Archipoeta: Goliardens bikt

I mitt inre flammar het

vredens vilda låga;

bitter söker jag i ord

svalka för min plåga.

Jag är skapt av flyktigt stoff,

saknar tyngd och tåga:

vinden för mig vart den vi11

utan minsta fråga.

Estuans intrinsecus

ira vehementi

in amaritudine

loquor meae menti:

factus de materia

levis elementi

folio similes sum

de quo ludunt venti.

Stadigt folk, som lärt sig att

väl förvalta punden,

murar upp sitt fundament

fast på urbergsgrunden,

medan jag på dårars vis

lever för sekunden,

rusar som en vårbäck fram

under himlarunden.

Cum sit enim proprium

viro sapienti

supra petram ponere

sedem fundamenti,

stultus ego comparor

fluvio labenti,

sub eodem aere

nunquam permanenti.

Driver gör jag, likt en glömd

övergiven skuta.

Sorglös som en fågel vill

jag min frihet njuta.

Ingen Pangknekt för min dörr

skall sin regel skjuta

och bland likar blir min lott

att i rännsten sluta.

Feror ego veluti

sine nauta navis,

ut per vias aeris

vaga fertur avis,

non me tenent vincula,

non me tenet clavis,

quero mei similes,

et adiungor pravis.

Tungsinthet, så är min tro,

kan ett liv föröda,

medan älskvärd skämtan ger

kraft, som gudaföda.

Allt vad Venus har befallt

blir en ljuvlig möda,

hon som dröjer där hon ser

unga hjärtan glöda.

Michi cordis gravias

res videtur gravis;

iocus est amabilis

dulciorque favis;

quicquid Venus imperat

labor est suavis,

que numquam in cordibus

habitat ignavis.

Att ta lätt på dygden är

ungdomsårens vana;

svept i laster vandrarjag

syndens breda bana.

Hellre vill jag för min kropp

efter vällust spana

än min stackars döda själ

fromt till bättring mana.

Via lata gradior

more iuventutis,

implico me vinis

immemor virtutis,

voluptatis avidus

magis quam salutis,

mortuus in anima

curam Bero cutis.

Ädle kansler! Hör min bön: att Du inte klankar

på mig, när förväntansfull jag mot döden vankar.

Sjukt av kvinnolängtan jämt hjärtat i mig bankar;

de som handen inte når smeks av mina tankar.

Inget är så svårt som att stå emot naturen

och med rena tankar blott nalkas jungfruburen. Inga budord hejdar den yngling som fatt turen att av mjuka höfter se mera än konturen.

Vem kan sitta i en eld utan att förbrinna? Kyskhet i Pavias glöd skall som rök försvinna. Venus eggar där till jakt var förslagen kvinna,

som med vinkar, blink och skratt vet att byte finna.

Presul discretissime, veniam te precor: morte bona morior, dulci nece necor, meum pectus sauciat puellarum decor,

et quas tactu nequeo, saltem corde mechor.

Res est arduissima vincere naturam, in aspectu virginis mentem esse puram; iuvenes non possumus legem sequi duram, leviumque corporum non habere curam.

Quis in igne positus igne non uratur? v Quis Papie demorans castus habeatur,

ubi Venus digito iuvenes venatur, oculis illaqueat,

facie predatur?

Låt Hippolytos en natt gå i dessa gränder,

och han är en annan, när dagen återvänder.

Varje väg till Venus för, hur han än sig vänder. Glömd Aricias rena blick, hennes kyska händer.

Si ponas Ypolitum

hodie Papie,

non erit Ypolitus in sequenti die: Veneris in thalamos ducunt omnes vie, non est in tot turribus turris Aricie.

Ofta läggs det mig till last

att bland krogens bröder

jag på tärningsspel och kort gods och guld föröder.

dock: när naken jag slängs ut, harmen häftigt glöder

i mitt bröst och tänder den eld som dikter föder.

Secundo redarguor

etiam de ludo.

Sed cum ludus corpore me dimittat nudo, frigidus exterius mentis estu sudo, tunc versus et carmina meliora cudo.

Prisa vill jag krogen och allt som vankas i den,

allt jag njöt och njuta skall , som en tröst i striden,

till dess helga änglars kör, när jag gått ur tiden, stämmer upp sitt requiem: Evig vare friden!

Tertio capitulo memoro tabernam. Illam nullo tempore sprevi, neque spernam, donec sanctos angelos venientes cernam, cantantes pro mortuis ’Requiem eternam.’

Hör min fasta föresats: Jag vill dö på krogen, där till lindring flaskan står alltid redobogen. Himlaskaror ber med fröjd, när min tid är mogen, Herre, se i nåd till en dryckesbroder trogen!

Meum est propositum in taberna mori,

ut sint vina proxima

morientis ori;

tunc cantabunt letius angelorum chori: ’Deus sit propitius huic potatori.

Med sin veke dränkt i vin själens lampa skiner.

Djärv av nektar i sin flykt tankens vinge viner.

Lätt besegrar i min smak krogens söta viner vattenblandning tappad ur Biskopens kantiner.

Poculis accenditur

animi lucerna,

cor inbutum nectare volat ad superna; mihi sapit dulcius vinum de taberna,

quam quod aqua miscuit presulis pincerna.

Bort från vardagslivets larm drar en del poeter

för att hemligt gömda fly

allt vad världsligt heter

och i rastlös diktarnit

leva som asketer,

till dess äntligt poesi

föds ur rim och meter.

Loca vitant publica quidam poetarum, et secretas eligunt sedes latebrarum, student, instant, vigilant, nec laborant parum,

et vix tandem reddere possunt opus clarum.

Att försaka mat och dryck tar de lugnt för givet

och att vända ryggen åt världens split och kivet. Längtan till odödlighet

blir till sist motivet

till att de för diktens skull offrar själva livet.

Ieiunant et abstinent poetarum chori, vitant rixas publicas et tumultus fori,

et, ut opus faciant quod non possit mori, moriuntur studio subditi labori.

Om min mage ekar tom så kan jag bedyra:

ingen musa har ett dugg att hos mig bestyra.

Först när under hjärnans valv Bacchus tänt sin yra,

söker sig Apollo dit,

strängande sin lyra.

Michi nunquam spiritus

poetrie datur,

nisi prius fuerit venter bene satur; dum in arce cerebri Bacchus dominatur, in me Phebus irruit,

et miranda fatur.

Alla har vi särdrag, som

skiljer oss från resten.

För att skriva måste jag

få nånting i västen,

annars är jag livlös som

degen utan jästen.

Hunger likaväl som törst

avskyr jag som pesten.

Alla har vi särdrag, som

gör oss helt unika.

I min diktarmöda far

vinets gud ej svika,

ty när krögarn skänker i

Bachus håvor rika,

skänker han mig snille och

antasi tillika.

Unicuique proprium dat natura munus, ego numquam potui scribere ieiunus. me ieiunum vincere posset puer unus, sitem et ieiunium odi tamquam funus.

Unicuique proprium dat natura donum; ego versus faciens bibo vinum bonum, et quod habent purius dolia cauponum,

tale vinum generat copiam sermonum.. .

Sådant vinfat, sådan vers! Satsen får bevisning

genom mig som intet kan utan grundlig spisning.

Efter vinet lätt jag ger diktarundervisning

åt Ovidius, stackars karl,

i hans landsförvisning.

Tales versus facio, quale vinum bibo, Nichil possum facere nisi sumpto cibo, Nichil valent penitus, que ieiunus scribo. Nasonem post calices carmine preibo.

Kansler! Du har nu av mig

hört mitt syndregister

och din prästflock har förut gnällt om mina brister.

Men från dem hörs ingen bikt, fastän sant och visst är

att de hellre själen än

världens goda mister.

Må nu dessa andens män därför bjudas hasta

hit, Herr Kansler, till Ditt bord för att öppet lasta

mig för synd, och samvetsgrant på Guds ord ta fasta:

Här må den som vet sig ren första stenen kasta.

Jag har talat mot mig själv,

och det egna jaget

har spytt ut sin orenhet,

blivit sköljt och tvaget.

Gammalt liv har mist sin makt,

nytt har övertaget.

Mänskan ser till yttre sken,

Gud till sinnelaget.

Ecce, mee proditor

pravitatis fui,

de qua me redarguunt

servientes tui.

sed eorum nullus est

accusator sui,

quamvis velint ludere

seculoque frui.

Iam nunc in praesentia presulis beati, secundum dominici regulam mandati mittat in me lapidem, neque parcat vati cuius non sit animus conscius peccati.

Sum locutus contra me, quicquid de me novi, Et virus evomui,

quod tam diu fovi. Vita vetus displicet, mores placent novi; Homo videt faciem, sed cor patet lovi.

Vem kan nu mitt sinne för lastbarhet beskylla?

Pånyttfött och rent det skall endast dygden hylla.

Som ett nysått frö den gror

i jungfrulig mylla.

Må mitt hjärta aldrig mer

sig med tomhet fylla!

Iam virtutes diligo, viciis irascor, Renovatus animo spiritu renascor, Quasi modo genitus novo lacte pascor, Ne sit meum amplius vanitatis vas cor.

Valde Ärkebisp av Köln!

Värdes mig beskära

all den nåd jag ångerfull

djärvs av Dig begära.

Hör mig biktande min skuld

bot och bättring svära.

Ja, den tyngsta penitens

skall jag villigt bära.

Electe Colonie, parce penitenti, Fac misericordiam veniam petenti Et da penitenciam culpam confitenti! Feram, quicquid iusseris, animo libenti.

Djurens konung skonar

den som är undergiven,

härtill av fördragsamhet

med de sina driven.

Världens furstar! Även Er

är den regeln given:

Saknad sötma smakar beskt. Såsom lejon bliven!

Parcit enim subditis

leo rex ferarum

Et est erga subditos

immemor irarum,

Et vos idem facite,

principes terrarum!

Quod caret dulcedine,

nimis est amarum.

Tolkning Nils Demitz-Helin