Lydig lakej, diger poet – Legationspräster i Stockholm på 1700-talet

I juli 1734 gick i Stralsund en katolsk präst och väntade på båtlägenhet till Sverige. Han hade börjat sin resa tre veckor tidigare. När han väl landsteg i Ystad återstod för honom ytterligare tio dagars färd med hästskjuts innan han nådde sitt mål, Stockholm. Dit anlände han den 19 augusti och han tillträdde genast sin nya anställning – att vara präst vid österrikiska ambassadens kapell. Han blev en av de närmare 30 legationspräster som tjänstgjorde i Sverige under 1700-talet.

Ingen oangenäm plats

Vad hade förmått denne präst – Antonius Haber från stiftet Mainz – att ta tjänst i det kalla, lutherska landet uppe i norr? Knappast ungdomlig äventyrslystnad, för Haber var redan i fyrtioårsåldern och sedan tre år tillbaka kyrkoherde med god teologisk utbildning. Sannolikt hade han låtit sig övertalas av legationssekreteraren vid österrikiska ambassaden i Stockholm, Christoph Theodor Antivari. Denne härstammade från Habers hemtrakt och hade tillställt honom många uppmuntrande brev. ”Stockholm är inte en så oangenäm ort som många tror”, hade Antivari skrivit 1733 och hade betecknat posten som legationspräst i Stockholm som ”lugn, bekväm och honorabel”.

Att det också ställdes krav på legationsprästen framgick av det anställningskontrakt, som Haber fick sig tillsänt för undertecknande före sin avresa. I det ålades han att genom ett fromt och gudfruktigt leverne vara ett föredöme för katolikerna i det protestantiska Sverige och att – så som det anstod en fridsam och foglig tjänare – i allt underordna sig sin arbetsgivare ambassadören eller dennes ställföreträdare. Legationsprästen tillhörde nämligen ambassadörens husfolk. Prästen likställdes nästan med en lakej.(1) Vanligen sammanföll hans tjänstgöringstid med respektive ambassadörs. Han anlände och avflyttade samtidigt med denne, vilket medförde täta växlingar av legationspräster. Österrike höll dock endast tidvis en ambassadör vid det svenska hovet. Under mellanperioderna tjänstgjorde Antivari (i Stockholm 1720-1763) som charge d’affaires med titeln resident. Det var han som anställde ambassadens präster och dessa kom härigenom att var och en stanna lång tid på sin post. Haber blev kvar i över åtta år.

En ny situation

I sin brevväxling med Haber hade Antivari framhållit att det för legationsprästen gällde att förhålla sig på rätt sätt i ”det mycket delikata konversionsverket” i Sverige. Den just antagna nya svenska lagen – 1734 års lag – stadgade stränga straff för dem som avföll från den rätta evangeliska läran eller utspred en villfarande lärosats. De katolska legationsprästerna var noga påpassade och Habers företrädare, den danskfödde jesuiten Johannes Ring, hade två gånger utvisats ur riket på grund av att han bedrivit själavårdsarbete utanför legationen.

Haber var utan skuld till att det i början av hans tjänstgöring i Sverige på nytt uppstod irritation över otillåten katolsk aktivitet. Återigen var Ring huvudpersonen. Han hade 1735 kommit tillbaka till Sverige, nu under falskt namn. Ring sökte kontakt med unga svenskar som var intresserade av att studera vid Collegium Nordicum i Linz i Österrike, en skola upprättad av jesuiter med långsiktigt mål att göra skandinaver förtrogna med katolsk tro. Ring avslöjades i Västsverige, häktades och utvisades 1736 efter långvarig fängelsevistelse för alltid ur landet.(2) Några år senare visade Haber att inte heller han kunde nöja sig med att begränsa sin verksamhet till den – enda tillåtna – föga arbetsfyllda tillvaron som själasörjare för österrikiske ambassadören och dennes få anställda.

En ny situation hade uppstått. I slutet av 1730-talet kom många utländska katoliker till Sverige. Hundratals väveriarbetare från katolska trakter på kontinenten lockades hit för att hjälpa till att få igång en inhemsk textilindustri. Antalet ökade för varje år och uppgick med arbetarnas familjer år 1740 till minst 1 000.(3) De flesta var tysktalande och Haber såg som sin plikt att ta sig an dem.

Habers franske kollega, teatinpatern Frankois Arcelli (i Stockholm 1738-41) vidgade också sin verksamhet. Många franska bildhuggare och konstnärer arbetade på inredandet av Stockholms nyuppförda slott. Dessa hade – i motsats till de katolska textilarbetarfamiljerna – fått de svenska myndigheternas tillstånd att bevista gudstjänsterna hos de katolska ambassadörerna. ”Ja, det har till och med gått så långt,” suckade hovkanslern von Gedda, ”att de betingat sig förmånen att ej arbeta på de dagar som är helgdagar hos dem men att likafullt få sin fulla lön.”(4) Ambassadörskapellen rymde inte alla dessa nykomlingar. Den franske ambassadören, som residerade i Wredeska palatset vid Drottninggatan (nr 29), vidtalade sin granne lagmannen Lars Cronhielm att på dennes tomt skulle få uppföras en kyrka för de franska katolikerna. Denna första katolska kyrka i Sverige efter reformationen (uppförd där Klara församlingshus nu ligger) väckte protester i prästeståndet och ägde bestånd bara några få år, 1740-42.(5)

För trångt

För de tysktalande katolikerna, som var betydligt fler än de franska, var lokalfrågan än mer brännande. Fransmännens försök att få ett eget kapell lockade till efterföljd. Den 24 februari 1742 avtalade residenten Antivari med en annan lagman, Jöran von Knorring, att få hyra mellanvåningen i dennes hus, som också det låg vid Drottninggatan (i kvarteret Rosenbad). Antivari förklarade i hyreskontraktet att han ärnade rummen ”för min Präst och till Kiörkia”.(6)

Haber flyttade alltså dit och det var här de tyska arbetarna från hela landet samlades till mässa. Redan efter ett halvt år sade emellertid Antivari upp kontraktet, inte oväntat ”emedan rummet är för trångt”. I stället förhyrdes för katolikernas räkning salar och kammare i två våningar i lärftkrämare Georg Wendts hus vid Bollhusgränd i Gamla stan. Där firades mässa i drygt ett års tid.

Haber stannade inte hela hyrestiden ut. I april 1743 lämnade han brådstörtat Sverige. Officiellt skedde det därför att han fått en välavlönad kyrkoherdetjänst i sitt hemland. Bakom hans avflyttning anar man dock hans olust att inte få verka fritt som präst. Han liksom Arcelli anklagades ofta hos Stockholms konsistorium för otillåtna katolska förrättningar. Kulmen kom när han upptagit en luthersk spinnerska i katolska kyrkan. Spinnerskan uppgav vid konsistoriets förhör med henne att Haber inbillat henne att hon eljest inte kunde bli salig och hon lovade gråtande att hon aldrig mer skulle bevista en katolsk gudstjänst.(7) Med den förklaringen som bittert minne återvände Haber till Mainz. Dessförinnan hade han för den i ekonomiska ting noggranne Antivari bekräftat att han erhållit all den lön han hade att fordra.

Till belåtenhet

Trots att jesuitpatern Ring i sin oförsiktighet dragit på sig många domar uppskattades han av residenten Antivari. Han prisade Rings stora lärdom, förträffliga predikokonst och exemplariska livsvandel. Om Haber uttalade sig Antivari mer avmätt men framhöll att alla katoliker i Stockholm omvittnade att Haber skött sin tjänst som en rättskaffens präst. Habers efterträdare, den tyskfödde franciskanen Anastatius Porsch, vann i allt Antivaris gillande. Porsch tycks ha varit en tystlåten, tillbakadragen man med enkla levnadsvanor. Han sade sig inte vara någon vinkännare och frågade sig vad han skulle göra med allt det vin som anställningskontraktet garanterade honom. Sina meddelanden till residenten undertecknade han med ”Ers nåds lydigaste tjänare”. Han företog mödosamma vandringar till Stockholms dåvarande förorter – Kungsholmen och längst bort på Söder – för att besöka de många där boende tyska arbetarfamiljerna. Hans mässor var välbesökta och vid påsktiden kunde kan ha upp till 250 bikter att höra. De tysktalande katolikerna höll hårt på att pater Porsch och inte någon luthersk präst skulle döpa deras barn och begrava deras avlidna. Också Porsch figurerar därför i Stockholms konsistoriums protokoll. Men även protestanter, t.o.m. höga ämbetsmän, bad ambassadören se till att Porsch stannade i landet.

Den svenska landsorten fick Porsch inte besöka men han sökte få uppgifter om där bosatta katoliker. En efterlämnad lapp från 1746 upptar namn på sex katoliker i Göteborg. Från Nyköping kom samma år en skrivelse, undertecknad av fyra tyska väveriarbetare med hustrur och barn, med anhållan att en katolsk präst skulle få hålla gudstjänst hos dem. En katolsk vävaremästare i Kalmar meddelade däremot att han var ensam katolik där och att han för sin del ”förrättat sin obligation” (påskkommunion?) i Danzig.

Katoliker runt om i landet behövde ett pastorsämbete att vända sig till. När en soldat Hans Georg Hambel ville bli befriad från påtvingad krigstjänst visade han upp ett intyg av Porsch om att han var katolik. Det ledde till att krigskollegiet biföll Hambels ansökan, eftersom ett kungligt brev av den 18 december 1735 förbjöd att någon som var av romersk katolsk religion antogs till soldat. Det brevet torde ha varit okänt för några böhmiska skärslipare, som greps som lösdrivare i Vänersborg. Trots en hjärtslitande vädjan till residenten Antivari gjordes de till soldater i ett svenskt regemente.

Kostsam franciskan

Även om Porsch inte personligen förorsakade några bekymmer var hans tjänstgöring i Sverige förknippad med problem, främst av ekonomisk art.

Porsch tillhörde konventualernas polsk-preussiska provins. Hans ordensföreståndare kände till att Antivari var en förmögen man och underlät inte att dra fördel av detta. Innan de medgav att sända Porsch som legationspräst till Stockholm måste Antivari utfästa sig att årligen lämna ett ekonomiskt bidrag till hans orden. Därefter var det restaurering av än ett kloster, än ett kapell i Polen som den fromme Antivari ombads vara med om att bekosta. Porsch själv ålades av ordensledningen att skicka större delen av sin lön till provinsen i Polen. Porsch protesterade: då skulle han inte ha pengar kvar för att ens kunna köpa skor och strumpor i det dyra Sverige utan vara tvungen att mot sin vilja återvända till Polen. Var det inte, undrade Porsch, för både ordens och legationens anseende viktigt att han kunde existera på sin lön?(8) Varje gång en ny provinsial valdes för den polska ordensprovinsen – vart tredje år – gav den nyvalde order om att Porsch skulle lämna tjänsten i Stockholm. Enda utvägen att förhindra att så skedde var att den österrikiske ambassadören påtog sig att betala orden 50 Gulden. Så pågick det i nästan 15 år. Men 1760 lät sig den nye provinsialen inte bevekas ens av löfte om ett ännu högre bidrag. Det stred mot ordensregeln att Porsch så många år varit borta från sitt kloster och nu måste han tillbaka dit.

Nordische Stiftung

Meddelandet gjorde Antivari bestört. Han stod just i begrepp att grunda en stiftelse, vars medel skulle användas till avlöning av en katolsk präst som – utan att vara knuten till någon legation – skulle ägna sig åt själavården av de många invandrade tyska katolikerna. Antivari hade förgäves försökt få biskopen i Osnabrück – apostolisk vikarie för Norden – att avlöna en sådan präst. Nu ämnade Antivari själv donera en stor summa pengar för det nödvändiga ändamålet. Som första präst i denna sin ”Nordische Stiftung” hade han tänkt sig Porsch. Hur skulle man i dennes ställe få tag i en annan lämplig präst? Det räcker nämligen inte, framhöll Antivari om och om igen, att vilken präst som helst kommer till Sverige. Den som rekommenderar en viss präst måste också känna till förhållandena i landet. Det är särskilt i ett protestantiskt land behövligt att en katolsk präst har tillräcklig lärdom, otadlig levnadsvandel och inte alltför stor religionsiver, menade Antivari. Dessutom måste han ha en god hälsa för det råa klimatets skull. Saknade prästen någon av de egenskaperna, riskerade katolikerna i Sverige att få dålig hjälp av honom och vara tvungna att bekosta hans återresa utan att de visste om någon annan skulle komma att bättre uppfylla de nödvändiga kraven.

Antivari vände sig i sin nöd till franciskanernas ordensgeneral i Rom och utbad sig att pater Porsch skulle få stanna i Stockholm och bli präst i hans påtänkta stiftelse. Han fick ett älskvärt brev till svar. Ordensgeneralen Colombini skrev – den 17 oktober 1760 – att Antivaris förfrågan fyllde honom med otrolig glädje och avlastade honom hans bekymmer för de i tron skiljaktiga själarna. Han gladdes åt att Antivari ville knyta Porsch till det planerade fromhetsverket och gav tillstånd för Porsch att stanna i Stockholm så länge det behövdes och behagade Antivari.

Tydligen hyste franciskanernas general stora förhoppningar om vad som skulle kunna uträttas. Han sade sig nämligen upplivas av tanken på ”att framgent med Guds hjälp genom Edert beskydds mäktiga värn en riklig skörd skall beredas de våra inom Sveriges gränser till Guds större ära, till vår ordens heder och till rikare framgång för Kristi rike”.(9)

Stiftelsen kom till stånd och Porsch kunde mer odelat ägna sig åt de tysktalande katolikerna. Men glädjen blev kort. Efter Antivaris död 1763 lånade den österrikiske ambassadören ut pengar ur donationen till helt andra ändamål än fromhetsverk. Så fick t.ex. storköpmannen Robert Finlay stora summor. Finlay gick i konkurs, flyttade utomlands och betalade aldrig tillbaka sin skuld. Porsch, som dog 1770, fick lika litet som den nästföljande legationsprästen – franciskanen Verecundus Dahmen – någon inblick i hur donationsmedlen förvaltades. Snart var alla medlen förskingrade.(10) Brist på pengar hämmade under lång tid framåt den katolska verksamheten i Sverige.

Spanskt och franskt

Legationsprästerna vid spanska och franska ambassaderna hade färre och mer välbärgade katoliker att vårda sig om än de tyska prästerna. De spanska ambassadörerna hade på grund av ett frikostigt anslag tidvis två präster samtidigt anställda. Dessa präster hjälpte ofta de övriga legationsprästerna. Åtminstone tre av de spanska legationsprästerna kom från Köln – många tyska stockholmskatolikers hemtrakt – nämligen en premonstratenspater, en jesuit, Antonius Sentrup, som under sina år i Stockholm 1753-57 startade en skola, och en franciskan, Johann Hahnn (177583). De franska legationsprästerna var alla sekularpräster.(11) Från 1753 fanns det franska legationskapellet på Blasieholmen, där franska ambassadörer först bebodde Soopska huset och 1763-1789 Båthska palatset. En abbé St Lesné (1757-67) verkade med stor frimodighet och döpte ett sextiotal barn och förrättade 80 begravningar.(12) Däremot gav hans efterträdare Quintin Joseph Hanquet (1768-78) ingen katekesundervisning och predikade sällan. Han tillbringade hellre tiden med att skriva latinska verser.

Legationsprästerna talade inte svenska. För den stora allmänheten var de okända. Biblioteksmannen Carl Christoffer Gjörwell var emellertid bekant med flera av dem. Om Porsch sade Gjörwell att denne var ”utom sin Messebok föga kunnig”. De spanska och franska legationsprästerna hade Gjörwell större behållning av. Han beskrev dem så, först pater Sentrup: ”Jag hade et säredeles nöje af hans omgänge, såsom han var en mycket kunnig, vettig och belefvad man. Han hade eljest alla en Jesuits egenskaper, fin och slug, samt var här med Regeringens Indulgence, ty Jesuiters vistande är förbudet här i Riket. – Abbe Hanquet var en diger Latinsk Poet, och fylde Salvii Lärda Tidningar med sina Högtids-Carmina. – Hr Guibourd (1778-83) var en glad man, fetlagd och talte så gerna om den stora Sälheten, som väntade på honom, at få en dag sitta under sit Fikona-träd dans une bonne Paroisse mais de campagne, där omgifven af sina fromma och frikostiga åhörare. – Abbe de Pregnes (1784-92) omgicks mycket uti mit hus, var Adelsman, af Studier och Snille, ritade och älskade Vitterheten, äfven som han ock ägde et förnämt utseende. – Don Augustin d’Echeberria (1785-94), Spansk Adelsman, var en mycket kunnig och förträfflig Ordningsman; ägde starka kroppskrafter, gick långa vägar alla årstider, eldade, äfven här uti det kalla Stockholm, aldrig sit rum. Til Tänkesättet var han ädel, uti Vänskapen trofast; Utseendet var manligt och Svenskt”.(13)

En kort tid, 1789-90, fanns också ett polskt legationskapell i Stockholm i samband med att några högt uppsatta polacker befann sig i landet. I följet ingick kaniken Johan Baptista Albertrandi,(14) om vilken Gjörwell skrev: ”Exjesuit, svåra lärd, forskade efter alla Catholicismens Qvarlefvor i Sverige, och sade mig väl mer än en gång, at den skulle väl förlikas med Lutheranismen, blott med någon liten jämkning. – Han for sedan genom Danemark til sit Land igen”.(15)

Två av legationsprästerna dog i Sverige. De övriga for till sitt land igen. För några av dem var vistelsen i Stockholm en kort episod i deras liv, för andra en slitsam och psykiskt pressande tid. För katolikerna i Sverige var deras närvaro av stor betydelse. Den katolska tron hölls vid liv.

Noter:

1) Samfundet Sankt Eriks årsbok 1933 sid 93

2) Richard Wehner, jesuitorden i Norden sid 152, och Herman Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686-1782, sid 79 ff.

3) Se Signum 4/1984 och 2/1985 med där anförd litteratur.

4) Kanslikollegiets protokoll den 4 juni 1742, Riksarkivet.

5) Eja Margrete Hirn: Katolikfaran i Sverige år 1742 i Credo 1951 sid 254.

6) Hyre-Contract, Faszikel 44 GA Stockholm, Haus-, Hof- und Staatsarchiv, Wien.

7) Levin sid 89, Konsistoriets protokoll den 26 april 1742, Stockholms Stadsarkiv.

8) Helmut Holzapfel, Ein polnischer Minorit als kaiserlicher Gesandtschaftspriester in Stockholm, sid 188.

9) Brev på latin den 17 oktober 1760, Fasz 44, HHS, Wien.

10) Arne Palmqvist, Die römisch-katoliche Kirche in Schweden nach 1781 1 sid 135 ff.

11) Förteckning över de franska legationsprästerna finns i C. C. Gjörwell, Brefväxling, sjätte bandet 1808 sid 31.

12) Legationsprästernas förrättningsböcker, förvarade i Eugeniaförsamlingens arkiv; Wehner: S:ta Eugenia kyrka 1837-1937 sid 159 ff och Palmqvist sid 57.

13) Gjörwell sid 24 ff.

14) Se om A. i Dagmar Anckarsvärd, Stockholm skildrat av en polsk kanik, Samfundet Sankt Eriks årsbok 1933.

15) Gjörwell sid 28.

Artikeln bygger i övrigt på handlingar ur Faszikel 43 och 44 Gesandtschaftsarchiv Stockholm i Haus-, Hof- and Staatsarchiv i Wien.