Osip Mandelstam på svenska.

”Banden var av kartong, överdragen med skinn. Over Dostojevskij låg ett förbud, i stil med en gravsten, om honom sade man att han var ’svår’; Turgenev var helt tillåten och öppen med sina Baden-Baden, Vårfloder och lättjefulla samtal. Men jag visste att det lugna livet hos Turgenev, det fanns inte längre och var inte möjligt någonstans.”

Det finns innerlighet och distans när den ryske diktaren Osip Mandelstam (1891-1938) i stämningsmättade scener skildrar sin uppväxt i sekelskiftets Petersburg och med ett välstämt tonfall beskriver sina första möten med litteraturen. I rekapitulationens centrum står emellertid epoken och inte författarens privatarkiv, varför hans blick aldrig stelnar i vemod eller idyll. Det är särskilt musiken och det skrivna ordet som ynglingen här räcker sin hand.

Memoarboken Tidens larm, som år 1977 utkom i Coeckelberghs introducerande lyrikserie Tuppen på berget, är en av flera nyöversatta opus som jämte merendels tidigare oöversatta essäer och artiklar samlats under titeln Ordet och kulturen. Det är en stor litterär händelse att FIB:s Lyrikklubb så förtjänstfullt ställt samman den hittills fylligaste svenskspråkiga volymen av Mandelstamtexter, samtliga i stilsäker tolkning av den flitige slavisten Bengt Jangfeldt.

Härmed föreligger på vårt språk relativt många sidor av prosaisten Mandelstam. För drygt ett år sedan utkom även reseskildringen Resan tillArmenien, som är ett av hans vackraste och mest sparsmakade prosaverk, skrivet under en åtta månader lång vistelse i delrepubliken år 1930 och mirakulöst nog publicerat redan ett par år senare i den sovjetiska tidskriften Zvezda- mirakulöst med tanke på hur bjärt texten kontrasterar mot den socialistiska realismens just upprättade världsbild. Snarare än att praktisera patriotisk lydnad och mätta sina landsmän med bolsjevikingenjörernas grovt tillyxade standardmått låter Mandelstam stora delar av sin reseskildring tolkas som en prövande och försiktig allegorisk vandring. Hans yttre orientering längs stigar, ängar, läger och stensättningar korresponderar med en inre resa, ett meditativt och drömlikt tillstånd som ibland glider över i barnslig nyfikenhet och öm medkänsla, intensivt stegrade i närvaron av de ”kloka gamla ädlingar” som besökaren möter medan han betraktar byggnader eller avnjuter luften och färgerna i det av honom så hett åtrådda Armenien – detta förlovade stenarnas land som lockar så att han i sitt inspirerade rus oavbrutet måste finna på nya funktioner och betydelser hos språket, bilden, poesin.

Den som väljer just den poetiska sidan av Mandelstams produktion hänvisas för övrigt till Hans Björkegrens dikturval Rosen fryser i snön (1976), Jangfeldts och Göran Sonnevis välredigerade samlingsutgåva Frihetens gråljus (1979) samt till de dikter som fogats till nämnda reseskildring.

Poeten

Det var som poet Mandelstam började. Efter att i rätt ung ålder ha publicerat sig i tidskriftsform gjorde han år 1913 sin egentliga debut med diktsamlingen Sten. Samlingen hyllades och kom att markera en väg ut ur romantiska bilder och det ryska sekelskiftets symbolism.

Som en av akmeismens teoretiker representerade han en komplicerad, mångtydig och associationsmättad poesi. Samtidigt finns en påfallande strävan efter klarhet. Till det som den relativt kortvariga akmeismens företrädare enades kring hörde betonandes av diktarens hantverksskicklighet. I kraft av inte minst konkretion skulle, menade rörelsen, poeten mana fram tingen och dess innebörd och härvid röra sig bortom både dagspolitiska och metafysiska problem. I artikeln ”Akmeismens morgon” (1919) skriverMandelstam: ”Älska tingets existens mer än tinget självt och er egen existens mer än er själva- det är akmeismens första bud.” För honom är akmeismen varken stilett eller någon ”dekadensens gadd”. Riktningen är ”till för den, som, besatt av byggandets anda, inte klenmodigt förnekar sin egen tyngd utan glam accepterar den, för att uppväcka och utnyttja de krafter som arkitektoniskt sover i den”.

För Mandelstam kom det poetiska språkets frihet att vara den centrala frågan. En viss frihet var också möjlig under det tumultartade och experimentella sovjetska 1920-tal under vilket han var som mest ansedd och produktiv. I det snart hårdnande kulturpolitiska klimatet ställdes han emellertid främmande, särskilt som han själv blivit synnerligen skeptiskt inställd till revolutionen och vid decenniets slut utsattes för presskampanjer och andra angrepp.

Ungefär samtidigt började han även ägna sig åt motståndslyrik. Det var en speciell dikt, skriven i november 1933, som resulterade i en snar arrestering:

Vi lever som om landet inte fanns.

På tio stegs håll hörs inga samtal.

Men där orden räcker till samspråk,

där minns man Bergsbon i Kreml.

Hans fingrar är feta som daggmask,

hans ord är som blytunga lod.

Kring honom bossar med tupphals

– han leker med deras fjäsk:

De piper och visslar och jamar.

Han ensam far peka och slå.

Som hästskor smids Bergsbons dekret

att slungas mot ögon och ljumskar.

Han suger på dödsstraff som hallon

– det är fest i hans breda bröst.

Övers. Hans Björkegren

Det är inte svårt att förstå varför dessa rader misshagade sovjetmakten. Med Bergsbon i Kreml avses givetvis Stalin, som härstammade från bergslandet Georgien. Frånsett främst den övertydliga hänsyftningen på landets diktator skulle detta epigram dock kunna vara ett lika hätskt utfall mot den dåtida fascismen.

Konstens villkor är således praktiskt taget desamma. Poeten påtvingas en förlamande tystnad och måste för att överleva fly till sitt inre. Varken han eller andra människor utanför den verkliga maktsfären är medborgare i sitt eget land. Endast den vars tunga är i maktens tjänst eller välvilligt inställd till densamma kan göra sig hörd. Här finns beredvilliga vilkas enfald och hörsamhet härskaren tryggt kan påräkna, men inte ens dessa dödens medhjälpare i den handplockade skaran kan vara säkra på att undgå det öde som de för andras räkning verkställer.

Från fosterlandsförrädare till hjälte

Misstag eller inte – dikten markerade början på ett långt frihetsberövande. Efter år av förvisning och arbetsläger dog Mandelstam år 1938 i ett transitläger i Vladivostok. Han blev ett av de mest tragiska och uppseendeväckande offren på Stalinerans stålaltare. Strax efter bortgången uppstod en bitvis egendomlig mytbildning, som med åren skulle utvecklas till kultdyrkan.

Efter Stalins död började den länge förbjudne poeten gradvis att rehabiliteras för att så småningom, till hundraårsdagen av sin födelse, för första gången högtidliggöras med symposier och konferenser i den nation som stämplat honom som fosterlandsförrädare. Hans namn och strofer hade vaskats fram ur de dolda arkiven; i graven hade den för kontrarevolutionär verksamhet dömde förvandlats till hjälte.

Som en av modernismens förgrundsgestalter är Mandelstam numera föremål för betydande internationell uppmärksamhet.

Essäisten

Att han samtidigt var en briljant och flitig essäist framgår tydligt i Ordet och kulturen, som rymmer tre huvudavdelningar: jämte ”Tidernas larm” (1925) essäsamlingen ”Om poesi” (1928) samt den briljanta essän ”Samtal om Dante” (1933). Några av avsnitten överlappar visserligen de essäfragment som ingår i bibliofilutgåvan Murarlod och brysselspets (1978), sedermera omtryckt i opaginerad nyupplaga, men med undantag från den relativt korta titelessän, vars språkdräkt nu ter sig aningen mindre rytmisk, handlar det å andra sidan om lyckade revideringar, särskilt vad gäller ”Tidens larm”.

I föreliggande volym torgför Mandelstam en självständig och genomtänkt estetik när han i passionerade ordalag diskuterar historiska och aktuella frågor kring teater, kristen konst och rysk litteratur. Många är de hoppfulla lågor som han tänder över det ryska språket och dess möjligheter. Med sin grundmurade kärlek till ordet är det knappast förvånansvärt att han i sammanhanget kritiserar tidens epigoner, dilettanter och litteratörer. Framför sig ser han då en poetisk analfabetism, utbredd inte minst bland intellektuella- en litterär sterilitet, som mest bara duger till mager partipolemik. I blickfånget står härvid flera av representanterna för 1910- och 20-talets sovjetryska litterära riktningar.

Men allt är inte av ondo när Mandelstam belyser kulturens och enskilda konstnärers andliga och sociala villkor. Tvärtom utdelas ställvis generösa lovord. Särskild vikt tillmäts Alexander Blok, vars poetiska verksamhet Mandelstam ofta knyter an till. Ett liknande intresse ägnar han filosofen Pjotr Tjaadajev – denne märklige tänkare, som med sin syn på Rysslands religiösa och sociala status väckte hyllningar och skall genom tsardömet. Mandelstam tecknar här ett helgjutet idémässigt porträtt.

Porträttet av Frankois Villon är av ett vackrare och mer in-kännande slag. Det är på ett synnerligen eggande vis som författaren fångar den heta pulsen hos testamentens diktare. Mandelstam visar överlag varm sympati för dynamiska och tidlösa vagabonder, som i kraft av ett radikalt utanförskap skapar stor dikt – för det samhällets avskum, som på tvärs mot huvudlinjer och allmänna stråk gjuter liv långt in i kommande generationer.

En av hans centrala hållpunkter är givetvis nationalskalden Pusjkin. En annan mästare är Dante. Träffsäkert och elegant infångas Komediens rytmer, flöde och ström i det att Mandelstam med hänförelse stiger ned i sångerna för att lyfta fram stämningar och uppdaga strukturer. Komediens värld nalkas med iver och påfallande respekt: ”Om den första läsningen enbart framkallar andnöd och en hälsosam trötthet, är det för följande läsningar bäst att förse sig med ett par outslitliga spikförsedda alpkängor. Jag ställer mig på fullt allvar frågan, hur många oxhudssulor, hur många sandaler som Alighieri nötte ut under sitt poetiska arbete, vandrandes längs Italiens getstigar.”

Annars är Mandelstams essästil allvarsam, knapp och tät. Liksom hos just Dante bär hans mest ambitiösa texter en tyngd som det kan ta tid att få grepp om. Ändå rymmer de ett begär som snart nog slussas in i läsaren, som behagligt smittad finner den ena passagen efter den andra där poeten rör vid skilda epokers axlar. Anteckningarna om poesin – ”det enda som har vaknat av allt som finns i världen” – sträcker sig långt fram genom seklet, ända fram till våra dagar.

Memoarboken än en gång, den avslutande tredjedelen av denna vackra svenska utgåva, avklingar så i ett poesins självförsvar – i ett besjälat, ryskt tilltal: ”Ett vilddjur får aldrig skämmas för sin päls. Det är natten som bepälsat det. Det är vintern som klätt det. Litteraturen är ett vilddjur. Körsnär är natten och vintern.”