Att kristen tro och praxis satt djupa spår i kultur och samhälle – särskilt hos oss i Europa – torde idag vara lika oomtvistat som att värdet av denna kristna tradition är omtvistat. I dagsläget är den mest intressanta diskussionen kanske huruvida tänkandet inom de kristna traditionerna och institutionerna bidragit till vetenskapens och teknikens framväxt eller tvärtom motverkat den.
Den unge engelske teologen och journalisten Jonathan Hill har tagit sig före att lyfta fram de rika och mångfasetterade spår som den europeiska kristna traditionen lämnat i arv. Denna bok har nu utgetts av bokförlaget Libris i översättning av Per Beskow och med titeln Kristendomens spår. Det har som alltid när Libris är i farten blivit en vacker bok, och kombinationen översättare och förlag borgar för kvalitet och akribi. Ändå anmäler sig redan inledningsvis en viss tveksamhet till helheten. Att söka göra det författaren beslutat sig för kräver stor idéhistorisk överblick och säkert handlag i hanteringen av ämnena. Det handlar ju om inget mindre än att relatera hela den tvåtusenåriga kristna traditionen till Västerlandets samlade kulturella, lärda och i viss mån samhälleliga erfarenheter. Att våga detta kräver inte minst pennans lätthet och tankens slagfärdiga formuleringskonst. Författaren besitter förvisso dessa goda egenskaper men har inte tagit tillräckligt med tid på sig för att göra boken färdig. Som den nu ser ut är den en mosaik eller en samling fragment. Inte undra på att det blivit så, eftersom Hill under de tre senaste åren presenterat en bok om året med så krävande titlar som The History of Christian Thought, Faith in the Age of Reason och nu den här anmälda som på engelska fyndigt heter What Has Christianity Ever Done for Us?.
Bokens uppläggning skulle måhända fungera som utgångspunkt för ett studiecirkelsamtal, om nu sådana övningar längre existerar. Eller så kunde man tänka sig den som en sorts coffee table-antologi att blädderläsa i. Tillsammans med de mycket vackra bilderna och väl valda citaten, som marginalerna i boken tryfferats med, är den sammantaget en framställning som stämmer till eftertanke.
Kristendomens spår har åtta tematiska kapitel med rubriker som ”Kultur och tanke”, ”Landskapet”, ”Ett sätt att leva”, ”Konst och litteratur”. Det senare kapitlets uppbyggnad kan tjäna som exempel både på Hills intresseväckande anslag och på hans fragmentariska framställning. När Hill skall skriva om kristendomen och de olika konstuttrycken, tar han sin utgångspunkt i en modern provocerande Kristusbild som ställts upp på Trafalgar Square i London. Han reflekterar över det budskap som en liten, nästan naken Jesusgestalt på en hög stensockel väcker: kyrkans marginalisering, Jesu litenhet i förhållande till de andra storvulna maktsymbolerna som finns på och runt torget.
Hur bygger han sedan upp sitt 25-sidiga konstkapitel fyllt med många vackra bilder? Först handlar det om hur bilder av Jesus förändrats tiderna igenom. Därefter glider han över till att tala om ikoner, illuminerade handskrifter, Hieronymus Boschs surrealistiska renässanskonst och filosofen Marsilio Ficinos konstteori. Michelangelo och Leonardo da Vinci behandlas tillsammans med de holländska 1600-talsmästarna på en sida. Därefter går han vidare till musiken. Utgångspunkten här är en av den samtida musikgruppen U2:s texter. Märkligt nog gör han sedan den i sammanhanget ovidkommande och onödigt försiktiga reflektionen: ”Huruvida U2:s och andra kristna rockbands musik är till fördel eller nackdel för deras tro är en omtvistad fråga.” Sedan blir det en lovsång till gregorianiken och litet Johann Sebastian Bach. I en ny underavdelning kastar Hill sig över kristendomens förhållande till litteraturen med början hos Tolkien. Från denne associeras vidare till John Bunyan och Kristens resa och därefter till John Milton. Med en melodiradioövergång kommer vi sedan rätt in i Fjodor Dostojevskijs universum som avrundas med några snabbkommentarer om de franska existentialisterna. Under rubriken ”Kristendomen och myterna” berättar Hill i ett något längre avsnitt om den gåtfulle sydstatsbluessångaren Robert Johnson. Detta avslutas med kommentarer till Dante och Thomas ab Aquino. Den sista delen av kapitlet handlar om ”kristna motiv i japansk litteratur” och behandlar initierat den högt skattade katolske författaren Shusaku Endo.
Och så går det på. Många av de enskilda betraktelserna är mycket intressanta och välartikulerade, men sammanbindningen och helheten saknas ofta. Vad vill författaren säga oss mer än att kristendomen och den västerländska kulturen är oskiljaktigt sammanflätade och ömsesidigt beroende? Det finns mycken information, men frågan om ”vad kristen tro kan göra för oss”, som formuleras i det sista kapitlet, får vi ingen större hjälp av författaren att analysera. Hills presentation fungerar dock som en sorts aptitretande introduktion till en kristen kulturhistoria.
Vi har fått en bok för de moderna läsarna med vana av hastigt internetklickande och rutinerad hypertextorientering. Snabbt på väg mot något nytt zappar de vidare. Denna bok är med säkerhet inte skriven för en teologiskt intresserad akademiker 50+ som undertecknad. Kanske borde den därför hellre recenseras av någon med sinne för de snabba växlingar och speedade associationer som flödar genom boken. En läsare med större vana av multimodalitet tarvas.