Roms katakomber

Roms Katakomber

Olle Brandt

För den kristne som besöker Rom, den person som man med ett kanske föråldrat ord kallar pilgrim, är den Eviga staden viktig inte bara för att Petrus efterföljare residerar där och inte heller bara för de gränslösa skatter av kristen konst från alla tider som vittnar om trons och konstens högsta utveckling. För den kristne är det betydelsefullt att där finns katakomberna. Mer än kanske något annat har katakomberna blivit symboler för det som är mest äkta i den kristna tron, när den är fattig, utblottad och förföljd. ”Att leva i katakomberna” är ett entydigt uttryck i de flesta moderna europeiska språk. Vi tänker på de kristna i Osteuropa som nyligen har kommit upp ur katakomberna och kanske på de kristna i Kina som ännu befinner sig där. Detta är ett sätt att använda ordet ”katakomb” som bygger på den populära historiska romanen Quo Vadis (1896) av Henryk Sienkiewicz, en stor polsk författare som tyvärr hamnat i händerna på en arkeologisk rådgivare som inte var helt tillförlitlig. Han hette Orazio Marucchi och byggde sin ställning på att han var lärjunge till den kristna arkeologins fader Giovanni Battista de Rossi (d. 1894). Den senare var en stor vetenskapsman men lyckades inte överföra sin vetenskaplighet till alla sina lärjungar. Redan på de Rossis tid visste man mycket väl att de kristna aldrig har gömt sig i katakomberna eftersom de var kyrkans enda fasta egendom.

Fattigbegravningar och andra: 200–450 e. Kr.

Forskningen har länge beskrivit katakombernas historia på ungefär följande sätt.

Under de första två århundradena var de kristna i Rom, liksom i resten av världen, en liten grupp och de skilde inte sina begravningsplatser från de andra (Petrus grav, den enda kända kristna graven i Rom från denna tid, ligger i en normal, blandad begravningsplats; Paulus grav har aldrig utforskats). Under samma period skedde en gradvis övergång från en begravningsrit till en annan bland anhängarna till alla religioner i romarriket. Man upphörde med kremering och började begrava kroppen hel. I en miljonstad som Rom ledde det till stora praktiska problem. Omkring år 200 var kyrkans ledning i stånd att hjälpa sina fattiga medlemmar med begravningen, som på den tiden liksom i dag var en dyrbar historia. I Afrika berättar Tertullianus vid denna tid att hedningarna protesterade mot att de kristna skaffade sig egna, exklusiva begravningsplatser. I Rom, där man av religiösa skäl inte fick begrava innanför stadsmuren, där marken var dyr och berggrunden bestod av lätthuggen tuffsten, löste den kristna kyrkan sina problem genom att skapa en väldig underjordisk begravningsplats vid Via Appia i sydöst. Underjordiska gravar var vanliga i förnäma familjer men inte för de fattiga och framför allt inte i denna skala. Kyrkan utgick just från underjordiska gravkamrar som tillhörde rika församlingsmedlemmar och lade utifrån dem ut ett väldigt nät av underjordiska gångar i rät vinkel där de fattiga begravdes i fack (loculi) längs med väggarna, så att gångarna kom att te sig som rader av bokhyllor. Denna första kristna begravningsplats vid Via Appia kallades efter ett lokalt ortnamn ad catacumbas. Via Appia kallas idag S. Callisto-katakomben efter den diakon Calixtus som skötte begravningsplatsen och som sedan blev påve.

S. Callisto-katakomben

Ordet katakomb kommer av det lokala ortnamnet ad catacumbas vilket var beteckningen på den plats där vad vi i dag kallar S. Sebastianokatakomben låg. Denna var en av de få katakomber som var kända under hela medeltiden, och fick därför ge namn åt hela företeelsen. När katakomberna uppkom katakomberna uppkom kallades de dock coemeterium av grekiskans koimeterion, viloplats: den plats där den avlidne vilade i väntan på uppståndelsen.

Exemplet Callisto visar hur katakombernas uppkomst och historia är intimt förbunden med den romerska kyrkans ledning. Detta gäller från deras uppkomst omkring 200 till dess de glöms bort slutgiltigt på 900-talet. Det är alltså inte meningsfullt att, som man på många håll gör, se katakomberna som ett vittnesbörd om den rena fornkristna tron innan den katolska kyrkan skapades. Det är påvarna som skapat och vårdat katakomberna och som fortsätter att vårda dem än i dag.

Under första hälften av 200-talet skapades också flera andra stora katakomber i kyrkans regi som uppläts för begravningar av kyrkans medlemmar, till exempel Priscillakatakomben vid Via Salaria i norr. I takt med Roms kristnande växer katakomberna och nya gångar läggs till de gamla i ett oregelbundet mönster. Under denna tid besöker man katakomberna uteslutande för att vörda minnet av de kära avlidna på årsdagen av deras begravning genom att tömma en symbolisk skål eller äta en symbolisk måltid i gemenskap med de avlidna.

Förföljelsetider – martyrgravar

Vid mitten av 200-talet bryter de första allmänna kristendomsförföljelserna ut under kejsarna Decius och Valerianus. Bland de många tusentals avlidna kristna begravs nu också ett antal martyrer i katakomberna. I Rom är de mest kända Laurentius och Agnes. Här uppstår en ny funktion för katakomberna: de blir platser där man också vördar minnet av martyrerna på årsdagen av deras död. Men ännu var martyrerna relativt få. Det är under Diocletianus förföljelse i början av 300-talet som mängder av kristna avrättas och begravs i katakomberna. När kristendomen kort därefter tillåts och uppmuntras av kejsar Konstantin kommer katakomberna därför att ha en dubbel funktion under hela 300-talet. Man begraver och vördar minnet av vanliga avlidna, men man gör också stiftsvallfärder till en martyrs grav på årsdagen av hans/hennes död, så som omvittnas av den äldsta romerska helgonkalendern Depositio martyrum skriven kort före 336. För dessa martyrfester skapade man kyrkor och kapell i anslutning till katakomberna. De viktigaste sådana helgedomar som Konstantin byggt i Rom är Peterskyrkan och Pauluskyrkan som är byggda ovanpå graven, medan Laurentiuskyrkan och Agneskyrkan byggts vid sidan av katakomben.

Under andra hälften av 300-talet söker påven Damasus reda på många martyrgravar som gått förlorade under förföljelserna och han utökar antalet martyrhelgedomar. Stadens folkmängd har nu minskat. Katakomberna används i mindre utsträckning och man börjar begrava i marknivå omkring och i de nya martyrkyrkorna runt omkring Rom. Damasus och hans efterföljare börjar därför stänga av de delar av katakomberna som inte längre används och bygger bekväma trappor och gångar som leder skarorna av pilgrimer till martyrernas gravar. Vid mitten av 400-talet upphör man helt att begrava i katakomberna. De övergår så till att uteslutande fungera som martyrhelgedomar, men i denna form överlever de ett halvt årtusende.

Vad som avslutar katakombernas historia är den politiska oron efter romarrikets fall. År 476 avsätts den siste kejsaren i Västrom och under två och ett halvt århundrade av folkvandringar slåss bysantinska trupper och kringvandrande arméer av goter och longobarder om herraväldet över Rom. Från 700talet är påven själv världsligt överhuvud men folkvandringarna fortsätter. Trots många restaureringar blir det omöjligt att hålla katakomberna i stånd.

Graven – relikerna – altaret

Under tiden hade det skett en viktig förändring i synen på martyrernas kvarlevor. Man ville numera fira mässan inte i närheten av deras grav utan direkt på den för att kunna fira eukaristin så nära relikerna som möjligt. Processen inleds av påven Gregorius den store i Peterskyrkan omkring år 600. I kyrkans centrum stod det höga gravmonument som rests över aposteln enkla grav. Gregorius höjde golvnivån i hela koret och gravmonumentet blev så ett lagom högt altare. Här möter vi för första gången det upphöjda koret som sedan blir ett typiskt drag i kyrkoarkitekturen. Fenomenet sprids snabbt: på 600-talet överger man de gamla kyrkorna som Konstantin byggt vid katakomberna där Agnes och Laurentius begravts. I stället bygger man nya kyrkor vars altare innesluter graven utan att denna behöver flyttas. Dessa kyrkor är därför till hälften nedsänkta i marken. Graven fick på inga villkor röras.

På 700-talet blir dock omöjligt att upprätthålla denna regel. Under ett par generationer öppnar man alla martyrgravarna och för in helgonens kvarlevor till altaret i Roms kyrkor … Härifrån härstammar en annan viktig tradition i kyrkoarkitekturen, nämligen att placera en relik i kyrkans altare. Detta steg i martyrkultens historia innebär slutet på katakombernas historia. Berövade sina martyrer glöms de bort och förfaller. På 900-talet kan man räkna med att de sista martyrrelikerna förts in till Roms kyrkor. Det är först under motreformationen på 1500-talet som man återupptäcker och börjar studera katakomberna i ivern att bekräfta att den katolska tron verkligen svarade mot fornkyrkans.

Nya insikter

Katakomberna är en kristen uppfinning. Redan hedningarna begravde under jorden, men aldrig i större gravar än vad som kunde behövas för ett par tre familjer som slutit sig samman. De kristna katakomberna är originella genom att de inte drevs av enskilda utan av kyrkan. Det gjorde att de blev så omfattande redan i sitt första skede. Vidare utnyttjades de intensivt på ett sätt som inga andra samtida underjordiska gravar. Slutligen byggdes de alltid med tanke på framtida utvidgningar och förlängningar. Så placerades till exempel aldrig en grav i änden av en gång, utan denna lämnades fri om man en dag skulle behöva förlänga gången.

Det kan också vara skäl att påpeka att de första katakomberna inte är judiska, som många tror. Den senaste forskningen visar att de judiska katakomberna tillkommit efter de kristna.

Dessa nya forskningsresultat är intressanta för de visar att katakomberna är helt originella skapelser tillkomna för att motsvara de krav som ställdes på kyrkan då det gällde att visa omsorg om sina medlemmar. Typen av begravning var vanlig redan i den hedniska samtiden, men den kristna kärleken tvingade fram så stora förändringar i modellen att resultatet blev något helt nytt. Katakomberna blir på så sätt inte bara ett minnesmärke över de många martyrer som vågat ta den yttersta konsekvensen av den kristna tron, utan också över hur de kristna organiserade sin omsorg om de fattiga. Katakomberna vittnar alltså om att kärleken till nästan inte kan vara en enskild handling utan ett faktiskt sätt att organisera hela det kristna livet. Denna omsorg om de fattiga kristna präglade den dåtida kyrkan så djupt, att katakomberna är de enda kristna arkeologiska lämningarna i Rom från 200-talet.

Bildkonsten och trosinnehållet

Om de kristnas kärlek avspeglas i uppläggningen av katakomberna, är deras tro tydligt avspeglad i de målningar som de rikare kunde kosta på sig. Dessa dekorerades av målare, som kunde välja mellan olika motiv som av kyrkans ledning valts som symboler för tron. Katakombernas målningar avspeglar alltså inte folklig kristendom i motsats till hierarkins avancerade teologi. Det ser man tydligt av att alla de stora kyrkligt drivna katakomberna är prydda med samma motiv, medan de privata kristna gravarna från samma tid prytts med motiv som vacklar mellan mer originella kristna motiv och allmänna klassiska figurer typiska för tiden.

De äldsta katakombmålningarna vittnar tydligt om att den kristna tron inte främst sågs som ett system av trossatser och dogmer, utan som en väg, en livslång närhet mellan den troende och Herren Kristus. Detta uttrycks främst av två figurer som alltid i olika former återfinns i katakomberna: det rör sig om å ena sidan den gode herden, den symbol som Kristus valt för sig själv och som ofta fick pryda gravkammarens tak. Runt omkring denna herde finner vi den andra figuren: oranten, ofta upprepad flera gånger. De är stående figurer med armarna utsträckta i den fornkristna bönegesten. De symboliserar den frälsta själen som njuter av saligheten hos Gud.

Nästan samtidigt uppstår en krets av motiv hämtade från Gamla testamentet. De kristna levde delvis fortfarande i skuggan av det judiska bildförbudet och ville inte direkt avbilda Gud eller Kristus. Därför valde man främst scener ur Gamla testamentet som kunde tjäna som symboler för den frälsning som Gud ger i Kristus.

Framför allt förekommer tre eller fyra motiv ur profeten Jonas historia. Också Jonas var ju en symbol som Kristus valt för sig själv. I tur och ordning kastas han i havet, slukas av valfisken, spys ut av den och vilar slutligen under ricinbusken. Andra motiv är Abraham i det ögonblick ängeln hejdar hans hand; de tre unga judarna som kastas i den brinnande ugnen i Babylon – också de sträcker ut sina händer i bönegesten och visar så att de mitt i prövningen redan njuter av saligheten. Daniel mellan två lejon och Susanna mellan de två gamlingarna sträcker bägge ut sina händer och visar återigen på frälsningen som börjar redan i farans ögonblick.

Kristologins utformande och bildkonsten

Målningarnas nära band till kyrkans hierarki framgår inte minst av att diskussionerna om Kristi natur avspeglas här redan vid mitten av 200-talet. Strax efter 230 möter vi madonnan med barnet i famnen, en utsaga om Kristi mänsklighet. En profet som pekar på en stjärna visar på Israels väg till Kristus genom profeterna, medan de tre vise männen, som någon gång är fyra, symboliserar hedningarna som finner Kristus genom att följa ljuset, den naturliga uppenbarelsen. Några få motiv från Nya testamentet smyger sig in för att understryka Kristi gudomliga natur. I vissa bilder uppväcker han Lasarus och i andra mångfaldigar han bröden; bägge motiven visar hans gudomliga kraft. Också bilden av hans dop, där den Heliga anden visar sig i form av en duva, tjänar till att visa hans gudomliga natur som Guds Son. Men i alla dessa bilder är Kristus märkvärdigt anonym; han framstår mest som en skugga. Bilden är en utsaga om honom, inte ett porträtt av honom.

Först på 300-talet börjar man framställa Kristus oftare, nu som överhuvud för apostlakollegiet i en tid när kyrkans stora problem var att undvika kyrkosplittring. Men vid denna tid har katakombmåleriet redan blivit en avspegling av absidmosaikerna i de nya kyrkorna som byggs ovan jord och inne i staden. Dessa senare motiv faller därför utanför den egentliga katakombkonsten. I slutet av 300-talet och under 400-talet ser man hur vördnaden för martyrerna kommer till uttryck också i måleriet. Här och var stöter man på bilder av den martyr som begravts i den aktuella katakomben som på bilden för in en avliden kristen i paradiset. Under de många århundraden, slutligen, när katakomberna bara fungerade som martyrhelgedomar, möter vi många målningar av Kristus och hans martyrer som redan är långt inne i den bysantinska konstens hieratiska stelhet.

Katakomberna i dag

Vad är då katakomberna för oss i dag? Jag vill anknyta till vad påven själv säger om dem. Francesco Marchisano är ordförande för den påvliga kommissionen för kristen arkeologi, som är den påvliga antikvariska myndighet som ansvarar för vården och utforskningen av alla Italiens katakomber. På ett seminarium där kommissionen redovisade sitt arbete den 1 april 1993 berättade han att påven är mycket väl informerad om forskningen om katakombern och att han är mån om att uppmuntra den. Men, säger påven, denna forskning måste ses i ett större perspektiv och den måste infogas i stiftens pastorala verksamhet. Katakomberna illustrerar också i dag de tre dygderna tro, hopp och kärlek. Tro, för den ursprungliga trons klarhet och intensitet avspeglas i målningarna, en tro som vi fortfarande känner igen som vår egen. Hopp, ett hopp som uttrycks väl av det ord som den tidens kristna själva använde om katakomberna, koimeterion, viloplats i väntan på det slutgiltiga mötet med Herren Kristus. Kärlek, slutligen, för katakomberna är ett unikt minnesmärke över den kristna kärleksverksamheten gentemot de fattiga, en verksamhet som berört många tiotusental människors liv. Kanske kan de beröra också våra liv än i dag – kärleken är j u som bekant den enda av de tre dygderna som inte förgår.