Sexualitet och andlighet

Att Ottar- boktidningen om Sexualitet Samlevnad Samhälle, språkrör för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) – i sitt senaste nummer valt temat ”sexualitet och andlighet” kan ge oss anledning att höja ögonbrynen något och samtidigt lyfta blicken lite över den egna gärdesgården. Tyder detta bara på trendig New Age-mentalitet, eller har redaktionen någon ny och väsentlig insikt att förmedla? Flera bidrag är av mycket ojämn kvalitet, vilket inte gör andra artiklar i Ottarnumret mindre intressanta.

Kristna föreställer sig gärna att de har monopol på ”det andliga”. I vart fall att det är de kristnas uppgift att ’hanterd’ det övergripande religiösa i tillvaron, i bästa fall tillsammans med företrädare för andra erkända världsreligioner.

Lägg därtill att sexualiteten i vår del av världen ofta uppfattas som något rent biologiskt och beskrivs i tekniska praktiska termer och knappast alls kopplas samman med barnalstring. Sexualiteten är sekulariserad både i och utanför de kristna leden. Det finns dessutom väldigt lite utrymme mellan pryderi och pornografi. Man kan fråga sig vilken betydelse puritanismen i kristen eller annan skepnad spelat här.

”Sänghimlen – om sexualitet och andlighet” kallar Ottar sin boktidning. Redaktör för detta nummer (1993:1) är Gabrielle Björnstrand och närmare 20 medarbetare har levererat kortare eller längre bidrag. Vi kan med glädje notera att åtskilliga av dessa uttrycker en personalistisk människouppfattning: kroppen är en aspekt, själen och anden andra aspekter av människan, som tillsammans utgör en oskiljbar enhet i personen. Varje kärleksrelation upplever personen på känslans och den kroppsliga känslighetens plan och uttrycker den också där. Kroppen är inte en yttre företeelse utan sätet för människans djupaste erfarenheter och möten med andra människor och med det outsägliga. Så skriver också Gabrielle Björnstrand i förordet: ”De oförglömliga mötena, både i och utanför sängen, berör det vi här menar med andlighet: De ger en kvalitativt förhöjd livsgnista då ande/kropp, psyke/sinne, jag/du och – rentav – Gud/världen förenas, inte för att något objektivt förändras utan för att vår upplevelse förändras. Som vi ser världen, så ser den tillbaka på oss.

Natt som höll ljuvt förbunden
den älskade med Vännen
förvandlade den älskade till Vännen

diktar Johannes av Korset till Kristus. […] Den som enbart odlar en `fritidssexualitet’ riskerar snart att bli en `dålig älskare’. Och den som enbart odlar en `fritidsreligion’ – kyrklig eller privat – riskerar att klyva sin värld mellan ett inre eller sekteristiskt `himmelrike’ och den vardagliga verkligheten.” Gabrielle Björnstrand menar att en sådan uppdelning aldrig varit autentisk för de stora andliga traditionerna, vare sig kristendom, judendom, islam, hinduism eller zenbuddhism.

Äktenskapet och det transcendenta

Björn Wrangsjo, som presenteras som barnpsykiater, psykoterapeut och familjeinteraktionsforskare, skriver: ”Det finns ett samband mellan sexualiteten och andligheten i att båda är ett gränsöverskridande: Man går utöver sig själv till Gud eller till den andra. I sexualiteten finns också en mycket konkret, symbolladdad komponent för detta gränsöverskridande, nämligen fortplantningen som är en bro mellan generationerna. Man är inte längre sin egen utan en länk i ett större perspektiv”

Den starka kopplingen mellan sexualitet och andlighet som den framställs på åtskilliga ställen i Ottar erinrar om en katolsk syn på förhållandet mellan kvinna och man och äktenskapet. Äktenskapet är ju ett av kyrkans sju sakrament. Och ett sakrament är enligt samma syn en realitet där Gud är närvarande tätast och mest konkret. Gud är inte ensamhet utan är den Treeniga gemenskapen. Människan är skapad till Guds avbild, vilket innebär gemenskap. Denna gränsöverskridande gemenskap får i äktenskapet sin allra djupaste mening i den kroppsliga kärleken mellan en man och en kvinna. Samlaget är deras ömsesidiga och förbehållslösa gåva till varandra och samtidigt det självutgivande mötet med Gud. Att den som funnit denna skatt inser att den måste förvaltas väl borde ingalunda vara överraskande, även om just den katolska kyrkan ibland har uttryckt sig på ett sätt som mer betonat förpliktelserna och restriktionerna än de löften och den nåd som kärleken mellan man och kvinna implicerar.

Ylva Eggehorn är en annan insiktsfull medarbetare i ”Sänghimlen”. Hon skriver bland annat: ”Andlighet och sexualitet – en laddad, närapå pikant sammanställning. Hur kunde Gud och sex hamna så långt från varandra i vår kultur? Kan det bero på att andlig och erotisk längtan i själva verket ligger så nära varandra? Det är samma kropp som ber och blir kåt. Samma jag som hungrar efter ett du. Och när det djupa mötet blir av, kan man inte använda varandra. I kärleken bor inga avsikter, eller som Vulgata uttrycker det i Första Korinthierbrevets trettonde kapitel: `Caritas non est ambitiosa (kärleken är inte ambitiös).’ Det var befrielsen och vilan för Augustinus; det kan bli vår erfarenhet. Men det är en erfarenhet som också rör vid vår ångest. Ångesten över att inte behöva prestera något, är verklig: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer och `bara’ bli älskad. Det väcker gamla smärtor till liv, ärren efter diverse förkastelser börjar glöda. Omvändelsen från ett helt socialt spelmönster är ingen lätt sak. Den som drabbas av Guds kärlek, behöver kanske mycket tröst, hur paradoxalt det än kan låta.” Kanske är det så att kärleken mellan man och kvinna också kräver mycket tröst och att denna tröst alltför ofta inte erbjuds. Detta är ett memento för det pastorala ansvar som de kristna kyrkorna måste påta sig. Alltför länge har moralen förkunnats utan ”tröst”.

Närhet och ensamhet

Mycket mänskligt svek och mycken besvikelse förmörkar de sexuella relationerna. Det skrämmande höga antalet skilsmässor talar tydligt och obarmhärtigt om att kyrkotillhörighet inte i någon högre grad inverkar bevarande på äktenskapen.

Björn Wrangsjö säger i en intervju i ”Sänghimmel”: ”Vi investerar i varandra. Vi gör saker för varandra i förhoppningen att vi skall få ett eller annat tillbaka och far vi inte tillbaka det vi hoppats på så känner vi oss besvikna, lurade, bestulna eller lite tomma, som om vi förlorat någonting. […] Det villkorslösa stråket mellan människor är i vissa avseenden synonymt med kärleken. Det är den kvalité som ligger bakom de stora gestalterna i olika religioner. […] man kan inte förtjäna det, koncentrera sig på det eller eftersträva det-man kan bara öppna sig för det, så det kan komma till en.” Sannolikt slår Wrangsjö huvudet på spiken när han påpekar detta. Den kommersialiserade och prestationsinriktade miljö som vi lever i förhindrar människan att bara vara människa och därmed kunna leva ett andligt och sexuellt fullödigt liv. Han fortsätter: ”ja, jag tror att det finns en triangel som handlar om att man för att kunna älska djupt och vara i en riktigt djup närhet också måste kunna stå ut med en riktigt djup ensamhet. De två förutsätter varandra.”

Sexualitet kan ses som ett språk för förhållandet och gemenskapen mellan man och kvinna. Friheten att bruka detta språk kräver inlärning. Språket brukar man vanligtvis lära sig i familjen. Sannolikt gäller detta även det sexuella språket. De tidiga upplevelserna formar också individens sexualitet. ”Hur möter vi kärleken från den allra första början i våra liv? Genom ett varmt mörker, som talar mjukt till oss, händer som tar varsamt i oss, ögon, som lyser när de ser oss. Huden, munnen, händerna är våra första kärleksredskap.

Det märkliga är att även om vi fatt sakna mycket av den värmen från barndomen, verkar det som om våra kroppar hela tiden lever i en beredskap. Kommer någon eller något och berör oss, händer det oförmodat att kärlekens ros slår ut sina mörka kronblad i oss och vi är hemma i tillvaron igen, slipper frysa”, skriver Ylva Eggehorn.

Också möjligheten att tiga på den sexuella intimitetens område måste kunna bejakas. Många människor avstår frivilligt eller ofrivilligt från den sexuella intimiteten. Dessa personer kan upptäcka ett annat rikt språk och andra gester för vänskap, gemenskap och känsla. Celibatet, som ingalunda står för en frånvarande sexualitet, omnämns knappast i Ottar, trots att mycket av den yppersta andliga traditionen härstammar från personer som valt att leva i celibat. Det är en brist.

Det gränsöverskridande mötet lockar oss människor. Om detta möte har vi mycket att lära av varandra. Det finns all anledning att noga begrunda mycket av den sexualupplysning som detta nummer av Ottar förmedlar.