Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur har presenterat en volym med inlägg i samtalet om teologi/kyrka och mänskliga rättigheter, Människa är ditt namn. Som i alla publikationer i den här genren är bidragen av skiftande kvalitet och karaktär. Jag nöjer mig med att kommentera ett par av de i mitt tycke mest intressanta, men boken innehåller fler läsvärda artiklar.
I den inledande artikeln konstaterar redaktören, Göran Gunner, att FN-deklarationen om mänskliga rättigheter inspirerats främst av kristna grupper. Såväl Kyrkornas Världsråd som Justitia et Pax-kommissionen har i anslutning till deklarationen presenterat egna listor över vilka rättigheter de anser oeftergivliga för att garantera människans värdighet. Det understryks att rättigheterna grundas på den naturliga lagen, inte på uppenbarelsen. Men teologin har viktiga bidrag att ge till diskussionen om dessa rättigheter. Även islam stöder deklarationen, medan den ortodoxa kyrkofamiljen är mer skeptisk eftersom mänskliga rättigheter ”kommer ur ett sekulariserat västerländskt tänkesätt”. Gunner noterar, med hänvisning till den sydafrikanske teologen Russel Boman, ”att gemenskapens rättigheter har marginaliserats eftersom mänskliga rättigheter historiskt tenderat att fokusera individen … (M)änniskan (är) inte enbart en personlighet utan också en social varelse”, ett nog så viktigt påpekande i en postmodern västerländsk kontext.
Kjell-Åke Nordquist diskuterar i sitt bidrag relationen mellan mänskliga rättigheter och försoning. Med hänvisning till bl.a. försoningsprocessen i Sydafrika diskuteras försoning som politiskt begrepp och skillnaden mellan försoning och förlåtelse. Försoning innebär, enligt författaren, ett återupprättande av mänsklig värdighet. Försoning inkluderar två parter (individer eller grupper) som båda måste vara beredda till förändring. Den förorättade måste vara beredd att avstå från legitima anspråk på den andre. Utifrån en dialog måste båda parter vara öppna för en omtolkning av den situation som orsakat skadan. Den skada som åsamkats måste gottgöras på ett sådant sätt att den aldrig mer kommer att upprepas. Han framställer tre teser om skillnaden mellan mänskliga rättigheter och försoning:
1. Mänskliga rättigheter är en statsangelägenhet – försoning ett personligt steg.
2. Mänskliga rättigheter är en innehållslig kategori – försoning är ett processbegrepp.
3. Mänskliga rättigheter är en rättighet – försoning en gåva.
Han anger också fyra komponenter i (åter)upprättandet av den mänskliga värdigheten: Offret (som kan vara både den lidande och våldsverkaren) behöver få sin erfarenhet bekräftad, inte nedtystad. Sanningen kan förmedla en ny bild av skeendet (att se orättvisan) och utgöra grunden för nya relationer. Beredskapen till förändring är en nödvändig förutsättning. (Ny)skapelsen ger förutsättning att blåsa nytt liv i relationen.
Det i mitt tycke tyngsta och mest tankeväckande bidraget är Elena Namlis artikel om ”Diskriminering som en utmaning för teologin”. Hon kommenterar först toleransbegreppet och noterar att det har en tendens att kunna samexistera med flera former av diskriminering. Hon påpekar att mycket av vardagsrasism och vardagsdiskriminering kan döljas under ett sådant begrepp som ”social kompetens”. Hon pläderar för att man i vissa sammanhang temporärt bör kunna använda positiv särbehandling, som i sig är en form av diskriminering, som ett verksamt instrument mot svåråtkomliga former av strukturell diskriminering hos den ”kulturellt klonade” majoritetsbefolkningen. Toleransbegreppet har, enligt författaren, i vårt land urholkats på ett betänkligt sätt. Hon exemplifierar det bl.a. med en enkät bland skolelever från Forum för levande historia, med kommentaren: ”Att gå ut till skolorna med frågan om huruvida man kan tänka sig bo granne med en skötsam muslim och indikera att ett positivt svar betyder att man är tolerant, innebär inte något främjande av mänskliga rättigheter. Toleransen uppfyller sin viktiga moraliska och politiska funktion när den kräver att man respekterar dem som faktiskt har uppfattningar eller beteenden som man själv anser vara felaktiga.” Hennes andra punkt rör det kristna kärleksbudet. Om kyrka och teologi vill bidra till att motverka diskrimineringen i samhället måste de starkare föra fram kärlekens karaktär av krav. Det kravet går långt utöver att tycka synd om de svaga och mest utsatta. Det är ett krav att ta på sig ansvaret för andras utsatthet. I vår rationalistiska kultur menar man att ansvar föreligger först när man bidragit till att en situation har uppstått. Dostojevskij sammanfattar radikaliteten i det kristna kärleksbudets krav i romanen Bröderna Karamasov som ”att alla har skuld inför alla för allting”. För det tredje hävdar hon att den kristna teologin har en kapacitet och en plikt att bidra till en moralisk radikalisering av den politiska diskussionen om diskriminering. I politiken gäller det möjligas lag, vilket gör att den ursprungliga radikaliteten i mänskliga rättigheter-reglerna försvagas. När olika rättigheter kommer i konflikt med varandra blir det de underprivilegierades rätt som får vika för de starkas. Hon ger också två exempel på områden där en fortsatt teologisk reflektion har en potential att bidra till en fördjupning av diskrimineringsdebatten: läran om arvsynden och kopplingen mellan frihet och ansvar.
Elisabeth Gerle bidrar med en intressant och läsvärd historisk och teologisk analys av orsakerna till skillnaderna i attityder till invandring i Sverige och Danmark. Båda var en gång nationalistiska lutherska enhetskulturer. Varför ser då diskussionen om invandring och mänskliga rättigheter så olika ut i de båda länderna? Tag och läs!
Ska jag komma med någon kritisk synpunkt skulle det vara att ett par av bidragen andas en något ljusblå/blågul syn på situationen för mänskliga rättigheter i Sverige i historia och nutid, som om religionsförföljelse, katolikskräck, rasbiologi eller tvångssteriliseringar aldrig existerat. Det förtar ändå inte intrycket av en gedigen och läsvärd bok.