efter mening. Men för att kunna stödja sin tes förtydligar han först i flera kapitel, hur det mångtydiga ordet ’mening’ i sina olika aspekter förutsätter sådana förhållningssätt som endast förekommer hos människan och som djuren saknar. Ansatser till sådana attityder förekommer naturligtvis även i djurriket, men deras funktioner är av en annan karaktär eller helt undermåliga. Dessutom borde man inte från början vara alltför kritisk mot socio-biologins tes, att enligt ett darwinistiskt mönster sökandet efter mening kom att förbättra överlevnadschanserna hos människan som art. Även om denna meningssökande attityd måste räknas till människans biologiska arv, hör den även till hennes sociala miljö, eftersom människans biologiska natur endast utgör ett villkor för våra handlingar men inte entydigt bestämmer deras beskaffenhet.
En viktig sida hos människan, som behövs för hennes sökande efter mening och som saknas hos djuren, är enligt Gärdenfors hennes förmåga att inte endast bygga upp en inre värld, utan att i denna inre värld i förväg konstruera framtida situationer. Därtill kommer hos människan, att hon i sin inre värld också kan bygga upp en förståelse av andra människors inre värld. Allt detta behövs för att förutse och kunna planera för framtida behov, för att spara verktyg för en senare användning och för att effektivt kunna samarbeta med andra i riktning mot framtida mål. Här påpekar författaren något mycket väsentligt, även om han inte tydligt skiljer mellan människans självmedvetande, som är en inre förmåga, och hennes självmedvetenhet som är ett ledsagande ”vetande”, vilket följer ”med” och som innebär att hon erfar sig själv som det upplevande och handlande subjektet. Att på det sättet medvetet erfara sig själv som subjekt för sin upplevelse och sitt handlande är något annat än att reflektera över sig själv genom att göra sig själv och sina ”omedvetna” upplevelser och handlingar till objekt för någon sorts reflektion. Detta utesluter inte att även denna möjlighet till reflektion finns hos människan.
Gärdenfors tar sedan upp tre grundförutsättningar för människans meningssökande attityd, vilka inte finns hos djuren i den utsträckning som de är avgörande för männi-skans handlande. En av dessa förutsättningar är, att det i människans tänkande behövs en förståelse av situationen, dvs. att man i en konkret situation kan upptäcka, framhäva och möjligtvis till och med skapa ett mönster. Ett totalt kaos av intryck i människans uppfattning skulle aldrig kunna ge upphov till någon mening. Gärdenfors berör här endast i förbigående den viktiga filosofiska frågan, i vad mån dessa mönster finns i verkligheten (realism) eller i vad mån de skapas av det upplevande subjektet (idealism). Men därutöver krävs att generella mönster knyts samman genom kausala relationer. Här tycks Gärdenfors i Kants mening vilja uppfatta dessa kausala relationer som endast mänskliga konstruktioner. Detta kan vara en följd av hans ovan antydda problematiska förståelse av självmedvetenheten, eftersom man mycket väl kan erfara sig själv som en verklig orsak till något. Men om man bortser från detta, ger han en lysande framställning av djurens oförmåga att upptäcka och genomskåda respektive konstruera och skapa kausala sammanhang. Det tredje element som Gärdenfors framhäver är människans symbolspråk, som kan lösgöras från den konkreta situationen, medan djurens signalspråk alltid är knutet till den situation i vilken språkelementen yttras. Utan ett sådant symbolspråk skulle människan inte tillsammans med and-ra kunna skapa föreställda situationer och planera meningsfulla gemensamma reaktioner på dessa. Här påpekar författaren med rätta människans överlägsna språkinlärning i pragmatiska sammanhang och introducerar det andra meningsbegreppet. Människans talade ord är inte endast en situationsbetingad meningsfull signal utan en menings- respektive betydelsebärande yttre företeelse i kommunikationsprocessen. Människans speciella meningsbärande symbolspråk gör det möjligt att i motsats till djuren även kunna berätta om det förflutna och kunna beskriva framtiden för att på det sättet gemensamt med andra kunna planera framtida livssituationer. Författaren tycks med rätta vara skeptisk mot sociobiologins alltför svepande påståenden, att dessa mänskliga särdrag inte endast måste förutsättas, utan att de redan är tillräckliga för att kunna förklara sådana företeelser som kultur, ekonomi, politik och religion.
När Gärdenfors i det avslutande kapitlet ger sig i kast med frågan om livets mening, som är ett tredje meningsbegrepp, anknyter han i viss mån till de föregående analyserna. Men han är samtidigt medveten om att han därmed lämnar det empiriskt prövbara området och ger sig in i en filosofisk diskussion. Han medger att det hos människan finns en hunger efter mening respektive en vilja till mening. Den anknyter på sätt och vis till det biologiska arvet, men kan knappast förklaras endast med utgångspunkt i detta. Denna vilja till mening har i sista hand att göra med att människans förmåga att utforma nuet bärs av en vision om en meningsfull framtid. Men återigen märks här hos författaren en viss trevande attityd: är denna framtid en verklighet, som människan försöker uppnå genom att handla nu, eller får framtiden en mening, därigenom att människan konstruerar den? Det fina med Gärdenfors läsvärda bok är att författaren undviker alltför snabba svar och hellre vill väcka viktiga frågor till liv, utan att samtidigt försöka tvinga sin egen uppfattning på läsaren.