Människans behov av glamorös skräck tycks vara outsinligt. I dagens underhållningsindustri ägnas avancerad teknik och livlig, närmast barock, bildfantasi inom film och dator-spel åt detta, och man finkammar alla slags berättelser och mytologier för nya uppslag. Också den vredgade guden i Gamla testamentet har tillfälligt funnit plats på ett konstgalleri i Stockholm. Ämnet för Martin Gustavsson förblir aktuellt långt efter det att de stora dukarna, som har fått den engelska sammelbeteckningen Wrath of God, kommer att ha lyfts ner från lokalens väggar.
Guds vrede har lockat sådana brittiska målare under 1800-talet som visionären Blake och John Martin, som ägnade Yttersta Domen väldiga och publikdragande framställningar. Gustavsson uppger däremot att hans inspiration kommer från Gustave Dorés illustrationer till bibeln. Skillnaden är dock påfallande mellan Dorés minutiöst utformade svartvita scener och dessa oljor som dryper av flödande och skarpa färger. Med en bakgrund i schartauansk västkustfromhet har Gustavsson mycket att reagera på och mot.
Motiven är huvudsakligen hämtade från de stora skräckscenerna, sådana som syndafloden och Sodoms förgörelse. Därtill kommer bland annat björnarna som dödar elaka barn, när dessa är oförskämda mot profeten Elisha, och pelarna som brister i stycken för Simsons yttersta uppbåd av kraft när han som blind fånge ändå störtar festbyggnaden i ruiner. Mindre förödande men ändå dramatiska motiv förekommer också: Jakob brottas med ängeln, kopparormen ringlar sig för hebréerna i öknen under Moses, ja själva ljuset blir skapat. Allt detta i stort format, gärna omkring fyra kvadratmeter per duk. Målarens uppenbara förtjusning i starka färger, rinnande former och häftiga kontraster tar sig också uttryck i rena molnscener, som rent konstnärligt är de mest tilltalande av verken.
Både Dödens Ängel och två scener med Sodoms förgörelse i eld och lågor infogar en figur som i ett mörkt rum med riktad belysning glittrar starkt. En av dem tycks vara gjord av guld, en annan av silvervitt material, medan änglavingarna är gnistrande svarta. En estetik som hör hemma i ungdomskulturen, kanske av numer åldrande snitt, med häftigt och kitschigt som nyckelord.
I ett par hundra år har den kyrkliga andaktsbilden i alltför stor utsträckning tagit fasta på det milda, det sötaktiga, med flickaktigt poserande änglar och en rentvättad herde med närmast ondulerade får i famnen. Här får den andra sidan av myntet sin rättmätiga plats. Synden bestraffas med eld och svavel, när jorden inte dränks av vattufloder. En påminnelse om vilka våldsamma krafter skapelsen och Skaparen förfogar över.
Vad dessa bilder vill uttrycka tycks vara fascinationen inför förfall och undergång. Vad de förmedlar till åskådaren beror väl mest på betraktarens eget inre öga. Är detta scener besläktade med dataspel (som det internationellt älskade World of Warcraft) eller uppträder de med anspråk att utsäga något väsentligt om verkligheten och dess sanna natur, i ljuset av den traditionella uppenbarelsen? I varje fall är de så visuellt högljudda som modern populär estetik kan begära.