Religionerna som vägar till frälsning?

Frågetecknet efter rubriken är viktigt. Det handlar nämligen inte om att komma med en lösning på ett problem, utan snarare om att försöka visa hur man teologiskt kan förhålla sig till den religiösa pluralism som utmärker vår tid. I denna reflexion kan jag som kristen teolog inte sätta en parentes omkring att Jesus Kristus är alla människors frälsare. Men jag vill samtidigt företräda en religionsteologi som verkligen är öppen.

Utmanande siffror

Man skapar inte teologi med statistik, men några siffror kan ändå ge anledning till reflexion. Världens befolkning har i dag passerat fem miljarder. De kristna utgör ungefär en miljard trehundra miljoner, varav åttahundra miljoner är katoliker. Procentsiffran för antalet kristna i den totala världsbefolkningen sjunker. Detta förklaras av att Kina eller Indien, som har kraftig befolkningsökning, är länder där kristendomen är minoritetsreligion. Kan eller skall man under dessa omständigheter fortfarande tro att världen skall bli kristen?

Det här problemet gäller inte bara Asien, utan hela världen. Även i Västerlandet har det blivit vanligt att religioner möts. I skolan kan ett barn sitta i sin bänk med en muslim till höger och en hindu till vänster. Barnen måste själva kunna uppfatta att de är medagerande i den världsomfattande religiösa pluralismen.

Personligen tror jag att teologins två stora utmaningar i dag och de närmaste åren framöver är befrielseteologin och religionsteologin (dvs. den teologi som rör religionernas inbördes dialog). Beträffande befrielseteologin har man funnit ett modus vivendi i förhållande till den kyrkliga auktoriteten. Men den stora utmaningen från religionerna gäller en kristen, öppen teologi om den religiösa pluralismen.

Kyrkans syn

Innan jag kommer till sakens kärna vill jag göra en historisk återblick på kyrkans inställning till de andra religionerna i den kristna traditionen.

Under många århundraden har man hållit fast vid axiomet ”utanför kyrkan ingen frälsning”. Man måste erkänna att detta axiom i kyrkans tradition inte kom till i första hand i förhållande till icke-kristna, utan gentemot heretikerna och schismatikerna, som hade avskilt sig från kyrkan, frälsningens farkost. Det fanns ingen frälsning för dem. Senare kom ”hedningarna” att ingå i samma kategori. Man antog att alla som befann sig utanför kyrkan själva var skyldiga därtill. I heretikernas och schismatikernas fall var detta klart, men hur kunde man tänka på samma sätt om ”hedningarna”?

Redan i Nya testamentet finner man påståendet att budskapet om Jesus Kristus har blivit känt i hela världen. Apostlagärningarna avslutas med att Paulus predikar i Rom utan hinder. I Romarbrevet talar Paulus själv om att budskapet om Jesus Kristus har gjorts känt i hela världen. Eftersom man trodde att evangeliet var känt överallt, antog man att de som befann sig utanför kyrkan var ansvariga för och skyldiga till sin situation.

Det var upptäckten av den Nya världen som fick teologerna att vidareutveckla sin reflexion. Då visade det sig att det fanns människor i världen som inte trodde på Jesus Kristus men som inte kunde göras ansvariga för att de saknade tron. Dominikanerna i Salamanca och jesuiterna vid Collegium romanum började därvid att utforma en hypotes om implicit tro och om möjlighet till frälsning genom lydnad mot det egna samvetet. I fortsättningen blev denna uppfattning den traditionella. Den togs upp av det tridentinska konciliet och förblev allmän ända till helt nyligen.

Andra vatikankonciliet: en öppen attityd

Redan före det Andra vatikankonciliet förekom det en viss öppning i den här frågan, men det är konciliet som har givit sin sanktion åt en mer öppen attityd. Konstitutionen om kyrkan, Deklarationen om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, Missionsdekretetoch Pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag är viktiga texter i sammanhanget. Som Karl Rahner understryker har Andra vatikankonciliet intagit en optimistisk hållning. Konciliet säger inte bara att det är möjligt att människor kan bli frälsta genom Jesus Kristus utanför kyrkan – vilket var den gamla reserverade ståndpunkten – utan konciliet förutsätter faktiskt att så är fallet. Efter en förklaring över hur kristna är förbundna med mysteriet i Jesu Kristi död och uppståndelse, sägs följande i Pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag. ”Detta gäller inte endast för dem som tror på Kristus, utan även för alla människor som är av god vilja och i vilkas hjärtan nåden verkar på ett osynligt sätt. Ty emedan Kristus har dött för alla, och emedan människans kallelse sist och slutligen i sanning är en, dvs. kallelsen till Gud, måste vi fasthålla vid att den heliga Anden erbjuder alla möjligheten att, på det sätt som Gud vet, få del i detta påskens mysterium.” Konciliet har inte sagt att religionerna är att betrakta som vägar till frälsning för medlemmarna. Likväl söker det sig i den riktningen när det talar om ”Ordets sådd”, ”element av sanning och nåd”, ”strålar av den Sanning som upplyser alla människor” etc. Alla dessa uttryck använder konciliet apropå värdefulla element som finns inte bara hos icke-kristna människor, utan också i de religioner som dessa människor tillhör.

En fråga

Den fråga som inställer sig i dag gäller inte längre bara huruvida det finns en frälsning för icke-kristna – det gamla problemet – utan meningen i Guds plan med religionerna i sig själva, den religiösa pluralismen som vi konfronteras med i dag. Vilket värde har de andra religionerna i frälsningsplanen? Kristologin är central i den diskussionen. Jesus Kristus som unik frälsare för alla människor är verkligen något centralt i kristen tro. Är det då möjligt att betrakta de andra religionerna som vägar till frälsning? Och i så fall, i vilken mening?

Paulus skriver: ”Gud vår frälsare […] vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus […]” (1 Tim 2:4-5). Dessa båda påståenden tycks motsäga varandra, för om Guds vilja att frälsa alla är riktigt universellt verkande, vilka medel har han då givit oss för denna frälsning? Och om religionerna är medel för frälsningen, hur blir det då med Jesus Kristus som den unike medlaren?

Fyra principiella ståndpunkter

Ett ecklesiocentriskt perspektiv åtföljt av en exklusiv kristologi utmärker den första ståndpunkten. Denna position intas av Hendrik Kraemer, uttolkare av Karl Barth. Explicit tro på Jesus Kristus och explicit kyrkotillhörighet är enligt denna syn nödvändiga villkor för frälsningen. Ståndpunkten har officiellt förkastats av kyrkan, bl.a. av Pius X11, som 1949 fördömde Leonard Feeneys rigida tolkning av axiomet ”utanför kyrkan ingen frälsning”.

Den andra ståndpunkten har större betydelse. Här är perspektivet kristocentriskt och kristologin inklusiv. Jesus Kristus är alla människors frälsare men hans mysterium är verksamt även utanför kyrkans gränser. Det är alltså närvarande och verksamt i världens övriga religioner. Karl Rahner är i Västerlandet den främste företrädaren för denna hållning.

Enligt den tredje ståndpunkten bör man ha ett vidare perspektiv än det kristocentriska. Man måste erkänna att de olika religionerna i princip har ett analogt värde. De rymmer ju alla lika mycket manifestationer av Gud för mänskligheten. Men, även om Jesus Kristus inte är grunden för alla människors frälsning, är han icke desto mindre den mest inspirerande symbolen, det fullkomliga paradigmet, när det gäller relationen mellan Gud och mänskligheten. På så vis åtföljs här ett teocentriskt perspektiv av en normativ kristologi.

Mest radikal är den fjärde ståndpunkten. Här rör det sig om ett teocentriskt perspektiv och en icke normativ kristologi. Kristendomen bör överge alla anspråk på att Jesus Kristus är unik, eftersom sådana pretentioner inte kan upprätthållas i den aktuella kontexten med religiös pluralism och omöjliggör dialogen med andra religioner. Dessa representerar Guds manifestationer i mångfalden av kulturer lika mycket, utan att Jesus Kristus bör eller kan uppfattas som grunden eller normen för frälsningen. Om man överhuvudtaget kan tala om någon som unik frälsare, är det endast i den meningen att en sådan frälsargestalt kan svara mot människornas längtan på ett universellt sätt. Men detta gäller lika mycket för alla sådana gestalter, och inte enbart för Jesus Kristus.

Dessa åsiktskategorier reduceras ofta till tre. Man talar om ecklesiocentrism, kristocentrism och teocentrism, eller motsvarande om exklusivism, inklusivism och pluralism. Gavin D’Costa baserar sig på denna klassificering och förklarar med rätta att endast den inklusiva hållningen kan göra rättvisa åt Paulus dubbla påstående om att Gud verkligen vill att alla människor skall bli frälsta och att Jesus Kristus är den ende medlaren. Exklusivismen kan visserligen ge stöd åt det andra ledet, men det blir då på bekostnad av det första. Pluralismen däremot förklarar det första ledet, men lämnar det andra därhän. Endast inklusivismen kan hålla de båda leden samman, även om den ståndpunkten är riskabel.

Man kan för övrigt inte ställa en kristocentrisk teologi mot en teocentrisk. Kristocentrism betyder inte att Jesus Kristus är det slutliga målet i människans bestämmelse. Han är vägen mot Fadern, men den universella vägen. Mellan kristocentrism och teocentrism finns ett ömsesidigt samband. Det finns ingen teocentrism som inte samtidigt med nödvändighet också är kristocentrism.

Två motsatta teorier

Den inklusiva ståndpunkten hänförs ofta till två divergerande teorier, som klart bör åtskiljas. Den ena är teorin om fullbordandet, och den andra är den om Kristus-mysteriets närvaro i människornas religioner.

a) Teorin om fullbordandet. Enligt denna syn är de olika religionerna frälsnings-historiskt sett förberedelser för evangeliet och Jesu Kristi människoblivande. Men de har fyllt sin funktion och upphävs genom den händelsen och genom att evangeliet blir känt. Medlemmarna i religionerna kan bli frälsta i Jesus Kristus i kraft av sin lydnad mot det egna samvetet, men den religion de tillhör har ingen funktion i frälsningens mysterium.

Denna position intar t.ex. kardinal Henri de Lubac i sin bok Paradoxe et mystere de l Eglise. Han refererar till Teilhard de Chardin och menar att kristendomen är den unika ”axel”, utan vilken den gudomliga planen för mänskligheten skulle sakna enhet. Att erkänna att det finns vägar till frälsning i andra religioner skulle vara likvärdigt med att antaga att det finns parallella vägar. Detta skulle innebära att den gudomliga planen berövades sin nödvändiga enhet. Man bör ändå lägga märke till att den unika ”axel” som Teilhard talar om är Jesus Kristus och inte kristendomen. Att de andra religionerna skulle vara vägar till frälsning för medlemmarna, innebär inte att vägarna behöver vara parallella, såvida man inte anser att de är det i kraft av Kristus-mysteriets verksamma närvaro.

b) Teorin om Kristus-mysteriets närvaro. Enligt teorin om Kristus-mysteriets närvaro i religionerna upphäver inte Kristi människoblivande det värde dessa religioner har i historien såsom förberedelser för evangeliet. Karl Rahner förklarar på ett existentiellt sätt vad som menas med att evangeliet blir känt. Så länge en person inte känner sig förpliktad i sitt samvete att tro på Jesus Kristus, har inte evangeliet blivit känt för den personen. Religionerna har i dag kvar samma frälsande värde (valeur salvifique) för sina medlemmar, men inte förutan Kristusmysteriet, som är närvarande och verksamt i religionerna.

Medan teorin om fullbordandet åtskiljer de ickekristnas religiösa liv från den tradition de tillhör, tillbakavisar teorin om Kristus-mysteriets närvaro en sådan åtskillnad, med hänvisning till en förnuftig antropologi. Som inkarnerad ande blir människan bara sig själv, om hon får uttrycka sig kroppsligt. Hon tänker genom att uttrycka sig med ord och hon älskar via gester. Människan är också en person ämnad för gemenskap. Hon blir en person genom relationer med andra. Dessa två sanningar måste tillämpas på det religiösa livet. Det finns inget religiöst liv som inte uttrycks genom ord (skriftligt eller muntligt), genom liturgiska eller sakramentala riter, genom moralkoder och symboler. Det finns inte heller någon religiös tro, som inte praktiseras i en trosgemenskap. Härav följer att det är teologiskt omöjligt att åtskilja en persons religiösa liv från den tradition och den religiösa gemenskap han eller hon tillhör. I så fall måste man väl också erkänna att denna tradition har en funktion i den personens frälsning?

Mot en lösning

a) Det inkarnerade Ordet – den heliga Anden. Låt oss utgå från ursprungsmysteriet, Jesus Kristus. Han är Gud, vänd mot människorna, eftersom han manifesterat sig som en person och utgivit sig själv. Samtidigt är han mänskligheten, vänd mot Gud, eftersom han tagit emot att Gud har utgivit sig själv. Den treenige Guden kan bara kommunicera genom sitt Ord och sin Ande. För Guds självmeddelelse till människorna behövs Anden. Inkarnationens mysterium tillför något till dessa trinitariska villkor, nämligen att det är genom det inkarnerade Ordet, och såsom människa som Gud ger sig till människorna, i sin Ande. Det är den uppståndne Herren som ger ut Anden och därför kallar Paulus Anden för ”Kristi Ande”. Det räcker alltså inte med att bara säga att det icke inkarnerade Ordet är universellt och aktivt närvarande – i Johannesprologens första verser står det om detta – utan det är till det inkarnerade Ordet i vers 14 som frälsningens mysterium hänförs i Johannesevangeliet.

Det är Jesu mysterium – hans död och uppståndelse och upphöjelse av Gud till Herre och Kristus i sin uppståndelse – som är närvarande och aktivt i religionerna till frälsning för medlemmarna. Det finns ingen kosmisk Kristus utan Jesus av Nasaret, lika lite som en historisk Jesus utan trons Kristus. Ändå är den uppståndne Jesus Kristus utanför tidsliga och rumsliga villkor och teologiskt kan man anse att hans mysterium är närvarande och verksamt utanför kyrkans gränser. Det är det genom Guds Andes universella närvaro, Anden som har givits ut genom Kristus.

b) Kyrkan. Kyrkan är den eskatologiska gemenskap som förkunnar och sakramentalt representerar Kristi mysterium. Hon är tecknet för Kristusmysteriet, som verkar i henne till fullo. Som sådant är hon frälsningens universella sakrament. Men detta privilegium för kyrkan hindrar inte att det existerar andra tecken, fastän dessa utan tvekan är mindre fullkomliga med tanke på Kristus-mysteriet betydelse.

Är de icke-kristnas frälsning likväl beroende av kyrkans ”förmedlande” (mediation)? Först far vi konstatera att Nya testamentet bara talar om förmedlande när det gäller Jesus Kristus. Kyrkans förmedlande är förvisso inte likvärdigt med motsvarigheten hos Kristus. Han är det ursprungliga mysteriet och kyrkans mysterium härleds till honom. När det gäller de andras frälsning menar somliga teologer att kyrkans förmedlande skulle bestå i hennes universella förbön för alla människors frälsning. Men är förbön förmedlande i egentlig teologisk mening? I strikt betydelse utövas kyrkans förmedlande när hon förkunnar evangeliets ord, i sakramenten och framför allt i eukaristin. Då hon förmedlar nåden, uttrycker hon kraften i de sakramentala tecknen. Hon är rörelsen uppifrån och ned, medan förbönen går i motsatt riktning, nedifrån och upp. Kyrkan ber att Gud skall frälsa alla människor, men är det tillräckligt för att man skall kunna tala om kyrkans förmedlande av frälsningens mysterium för medlemmarna i de andra religionerna? Frågan är öppen.

c) Religionernas roll. Hur det än må förhålla sig är frälsningens väsentliga förmedlande företrädesvis bundet till Jesus Kristus som medlaren. Skall man anse att de andras frälsning bara består av den uppståndne Herrens osynliga handlande? Eller är det någon annan form av förmedlande som inträder här? Skall man se det som ett positivt värde i frälsningens mysterium att de andra är anslutna till religioner? Kan man tänka sig att dessa religioner för dem betyder frälsningens Kristus-mysterium, även om det är på ett ofullkomligt sätt? Det tycks som om det skulle förhålla sig så, om det är riktigt att det personliga religiösa livet är oskiljbart från den tradition och trosgemenskap där man lever och uttrycker det.

Detta betyder att de andra blir frälsta i Jesus Kristus, inte trots att de hör till en annan religion, utan just i denna religion och i viss mening genom densamma. När de praktiserar sitt religiösa liv i den egna traditionen, stöder, bär och uttrycker de sitt positiva svar på Guds nådeserbjudande i Jesus Kristus. Deras religiösa liv är det synliga elementet, tecknet och sakramentet för deras möte med Gud i Jesus Kristus. Man kan alltså på det här viset urskilja olika former (modalites) av Kristus-mysteriets sakramentala närvaro för frälsningens förmedlande. Det måste betonas att det utan tvekan är fråga om ett förmedlande av en annan karaktär, men ändå är samma frälsningsmysterium närvarande och verksamt i båda fallen.

Slutsats

Det här far allvarliga konsekvenser för de kristnas förhållande till de andra. Låt oss ange några följder: 1. Frälsningen är varken lättare att uppnå eller ens säkrare för kristna än för andra. Man blir inte kristen för att undfå frälsningen, som om det bara skulle finnas frälsning i kristendomen. Att vara kristen är inte i första hand ett privilegium, utan ett ansvar. Tiderna igenom skall kyrkan i världen vara ett tecken för Kristus-mysteriets verksamma närvaro. Att vara ett tecken är ingen lätt sak, eftersom ett tecken kan bli ett mot-tecken. 1 den kristna gemenskapen måste man därför ständigt fråga sig på vilket sätt man fyller sin funktion att vara tecknet för frälsningsmysteriets universella och verksamma närvaro, i kyrkan och i världen.

2. Vi delar samma frälsningsmysterium med de andra. Denna kommunion i Anden är djupare, och slutligen betydelsefullare, än det som skiljer oss åt genom att vi hör till olika religioner. Teologiskt kan man säga att vi redan kommunicerar i frälsningens ”verklighet” (res), även om sakramentet (sacramentum) fortsätter att skilja oss åt.

3. En följd blir att vi i den interreligiösa dialogen inte bara skall ge utan också motta, inte bara tala utan också lyssna. Vissa aspekter av Guds mysterium kan erfaras, praktiseras och uttryckas på ett djupare sätt i de andra religionerna än i kristendomen. Det kan tyckas paradoxalt, men de andra kan hjälpa oss att upptäcka vissa aspekter av Kristus-mysteriet. De kristna är pilgrimer tillsammans med de andra mot sanningens fullhet.

4. Dialogen borde, långt ifrån att sätta vår tro i fara, kunna hjälpa oss att upptäcka universella dimensioner, som är oändligt mycket större än vi kanske har anat. Paulus lyfter fram frälsningsmysteriets kosmiska dimension när han talar om ”bredden, längden, höjden och djupet” i Kristus-mysteriet (Ef 3:18).

Övers. och bearb. Katrin Åmell