I mitt inre flammar het
vredens vilda låga;
bitter söker jag i ord
svalka för min plåga.
Jag är skapt av flyktigt stoff,
saknar tyngd och tåga:
vinden för mig vart den vi11
utan minsta fråga.
Estuans intrinsecus
ira vehementi
in amaritudine
loquor meae menti:
factus de materia
levis elementi
folio similes sum
de quo ludunt venti.
Stadigt folk, som lärt sig att
väl förvalta punden,
murar upp sitt fundament
fast på urbergsgrunden,
medan jag på dårars vis
lever för sekunden,
rusar som en vårbäck fram
under himlarunden.
Cum sit enim proprium
viro sapienti
supra petram ponere
sedem fundamenti,
stultus ego comparor
fluvio labenti,
sub eodem aere
nunquam permanenti.
Driver gör jag, likt en glömd
övergiven skuta.
Sorglös som en fågel vill
jag min frihet njuta.
Ingen Pangknekt för min dörr
skall sin regel skjuta
och bland likar blir min lott
att i rännsten sluta.
Feror ego veluti
sine nauta navis,
ut per vias aeris
vaga fertur avis,
non me tenent vincula,
non me tenet clavis,
quero mei similes,
et adiungor pravis.
Tungsinthet, så är min tro,
kan ett liv föröda,
medan älskvärd skämtan ger
kraft, som gudaföda.
Allt vad Venus har befallt
blir en ljuvlig möda,
hon som dröjer där hon ser
unga hjärtan glöda.
Michi cordis gravias
res videtur gravis;
iocus est amabilis
dulciorque favis;
quicquid Venus imperat
labor est suavis,
que numquam in cordibus
habitat ignavis.
Att ta lätt på dygden är
ungdomsårens vana;
svept i laster vandrarjag
syndens breda bana.
Hellre vill jag för min kropp
efter vällust spana
än min stackars döda själ
fromt till bättring mana.
Via lata gradior
more iuventutis,
implico me vinis
immemor virtutis,
voluptatis avidus
magis quam salutis,
mortuus in anima
curam Bero cutis.
Ädle kansler! Hör min bön: att Du inte klankar
på mig, när förväntansfull jag mot döden vankar.
Sjukt av kvinnolängtan jämt hjärtat i mig bankar;
de som handen inte når smeks av mina tankar.
Inget är så svårt som att stå emot naturen
och med rena tankar blott nalkas jungfruburen. Inga budord hejdar den yngling som fatt turen att av mjuka höfter se mera än konturen.
Vem kan sitta i en eld utan att förbrinna? Kyskhet i Pavias glöd skall som rök försvinna. Venus eggar där till jakt var förslagen kvinna,
som med vinkar, blink och skratt vet att byte finna.
Presul discretissime, veniam te precor: morte bona morior, dulci nece necor, meum pectus sauciat puellarum decor,
et quas tactu nequeo, saltem corde mechor.
Res est arduissima vincere naturam, in aspectu virginis mentem esse puram; iuvenes non possumus legem sequi duram, leviumque corporum non habere curam.
Quis in igne positus igne non uratur? v Quis Papie demorans castus habeatur,
ubi Venus digito iuvenes venatur, oculis illaqueat,
facie predatur?
Låt Hippolytos en natt gå i dessa gränder,
och han är en annan, när dagen återvänder.
Varje väg till Venus för, hur han än sig vänder. Glömd Aricias rena blick, hennes kyska händer.
Si ponas Ypolitum
hodie Papie,
non erit Ypolitus in sequenti die: Veneris in thalamos ducunt omnes vie, non est in tot turribus turris Aricie.
Ofta läggs det mig till last
att bland krogens bröder
jag på tärningsspel och kort gods och guld föröder.
dock: när naken jag slängs ut, harmen häftigt glöder
i mitt bröst och tänder den eld som dikter föder.
Secundo redarguor
etiam de ludo.
Sed cum ludus corpore me dimittat nudo, frigidus exterius mentis estu sudo, tunc versus et carmina meliora cudo.
Prisa vill jag krogen och allt som vankas i den,
allt jag njöt och njuta skall , som en tröst i striden,
till dess helga änglars kör, när jag gått ur tiden, stämmer upp sitt requiem: Evig vare friden!
Tertio capitulo memoro tabernam. Illam nullo tempore sprevi, neque spernam, donec sanctos angelos venientes cernam, cantantes pro mortuis ’Requiem eternam.’
Hör min fasta föresats: Jag vill dö på krogen, där till lindring flaskan står alltid redobogen. Himlaskaror ber med fröjd, när min tid är mogen, Herre, se i nåd till en dryckesbroder trogen!
Meum est propositum in taberna mori,
ut sint vina proxima
morientis ori;
tunc cantabunt letius angelorum chori: ’Deus sit propitius huic potatori.
Med sin veke dränkt i vin själens lampa skiner.
Djärv av nektar i sin flykt tankens vinge viner.
Lätt besegrar i min smak krogens söta viner vattenblandning tappad ur Biskopens kantiner.
Poculis accenditur
animi lucerna,
cor inbutum nectare volat ad superna; mihi sapit dulcius vinum de taberna,
quam quod aqua miscuit presulis pincerna.
Bort från vardagslivets larm drar en del poeter
för att hemligt gömda fly
allt vad världsligt heter
och i rastlös diktarnit
leva som asketer,
till dess äntligt poesi
föds ur rim och meter.
Loca vitant publica quidam poetarum, et secretas eligunt sedes latebrarum, student, instant, vigilant, nec laborant parum,
et vix tandem reddere possunt opus clarum.
Att försaka mat och dryck tar de lugnt för givet
och att vända ryggen åt världens split och kivet. Längtan till odödlighet
blir till sist motivet
till att de för diktens skull offrar själva livet.
Ieiunant et abstinent poetarum chori, vitant rixas publicas et tumultus fori,
et, ut opus faciant quod non possit mori, moriuntur studio subditi labori.
Om min mage ekar tom så kan jag bedyra:
ingen musa har ett dugg att hos mig bestyra.
Först när under hjärnans valv Bacchus tänt sin yra,
söker sig Apollo dit,
strängande sin lyra.
Michi nunquam spiritus
poetrie datur,
nisi prius fuerit venter bene satur; dum in arce cerebri Bacchus dominatur, in me Phebus irruit,
et miranda fatur.
Alla har vi särdrag, som
skiljer oss från resten.
För att skriva måste jag
få nånting i västen,
annars är jag livlös som
degen utan jästen.
Hunger likaväl som törst
avskyr jag som pesten.
Alla har vi särdrag, som
gör oss helt unika.
I min diktarmöda far
vinets gud ej svika,
ty när krögarn skänker i
Bachus håvor rika,
skänker han mig snille och
antasi tillika.
Unicuique proprium dat natura munus, ego numquam potui scribere ieiunus. me ieiunum vincere posset puer unus, sitem et ieiunium odi tamquam funus.
Unicuique proprium dat natura donum; ego versus faciens bibo vinum bonum, et quod habent purius dolia cauponum,
tale vinum generat copiam sermonum.. .
Sådant vinfat, sådan vers! Satsen får bevisning
genom mig som intet kan utan grundlig spisning.
Efter vinet lätt jag ger diktarundervisning
åt Ovidius, stackars karl,
i hans landsförvisning.
Tales versus facio, quale vinum bibo, Nichil possum facere nisi sumpto cibo, Nichil valent penitus, que ieiunus scribo. Nasonem post calices carmine preibo.
Kansler! Du har nu av mig
hört mitt syndregister
och din prästflock har förut gnällt om mina brister.
Men från dem hörs ingen bikt, fastän sant och visst är
att de hellre själen än
världens goda mister.
Må nu dessa andens män därför bjudas hasta
hit, Herr Kansler, till Ditt bord för att öppet lasta
mig för synd, och samvetsgrant på Guds ord ta fasta:
Här må den som vet sig ren första stenen kasta.
Jag har talat mot mig själv,
och det egna jaget
har spytt ut sin orenhet,
blivit sköljt och tvaget.
Gammalt liv har mist sin makt,
nytt har övertaget.
Mänskan ser till yttre sken,
Gud till sinnelaget.
Ecce, mee proditor
pravitatis fui,
de qua me redarguunt
servientes tui.
sed eorum nullus est
accusator sui,
quamvis velint ludere
seculoque frui.
Iam nunc in praesentia presulis beati, secundum dominici regulam mandati mittat in me lapidem, neque parcat vati cuius non sit animus conscius peccati.
Sum locutus contra me, quicquid de me novi, Et virus evomui,
quod tam diu fovi. Vita vetus displicet, mores placent novi; Homo videt faciem, sed cor patet lovi.
Vem kan nu mitt sinne för lastbarhet beskylla?
Pånyttfött och rent det skall endast dygden hylla.
Som ett nysått frö den gror
i jungfrulig mylla.
Må mitt hjärta aldrig mer
sig med tomhet fylla!
Iam virtutes diligo, viciis irascor, Renovatus animo spiritu renascor, Quasi modo genitus novo lacte pascor, Ne sit meum amplius vanitatis vas cor.
Valde Ärkebisp av Köln!
Värdes mig beskära
all den nåd jag ångerfull
djärvs av Dig begära.
Hör mig biktande min skuld
bot och bättring svära.
Ja, den tyngsta penitens
skall jag villigt bära.
Electe Colonie, parce penitenti, Fac misericordiam veniam petenti Et da penitenciam culpam confitenti! Feram, quicquid iusseris, animo libenti.
Djurens konung skonar
den som är undergiven,
härtill av fördragsamhet
med de sina driven.
Världens furstar! Även Er
är den regeln given:
Saknad sötma smakar beskt. Såsom lejon bliven!
Parcit enim subditis
leo rex ferarum
Et est erga subditos
immemor irarum,
Et vos idem facite,
principes terrarum!
Quod caret dulcedine,
nimis est amarum.
Tolkning Nils Demitz-Helin