Arbetets mening och människovärdighet

Frågan om arbetets värde och mening är i dag aktuell. Det gäller inte bara arbetslösheten. När riksbankens jubileumsfonds symposium 1980 behandlade ämnet påpekade man t.ex. redan då med rätta: ”Under trycket av sociala och ekonomiska förändringar har vår uppfattning om arbetets värde och mening skiftat på några få decennier … Allt tyder på att hela arbetsmarknaden kommer att utsättas för stora omvandlingar inom en nära framtid – vad kommer detta att innebära för den enskilde och för attityden till arbetet” (RJ 1980:1).

I symposiets redogörelse återges synen på arbetet i kristen tradition tyvärr enbart under synvinkeln ”Synen på arbetet i äldre tid” och i huvudsak enbart utifrån luthersk och reformert tradition (Carl-Henrik Grenholm). Man har förbisett att det finns ett katolskt socialt tänkande som utvecklar en aktuell syn på det mänskliga arbetet i samband med dagens sociala och industriella omvärderingar. Socialläran har aktualiserats och vidareutvecklats i Johannes Paulus II:s rundskrivelse Människans arbete (Laborem exercens 1981) som världen runt väckte uppmärksamhet och som förra året även utkom i svensk översättning (Katolska Bokförlaget, Uppsala 1982).

Vi har förståelse för att svenska massmedia knappast har tagit notis om Laborem exercens men rundskrivelsen som är riktad ”till alla människor av god vilja” kan just i svenska sammanhang ge anledning till stimulerande jämförelser och diskussioner rörande sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor. Johannes Paulus II:s infallsvinkel och synsätt och inte minst hans mycket personliga begreppsapparat framstår väl något främmande i Sverige varför även intresserade och välvilligt inställda experter i samhällskunskap och bland fackföreningsfolk kanske står rådvilla inför detta utan tvivel ytterst intresseväckande dokument.

I denna situation kan det vara motiverat att fästa uppmärksamheten på den hittills bästa kommentaren till rundskrivelsen: Oswald von Nell-Breuning, Arbeit vor Kapital, Europaförlaget, Wien, som nyligen utkommit (tyvärr för närvarande endast på tyska). Nell-Breuning är jesuit, titulärprofessor vid universitetet i Frankfurt och har bl.a. under många år varit rådgivare åt den tyska fackföreningsrörelsen och korresponderande vetenskaplig medlem i SPD partistyrelsens ”Grundwerte”kommission. Samtidigt är han en av de främsta experterna på katolsk sociallära och har t.o.m. präglat denna i tidigare påvliga rundskrivelser såsom exempelvis i Quadragesimo anno 1931.

Nell-Breunings kommentar omfattar tre delar. Först ger han en intressant inblick i dokumentets särart som skiljer sig ganska avsevärt från tidigare sociala rundskrivelser (”möjligen kunde denna rundskrivelse innebära början till ett nytt slags [social-]encyklikor”). Sedan kommenterar han i löpande följd rundskrivelsens enskilda avsnitt. Och slutligen behandlar han i en tematisk del vissa grundläggande frågor (encyklikans begreppsbestämningar, kapitalismens avarter, ”ekonomism” och ”laborism”, klassamhälle och rättmätig klasskamp, ”socialisering” m.m.). I hela framställningen visar sig författarens utomordentliga erfarenhet av samhälls- och arbetsmarknadspolitiska problem. Han kan också tillåta sig att ställa kritiska frågor angående encyklikans uttryckssätt och tolkning. Visserligen utgår katolskt socialt tänkande principiellt från en viss människosyn som emellertid alltid sätts in i den aktuella ekonomiska och sociala kontexten där det finns utrymme för olika konkreta lösningar just i problemen kring kapital och arbete. Ingenstans far man därför intrycket att katolsk sociallära är ett stelt doktrinärt ställningstagande ”von oben” utan den står öppen för olika situationer och konkreta möjligheter vilket också i Sverige skulle kunna ge anledning till en intressant dialog.

Utrymmet tillåter endast ett och annat exempel: Den samhällspraktiskt orienterade läsaren av påvens rundskrivelse och ännu mera experten i samhällskunskap blir lätt desorienterad när han läser inledningen samt det första och fjärde kapitlet i Laborem exercens där JP II utvecklar en filosofisk, teologisk och andlig syn på människans arbete, ett ”ar

betets evangelium” kunde man säga. Vid en ytlig läsning kan dessa kapitel verka som ”uppbyggligt rundprat” från vilket man snarast hoppar över till de mera konkreta och ”brännbara” kapitlen om konflikten mellan arbete och kapital (observera ordföljden: inte kapital och arbete utan arbete och kapital) i historiens nuvarande fas (II) och om de arbetandes rättigheter (III). Men i så fall har man förbisett att JP II tar sin utgångspunkt i synen på människan som person (inte bara som individ), från vilken han sedan drar oavvisliga konsekvenser för arbetets ställning och värderingen av arbetet inom näringslivet och i synnerhet för de arbetandes rättmätiga krav på delaktighet i produktionsmedlen i form av delaktighet i ledning och i avkastning eller som delägare.

Med hänsyn till svensk samhällsdebatt borde man observera att det därvid varken är tal om ”kollektivisering” eller ett slags ”statssocialism” eller om maktkoncentration av fackföreningsrörelsen utan om två andra mer grundläggande ting: ”Rättvist … är ett arbetssystem som i sina grundvalar övervinner motsatsen mellan arbete och kapital och är uppbyggt enligt … principen om arbetets inneboende och verkliga överhöghet” (LE 13). Och det andra: För att säkra detta arbetets företräde före kapitalet gör JP II i överensstämmelse med katolskt socialt tänkande vissa ”förslag”, rekommendationer angående de arbetandes inflytande i och medägande av produktionsmedlen, förslag som kan verkställas på olika sätt. Utifrån en sådan uppfattning tycks modifierade former av fonder som exempelvis Berndt Öhman föreslår i Fonder i en marknadsekonomi (Stockholm 1982) öppet kunna diskuteras – visserligen inte enbart ur kapitalbildningssynpunkt eller med motiveringen att företagen ska demokratiseras utan ur en övergripande syn på det mänskliga arbetet som antytts.

Hur tänker sig då JP II vägen till ett sådant nytt socialt system mellan ”ekonomism” och ”kollektivism” där kapitalet verkligen tjänar människans arbete? Det är utomordentligt intressant att läsa hur Nell-Beunings kommentar konkretiserar påvens allmänt hållna rekommendationer i LE 14.

Författaren är fullt medveten om att påvens socio-ekonomiska principprogram ”Arbete före kapital” förutsätter djupgripande omvärderingar och omstruktureringar i samhällslivet. Samtidigt ser han redan idag och i våra europeiska förhållanden vissa konkreta ansatspunkter som pekar i denna riktning. Han hänvisar exempelvis till den österrikiska modellen av ”Sozialpartnerschaft”. Uppenbart är författaren inte insatt i svenska förhållanden eljest skulle han utan tvekan – kanske med vissa kritiska reservationer – ha pekat på och framhävt den svenska modellen.

Nell-Breunings kommentar till LE är på så vis inte bara ett särdeles lyckat försök till en kritisk och instruktiv läsning av en påvlig encyklika som handlar om en social nyckelfråga – kanske själva nyckelfrågan, den visar dessutom hur katolskt socialt tänkande som i ett pluralistiskt samhälle i förstone kan verka främmande och nästan utopiskt i själva verket kan förmedla framåtsträvande och realistiska uppslag. För katoliker i Sverige kan den slutligen ge anledning att positivt och på samma gång kritiskt reflektera över dagens sociala och socialpolitiska frågor i landet. Onekligen skulle en sådan reflexion kunna bidra till att svensk katolicism mera än hittills aktivt engagerar sig i dessa frågor.