Vatikanens östpolitik i nytt ljus

Den 30 maj 1918 tycktes den bolsjevistiska revolutionen hålla andan för ett ögonblick. Genom Nevskij-Prospekt (Petrograds paradgata) tågade några tusen människor i den första och sista Kristi-lekamensprocessionen. Förbi banderoller med kommunistiska slagord bars monstransen med den konsekrerade hostian av ärkebiskopen av Mogilev, friherre von der Ropp, vid hans sida den polske hjälpbiskopen Cieplak och Feodorov, exark för den lilla unierade församlingen i Petrograd. Men mindre än två år senare befann sig von der Ropp i exil i Warszawa. Cieplak dömdes 1923 till döden, men benådades och utvisades året därpå. Feodorov mottog sin dom samtidigt och dog i Sibirien 1936.

Denna händelse som så uppenbart speglar ögonblickets förhoppningar och missförstånd var i själva verket det sista av en illusion med en lång tradition ända in i den romersk katolska kyrkans centrum. En fransk Rysslands-missionär ansåg redan 1879 entusiastiskt: ”Revolutionen kommer att öppna Rysslands portar … Den ryska kolossen far kramp. Man måste vara beredd. När den revolutionära stormen har svept fram över Ryssland kommer vi att upprätta det sanna korset.”

En historisk framställning

När den ryska federala republikens politiska existens i dag omskakas genom ideologiska, ekonomiska och nationella motsättningar och spänningar och då även den ekumeniska spänningen mellan öst- och västkyrkan nått en smärtsam kulmen, är det av särskilt intresse att ta del av en nyutkommen briljant och utomordentligt väldokumenterad publikation. Den belyser Vatikanens östpolitik från 1917 till 1992 – då den kommunistiska regimen föll – och Sovjetunionens och de östeuropeiska ländernas kommunistiska kyrkopolitik.

I första numret av Signums första årgång (augusti 1975) redogjorde Lennart Ejerfeldt i en större artikel för Hansjakob Stehles bok Die Ostpolitik des Vatikans (1975). Boken utkom även i en amerikansk upplaga, Eastern Politics of the Vatican 1917-1979 (Ohio University Press, USA 1981).

Nu publicerar samme författare – utan tvekan en av de främsta experterna i ämnet och en lysande publicist – på grundval av hittills okänt dokumentärt material (i synnerhet för tiden från 1917 till 1945) i omarbetad form och i väsentligt utvidgat och aktualiserat perspektiv Gebeimdiplomatie im Vtican. Die Päpste and die Kommunisten (Benziger Ziirich 1993, 439 s.). Stehle är medveten om att varje samtidshistorisk framställning blir fragmentarisk så länge inte alla vederbörliga arkiv är tillgängliga för forskning. Ändå förmår han ge mångfaldiga och överraskande prov på vetenskapligt exakta belägg för sin framställning.

Nya källor

Som historiker utnyttjar Hansjakob Stehle emellertid även de möjligheter som hans journalistiska verksamhet givit honom (14 år i Östeuropa, främst i Polen och 20 år i Rom som korrespondent för västtysk radio och veckotidningen DIEZEIT). Tack vare denna samlade erfarenhet har han kunnat komma över många hittills obekanta dokument och informationer. Talrika ”journalistiska” detaljuppgifter från hans rechercher ger på så vis liv åt hans framställning.

Viktigare är emellertid många tidigare okända dokument som återges dels i ett ”dokumentärt tillägg” till boken (s. 385–396), dels i talrika faksimile i själva texten. De härrör bl.a. från ryska utrikesdepartementets arkiv som 1992 blev tillgängligt för forskare, från tyska politiska utrikesdepartementet i Bonn, från det tyska Centralarkivet i Potsdam, men också från olika ordensarkiv där han hittat betydelsefullt material från och rörande olika aktörer i den vatikanska östpolitiken.

Det vatikanska statssekretariatets arkiv är tillgängligt enbart fram till 1922. Men Stehle har genom arkivariens hjälp åtminstone kunnat kontrollera äktheten av vissa dokument.

Slutligen utnyttjar författaren för första gången systematiskt hela materialet ur den officiella vatikanska dokumentsamlingen rörande Andra världskriget (11 band; Actes et douments du Saint Sieege relatifs a la seconde guerre mondiale, 1965-1981, Libreria Editrice Vaticana).

Tack vare dessa källor och den kritiska granskningen av dem framträder nu för första gången en fullödig och realistisk bild av Vatikanens – eller mera korrekt uttryckt av den Heliga stolens – diplomatiska pastoralpolitik och dess mångfasetterade uppgörelse med den sovjetiska kommunistiska världen i öststaterna mellan åren 1917 och 1992. Däri finns enligt Stehle höjder och djup, missförstånd och tvivelaktiga initiativ, naivitet och illusioner, och inte minst personligheter av mycket olika karaktär och kvalitet. Här speglas deras heroiska kamp och mänskliga tragik. Men framför allt framträder en fängslande realistisk bild av den katolska kyrkan i ett ödesdigert tidsskede när kampen stod hård mot nationalsocialismen och mot den sovjetiska stalinismen.

Den hemliga vatikandiplomatin

Hemlig kyrkodiplomati tycks stå i ett spänningsförhållande till andlig kyrkosyn. Katolsk kyrkosyn ser visserligen inte kyrkan som hon vore av denna världen. Men även i en sekulariserad och fientlig värld har hon plikten att försöka fullgöra sin pastorala uppgift både för enskilda troende och för hotade delar av kyrkan eller grupper i kyrkan. Till de flesta moderna stater har den katolska kyrkan därför genom den Heliga stolen utvecklat ett system av diplomatiska förbindelser och med vissa stater har hon även upprättat avtal (exempelvis konkordat) för att skydda de troendes tros- och bekännelsefrihet.

Kyrkan är medveten om att hon därmed engagerar sig i ett riskfyllt företag fullt av fallgropar. Ändå har hon under 1900-talet inför det våldsamma hotet från olika maktblock tagit denna risk som Stehle långtifrån okritiskt framställer i sin bok. I inledningen beskriver han principerna för östpolitiken: ”Då Lenin, Stalin och deras efterföljare enbart kunde uppfatta religionen som ett socialt ont, som man – som prostitutionen – möjligen kunde tolerera pragmatiskt eller taktiskt, var de oförmögna att intellektuellt verkligen befatta sig med den […] Just detta uppmuntrade emellertid vatikanska östpolitiska aktörer till att ideligen försöka försvara kyrkans pastorala intressen i enlighet med det grundmönster som gäller för allt mellanstatligt umgänge: försvar för de egna intressen genom kompromiss där sådan synes fruktbar, konfrontation där koexistens är omöjlig, kooperation där det finns en partner därtill.”

Stehle anser att den vatikanska östpolitiken därvid ofta vacklade mellan principfasthet och opportunism, inte minst på grund av att den blev insnärjd i nationella och ideologiska motsättningar på ett nästan hopplöst sätt. På ett egendomligt sätt utmärks denna politik av en erfarenhet av världens villkor och ett främlingskap i denna världen. Detta åstadkommer en blandning av politisk vidsynthet och trångsynthet. ”Attityden stelnade i samma takt som förhoppningen om tänkbara möten tillintetgjordes.” Och Stehle anför som illustration ett samtal som han hade 1972 med Federico Alessandrini, ledarskribent i Osservatore Romano och påven Paulus VI:s förtrogne: På frågan om Vatikanen som redan under Lenins tid underhandlat med Moskva, och med Mussolini och Hitler slutit konkordat, också skulle ha kunnat bli enig med Stalin (ifall denne skulle ha samtyckt), svarade Alessandrini: ”Jag tror det. Glöm inte att den Heliga stolen till slut också blev enig med den franska revolutionens facit i ett konkordat.”

Men Stehles bok visar att Vatikanen efter 1917 misslyckades med att realisera sina egna principer. Ofta var orsaken förhoppningar eller falska farhågor om Moskvas avsikter. De motstridiga nationella intressena i Osteuropa som under 80-talet fick friare spelrum efter de nya nationalstaternas tillkomst, skapade också ständiga och känsliga avvägningsproblem för den påvliga diplomatin. I Ungern och Polen var dessa avvägningar snarast dramatiska.

Här har vi enbart tillfälle att belysa några få av de mest signifikativa axplocken i Vatikanens östpolitik som Stehle framställer utförligt och faktaspäckat i sin bok.

Dimman över d’Herbigny-historien (1925-1933) skingras

I slutet av 1925 framträder en av huvudaktörerna i Vatikanens östpolitik efter den ryska revolutionen, den franske jesuiten Michel d’Herbigny, föreståndare för det påvliga institutet för öststudier i Rom (Istituto Orientale). Vid denna tid gör han en resa till Moskva på inbjudan av en av de rivaliserande fraktionerna inom den ortodoxa kyrkan. Patriarken Tikhon som hade bannlyst bolsjevismen hade just dött och det religiösa klimatet föreföll tillfälligt mildare. d’Herbigny tyckte sig finna nya möjligheter för kyrkan. Samtidigt avstannade vissa diplomatiska kontakter som tagits genom nuntien i Berlin, Pacelli (sedermera Pius XII). Men om detta visste d’Herbigny ingenting. Ännu fanns ca 100 katolska präster spridda över Sovjetunionen och en miljon katoliker. Försöken att vidmakthålla eller återupprätta hierarkin efter revolutionen hade dock misslyckats.

I detta läge beslöt Pius XI (1922-1939) att i hemlighet låta viga biskopar i Sovjet. d’Herbigny mottog biskopsvigningen i Pacellis privatkapell i Berlin och for omedelbart vidare till Moskva, där han vigde tre biskopar och insatte apostoliska administratörer i olika delar av unionen. Under en resa på hösten samma år vigde han ytterligare två biskopar. Dessa biskopsvigningar hölls hemliga. Inte ens jesuitordens generalföreståndare, polacken Ledöchowski, underrättades. För en tid förefaller det som om den underjordiska kyrkan kunde fungera någorlunda. Men en efter en börjar biskoparna och de apostoliska administratörerna arresteras. Fransmannen Neveu, biskop i Moskva, undgick fångenskap, men fick inte återvända efter en semestervistelse i Frankrike 1936. Den ende överlevande av de hemliga biskoparna, Sloskans, kunde Stehle intervjua 1972 och 1973 i ett belgiskt kloster.

Här börjar Vatikanens ”dubbelsidiga” östpolitik som fram till 1927 vacklade mellan diplomatiska kontaktförsök och hemliga kyrkliga pastorala åtgärder, något som visade sig vara ödesdigert. 1928 kom encyklikan Mortalium animos som tog avstånd från den framväxande ekumeniska rörelsen, men samma år Rerum orientalium som gav impulser till studiet av östkyrkorna och till unionssträvanden. Dessa mynnade ut i försöket till en östkyrklig ”neounion” (ny i jämförelse med den ukrainska från 1596) med ett prästseminarium i Dubno (då i Polen) för att skapa en unionskyrka med slavisk rit. Alla schismatikers ”återförening” med Rom var därvid grundtanken. År 1928 lades grundstenen för Russicum, det påvliga ryska kollegiet i Rom och d’Herbigny förklarade i sitt festtal: ”Vi måste arbeta [för dessa prästkandidater] som om Ryssland redan inom kort skulle vara öppet för oss” (och underförstått för den nya ”missionen” och ”unionen” med Rom genom de präster från Russicum som skulle spridas ut som själasörjare i diasporan i Östeuropa).

Men den polska regeringen ville inte att separatistiska nationalitetskänslor skulle uppmuntras, den polska romersk-katolska kyrkoledningen förblev skeptisk, liksom jesuitgeneralen Ledöchowski.

Stehle har nog träffat kärnpunkten i den tragik som följde på grund av denna ”dubbelsidiga” östpolitik och som sedermera också blev d’Herbignys ”fall”. Vatikanens tillvägagångssätt och d’Herbignys fromma dilettantism kunde Sovjet enbart uppfatta som tvetungat och illistigt. I ett hårdnande klimat utfärdade Sovjetregeringen inreseförbud i Sovjetunionen för alla utländska präster. Rom å sin sida uppmuntrade 1930 till ett ”bönekorståg” mot den sovjetiska ateismen.

d’Herbigny avlägsnades 1933 från Rom och förvisades ”i exil” till ett jesuitnovisiat i Frankrike. Först 40 år senare och efter d’Herbignys död 1957 drogs denna ömkliga historia åtminstone delvis fram i ljuset. På uppdrag av familjen d’Herbigny publicerades 1976 i Paris ett större utdrag av en efterlämnad Självbiografi (Paul Lesourd, Le jesuite Clandestin). Enligt Stehle låter de tillsammans med andra källor d’Herbignys öde framstå som en makaber historia.

Pius XII:s ”tystnadskomplex”

När Pacelli blev påve (Pius XII 1939-1958) förändrades knappast riktlinjerna för Vatikanens politik. Däremot föredrog den nye påven ett försiktigare ordval i sina uttalanden, både mot nazismen och kommunismen. I Vatikanen kände man i god tid till Hitlers angreppsplan mot Sovjet 1941, och givetvis väcktes gamla förhoppningar om att nå Ryssland med katolsk själavård och mission åter till liv. Men de dokument som blivit tillgängliga, främst i aktpublikationerna om den Heliga stolen och Andra världskriget, visar tydligt att det inte förekom några överenskommelser med Tyskland om mission i öster. De tyska myndigheterna var helt avvisande, och i Rom hade man aldrig några egentliga förhoppningar. Kardinal Tisserant, ledare för kongregationen för östkyrkorna, uppgav att han på olika vägar lyckades sända totalt åtta präster av östlig rit till det ockuperade Sovjet. Detta alltså i skarp kontrast till de ortodoxa, där tyskarna utnyttjade åtskilliga biskopar och präster som befunnit sig i exil i Tyskland.

I krigsansträngningens intresse förändrade Stalin 1941 radikalt politiken mot den ortodoxa kyrkan, men detta gällde inte alls den katolska. 1942 kunde en biskop en tid uppehålla sig hos den polska armen i Sovjet och ungefär samtidigt tog Roncalli, då påvlig delegat i Turkiet, kontakt med den ryske ambassadören för att ordna med själavård för krigsfångarna. Det ledde dock ingenstans.

Stehle försöker få klarhet beträffande de tankar och bevekelsegrunder som låg bakom Pius X11:s ideligen framhållna ”opartiskhet” i det politiskt-moraliska dilemmat som påven befann sig mitt i. Stehle skriver maliciöst att det rörde sig ”om ett slags ångestfyllt bevarad jungfrulighet mitt ibland sönderrivna andar och kroppar” och talar om Plus Xll:s ”tystnadskomplex”.

Till ärkebiskop Frings i Köln skrev Pius XII den 4 mars 1944: ”De övermänskliga ansträngningar som behövs för att låta den Heliga stolen stå över partierna och den nästan hopplöst tilltrasslade sammansmältningen av politiska och ideologiska strömningar, av våld och rätt […] [gör] att det ofta blir smärtsamt svårt att avgöra, om det krävs återhållsamhet och försiktig tystnad eller frispråkighet och kraftfullt handlande; allt detta pinar oss ännu bittrare än att faran för lugn och trygghet skall vika från det egna huset.” Redan den 12 maj 1942 fick påven för första gången underrättelser om systematiska massmord (uccisioni in massa) på judar i Tyskland, Polen och Ukraina. I slutet av augusti samma år skrev ärkebiskopen Szeptyckij från Lvov till honom att den tyska regimen var grymmare än den bolsjevistiska; antalet mördade judar i Ukraina hade överskridit 100000.

Men påven fördömde inte Hitlers angrepp mot Ryssland, lika litet som han dessförinnan hade fördömt överfallet mot Frankrike, Belgien, Nederländerna, Polen, Danmark, Norge och sedan Jugoslavien och Grekland. Han teg även nu. I ett brev skrivet 30 april 1943 till biskop Preysing i Berlin motiverade han skälet för sin tystnad: för att undvika större ofärd: ”Det som vi sedan åratal hört angående omänskliga förbrytelser som ligger helt utanför krigets obönhörliga grymheter verkar rentav förlamande och fasaväckande.” Och han tillfogar: Aldrig tidigare har en påve utsatts för ett så påfrestande prov som detta – mellan viljan att visa opartiskhet mellan de politiska makterna och omsorgen om kyrkans intressen.

Stehle anser att åsikten att påvens tystnad främst var betingad av antikommunistiska och antisovjetiska motiv kan i dag efter aktpublikationerna om Andra världskriget gälla som vederlagd. Han tillfogar emellertid: ”Även den som inte handlar, inte tar ställning kan möjligen göra misstag.” Sammanfattningsvis fastslår han därför: ”Efter den strålande Pacellilegenden som Hochhuths Ställföreträdare hjälpte till att förstöra kan i dag också påvens ”mörka” [finstere] legend gälla som vederlagd.”

Två biskopliga aktörer i Vatikanens östpolitik

Stehle går inte i detalj in på den kyrkliga situationen i de enskilda länderna inom det sovjetiska maktområdet efter Andra världskriget. Men hans framställning ger ytterst intressanta inblickar i hur två personligheter agerade inom ramen för Vatikanens östpolitik: Mindszenty i Ungern och Wyszyriski i Polen. Givetvis skilde sig situationen i dessa två länder avsevärt.

Kardinal Mindszenty

Kardinalprimas Seredi anmälde 1943 i ett brev till Pius XII betänkligheter mot att utnämna Mindszenty till biskop. Denne hade varit kyrkoherde i en mindre stad och hade ingen universitetsutbildning. Seredi framhöll Mindszentys organisatoriska talang men pekade också på hans lidelsefulla temperament som gjorde det riskfyllt att utnämna honom i den svåra situation som Ungern befann sig i. Mot överordnade hade han visat föga respekt, mot underordnade ett alltför hårt handlag. Ändå utnämndes han 1944 till biskop i Vezsprem. Tre år tidigare skrev han om bolsjevikerna: ”Aldrig tidigare har helvetets makter kämpat så våldsamt […] Varje kompromiss ger förföljarna ny näring.” Men i maj 1945 (tre månader efter att Sovjet hade erövrat Budapest) skrev han i ett herdabrev från det ungerska episkopatet: ”Barmhärtighetens Herre har förhindrat att vi helt har förintats. Meddelandet att de ryska trupperna skulle ha haft avsikten att förinta kyrkan har inte besannats. Ja, vi kunde till och med varsebli stor varsamhet hos befälhavare för det kyrkliga livet. Våra kyrkor är oskadade och obehindrat firar vi gudstjänster.” Den 16 maj 1945 utnämndes han till primas med säte i Esztergom.

Mindszenty såg sig själv enligt gammal ungersk rättstradition inte bara som andlig ledare utan också som världslig ”riksföreståndare” och betraktade sig som pontifex, brobyggare […] och som landets förste ”dignitär”. Stehle anser att Mindszentys personlighet påskyndade och radikaliserade processen när det gällde kommunisternas maktövertagande i Ungern. Rákosi, Ungerns Stalin, lät den 26 december 1948 häkta Mindszenty som spion och konspiratör och öppnade året därpå en skådeprocess mot honom som slutade med att han dömdes till livslångt fängelsestraff. Pius XII svarade 1949 med flammande ord och med bannlysning av alla kommunister och deras sympatisörer. Påvens klarspråk stod i en sådan kontrast till den återhållsamhet som han visat under kriget att Stehle förklarar detta utfall som ett psykologiskt betingat behov av att äntligen få tala ut och övervinna det trauma som hade pinat honom så länge.

Efter Stalins död (1953), folkresningen i Ungern (1956) och Sovjets inmarsch i Ungern flydde Mindszenty till den amerikanska ambassaden. Först 1971 förmådde ett vatikanskt sändebud honom att lämna ambassaden och med fri lejd resa till Rom. Den 80-årige kardinalen kunde emellertid inte inse att situationen i landet hade förändrats och att en ny vatikansk pastoralpolitik krävdes. Fortfarande ansåg han sig vara ”den antibolsjevistiska motståndssymbolen”. I sina memoarer som utkom 1974 och i en pressintervju klagade han bittert att han ”genom utpressning hade tvingats” lämna sin post som primas. Ett år senare 1975 dog han i Österrike.

Kardinal Wyszyriski i Polen

Situationen i Polen skilde sig mot slutet av kriget mycket från den i Ungern. 22 miljoner katoliker av latinsk rit hade hamnat under sovjetisk kontroll. Egendomligt nog förekom från vatikansk sida i detta känsliga läge (1944) inte det ringaste försök att knyta någon diplomatisk kontakt med Sovjet. Varför? Enligt aktpublikationerna såg Pius X11 enbart två möjligheter: Antingen skulle Polen och det övriga Osteuropa bli sovjetrepubliker- med hopplösa konsekvenser för kyrkan – eller (och detta ansåg han mindre sannolikt) västmakterna skulle genomdriva icke-kommunistiska regimer i dessa länder. För att ge de västliga länderna råg i ryggen trodde påven att en demonstration var nödvändig för att visa att han själv varken kunde tänka sig en kompromiss med Stalin eller ville skicka en nuntie till Warszawa. Han insåg inte, att Stalin just då var mera intresserad av att ha sovjettrogna grannar än att utvidga kommunistväldet. Han trodde att Sovjets överlevnad skulle omöjliggöra ett ordnat samliv i det framtida Europa. I båda fallen misstog sig Pius XII. Han skickade – under den pågående Potsdamkonferensen – Polens primas, kardinal Hlond, som just hade befriats av amerikanerna ur tysk fångenskap, med särskilda fullmakter till Polen för att upprätthålla det kyrkliga livet bland folket och (i nödfall) återställa kyrkans biskopliga strukturer. ”Det gällde att rädda nationen från inträngande lömska teorier” (bolsjevismen). ”Undantagsmodellen” tycktes vara det enda alternativet som stod till förfogande. Men på grund av att Vatikanen inte erkände den nya nationella regeringen sade denna upp det dittills rådande konkordatet. Så befann sig Polens kyrka i ett slags rättslöst tillstånd.

Efter Hlonds död 1948 blev den 47-årige ärkebiskopen Stefan Wyszyriski primas. Han beklagade Vatikanens attityd och beslöt att genomföra en räddningsaktion på egen hand. Stehle ger en mycket intressant bild av det invecklade läget: ”De obehagliga erfarenheter som Wyszyriski hade både av polska kommunister och av romerska prelater blev det viktigaste psykologiskt-historiska motivet för hans senare tilltagande stridslust. Den omfattade visserligen (under extremt hot för Polen 1956, 1970 och 1981) ideligen också en försonlig attityd för kyrkans och statens väl. Just genom denna mer smidiga diplomatiska attityd skilde han sig från Mindszenty i Ungern. Men Wyszyriski inlät sig också flera gånger på stora risker.”

Moskva sökte under 50-talet kontakter med Vatikanen. I vilket syfte? Den 21 augusti 1956 överlämnade den ryske ambassadören i Rom genom nuntien i Italien nedrustningsförslag till den Heliga stolen. Uppenbart var Moskva intresserat av en avspänning under det alltmer hotfulla ”kalla kriget”.

Wyszyriski tog tillfället i akt för att ta de polska angelägenheterna i egen hand och att sluta en uppgörelse (porozumienie) med Gomulkaregeringen, något som av Vatikanen mottogs med tydlig reservation. Men ändå accepterades Polen som ”särfall”. 1958 talade den ryske utrikesministern Gromyko i Moskva inför italienska kommunister (några veckor före Pius XII: s död) om ”samstämmighet med Vatikanen i olika fredsfrågor” och om att nyttiga, ja officiella förbindelser skulle kunna byggas trots ideologiska olikheter.

Den kompromiss som Wyszyriski hade slutit med Gomulka blev alltmer problematisk. Väl medveten om den polska katolicismens styrka sökte Wyszyriski inte ”koexistens” utan öppen strid, något som skulle hålla det katolska medvetandet vaket och motståndskraftigt – men inte i syfte till en brytning med den kommunistiska regeringen utan enbart att nå till brytningens rand.

Förhållandena i Polen utvecklades helt olikartat jämfört med de andra östeuropeiska kyrkorna. När Wyszyriski 1965 i slutet av Andra vatikankonciliet tillsammans med 38 polska biskopar satt i en påveaudiens hos Paulus VI kunde han med knappast fördold kritik milt och fast framhålla sin och Polens särskilda rättigheter i den inomkatolska ”familjetvisten”: ”Vi är medvetna om att det är svårt men inte omöjligt att tillämpa Andra vatikankonciliets beslut i våra förhållanden. Därför ber vi den helige Fadern om ett helhjärtat förtroende för vårt lands episkopat och kyrka. Vår bön förefaller mycket dristig, men ett omdöme om vårt läge är svårt att fälla fjärran ifrån. Allt det som händer i vår kyrkas liv borde därför bedömas utifrån vår egen erfarenhet […] Om något smärtar oss så är det framför allt bristen på förståelse hos våra bröder i Kristus. Om något kränker oss så är det en brist på förståelse som vi ibland känner, trots de bevis på trohet till kyrkan och den Heliga stolen som vi har visat i det vi har avvisat erbjudandet om ett lättare och bekvämare liv […]”.

Visst ville och kunde den romerska kurian varken förbigå eller nonchalera det polska episkopatet eller göra några utspel mot det. Men samtidigt kunde Vatikanen i längden inte avstå från att aktivt delta i den polska kyrkopolitiken i den mån östpolitiken i dess helhet var i behov av en revision. En sådan revision och en ny fas i östpolitiken började under 60och 70-talet och Vatikanen fullföljde den med hjälp av en ny aktör.

Fortsättning i nästa nummer