”Inspärrades ljus” – Kring några dikter av Konny Isgren

”Tvånget att hela tiden svara på frågan: ’Var är Du?’. Jag mår fysiskt illa när jag inte lyckas hitta ord och bilder för den platsen.” Orden är Konny Isgrens i en ”självintervju” i Aftonbladet den 28 augusti 1986. Därmed har han på ett utmärkt sätt pekat på en av grundförutsättningarna för sin poesi. Han talar där också om sitt eklektiska förhållande till traditionen, om poesins opålitlighet och subversivitet: ”I skrivande stund är nödvändigheten min enda tradition.” Han talar om den språkfattigdom som många människor lider av och dess följder: ”De flesta av oss har ett otillräckligt språk, dvs. få ord eller andra gestalter för sin erfarenhet och sina minnen, men erfarenheten måste få en chans att utsäga sig, därför bryter den också så mycket rå mark, så mycket våld och död. Det är ett nöd-språk, ett skrikspråk.”

Denna råa mark beträder poeten Konny Isgren igen och igen i sina dikter. Någon språkfattigdom finns inte hos honom i vanlig mening, men den nödställdes skrik finns alltid med i skrivakten. Texterna beskriver en ständig och våldsam böljegång mellan det odlade och det vilda i det inre landskapet, mellan ohjälplighet och trygghet, mellan utsatthet och hemhörighet. Inga positioner är någonsin säkra. Man kan kalla hans projekt för ett jagarbete, ett subjektivitetens uppror mot sig själv och återskapande av sig själv. Under arbetets gång rör sig poeten över mycket stora ytor i traditionen och psyket för att finna mothugg och medhåll, resonansbottnar och klippväggar att stångas mot. Men sist och slutligen är det bara den inre nödvändigheten som gäller i skrivakten. Ingen ide eller lära eller psykologi far styra det som där händer.

Konny Isgren debuterade 1980 med diktsamlingen Döda mig, igen och har sedan givit ut Simmaren 1982 och De stummas bok 1983. I motsats till många av sina generationskamrater är han inte verksam som kritiker; han publicerar sig sparsamt mellan böckerna. Dock finns en dikt – Augusti, en slags väntan – i Vår Lösen 7/85. Isgrens poesi är både typisk och otypisk för det svenska 80-talet. Till det typiska hör uppbrottet från enkelheten och det smalspråkiga engagemanget från 60- och 70-tal och den återfunna modernismen. Men Konny Isgrens hetta och personliga utlevelse avviker starkt från jämförbar poesi. Typiskt är nog också att det religiösa språket åter är litterärt användbart. Men Isgrens religiösa intresse och hans kunskaper i framförallt hinduisk och kristen tankevärld stannar inte vid en allmän och till intet förpliktande reverens för mystikens språk utan finns självklart med i den nödvändighetens tradition som konstituerar själva dikterna. Religiöst sett är han synkretist, men den kristna symbolvärlden i hans poesi är rikt förgrenad. Detta visar Jean Paillards och Staffan Bergstens diktanalyser (Artes 2/84 och Vår Lösen 2-3/86).

Dagskrönikan idéer om vad en människa är, de psykologiska teorier som finns på marknaden, sätter också sina spår hos Isgren. Man kan spåra Alice Miller och R D Laing i texterna. Separationsångesten är ett bärande tema (ett tema som också varierats av Göran Tunström). Men introspektionen far hos Isgren karaktären av uppgörelse på liv och död. Ofta erinras man om Lars Norms lyrik.

Biskop Martin Lönnebo har i en intervju i DN talat om de fyra roller som utgör den moderna svenska människans liv – producentens, konsumentens, patientens och askans. Poeten Ole Hessler säger att han, när han läser poesi offentligt, fixerar skylten Nödutgång för att få stadga och tänkt åhörare. Konny Isgrens poesi tar sikte just på nödutgången från ”Place Égale”, den likgiltiga platsen.

Vad jag är:

en dröm som håller mig vaken. Ingenstans,

någonstans på ett torg: Place Égale,

där allt är främmande och nära.

Detta likgiltigheternas torg måste brytas upp för växandets och allvarets skull. Drömmarna kommer med bud om uppbrott. Världens tystnad och tomhet måste byta förtecken.

Att någon gång kunna slita sig

ur sig själv

och själv

bara vara det tomma rummet.

Att tänka sig kunna uthärda

glädjen av ingenting.

Jag följer här en linje i första avdelningen av debutboken Döda mig, igen. En central dikt i författarskapet är Och utan ro som förtjänar att citeras i sin helhet.

För tidigt, för tidigt drogs hjässans håla

samman

för att barnet inte mera skulle förstå.

Men en gång hade barnet ändå genomfarits

av förståelsen

som var utan förstånd.

Ett oåtkomligt minne.

Tillbaka är för sent. Framåt för svårt.

Pendeln är alldeles stilla nu.

Stillheten måste till för att oron ska kunna ta sin plats.

Plats!

Jag sa plats!

Ja, jag är det stenansikte som orörligt betraktar

hur jorden med en allt hastigare rörelse rusar emot mig.

Jag är en naken kropp, genomskinlig nu av stillhet

Och utan ro.

Och ändå. Oron? Vem vill ha oron? Jag vill döda oron

med en rörelse som slungar mig in i jorden.

Jag vill.

Men jag har redan bjudit oron till den här platsen!

Jag bara stannade och blundade. Tanklöst.

I två minuter!

Det är alldeles tillräckligt.

I den bristen reser sig hjärtat och går mot gränsen.

För att finna en större brist, ett missförstånd.

Där någon med vackra händer bär ett skrin som ingen

kan öppna.

Men gå! Mot gränsen!

Alltmedan ångesthjulet svänger, oförvitligt

mellan ja och nej.

Jag svarar aldrig; bara kanske, som närde jag

själva svängningen. Och måste. Som om detta

hade med ett djupnande att göra.

Ner mot marken.:. Krypa med pannan i sanden.

Dreglande.

Sluddrande.

Det svåraste: att gå mot gränsen, utan sköldar, trampa

fotkristallerna, söndersmula, jämngöra det förra.

Gå genom katastroferna för att upptäcka en rodnad,

en sprickande ros inuti köttets mörka vävnad.

Pannan. Marken, Bland sandkornen leta

ett namn, ristat

i mellanrummen.

Där! Dit oron.

Och jag ska inte över till den andra sidan.

Jag ska stanna där. Ett slags hem. På gränsen.

Så döda mig, igen. Borra upp ett hål i hjässan

så att kraniet blir ett kärl för allt som faller.

Kroppen en kosmisk svamp.

Ett oåtkomligt minne åtkomligt. På gränsen.

Där vågorna slår och slår. Drar tillbaka. På gränsen.

Där tiden inte längre. Dit längtan.

Dikten är komplicerad och inte alldeles lättydd. Grundmönstret är dock en rörelse från en omedelbar kunskap, ”förståelse utan förstånd” som finns hos barnet, genom ångesten och oron till en kunskap av högre ordning belägen ”vid gränsen”. När fontanellen sluts etableras en gräns mellan jag och värld som bara kan brytas via en symbolisk trepanering som åter öppnar ”för allt som faller”. Vägen till gränsen går via förödmjukelsen och outsiderskapet; ”att kräla i stoftet” är en ovanligt adekvat bild för jagets resa mot längtans gräns och gränsöverskridande. Först med pannan i sanden kan man finna det paradoxala namnet, det som inte är ristat i sten, inte finns ens i det vittrade utan i mellanrummet mellan sandkornen. Men också jaget har varit ett ”stenansikte”, en orörlig betraktare av världen innan krypandet mot gränsen vidtar. Samtidigt som stenen vittrar till stoft blir den också kött och människa igen. En av ”gränserfarenheterna” talar om rosen i köttet, ”en sprickande ros” i ”köttets vävnad”. En kropp spricker och faller sönder för att ge rum och liv åt en blomma. Sönderfall och tillblivelse förutsätter varandra också här; vi är i dessa rader mycket nära en Kristusmetafor. ”Döda mig, igen” – diktens centrala ord och samlingens titel – far en rik dialektisk innebörd. Det gamla måste dödas, raseras och jämnas ut, för att ge plats åt nytt liv. Och detta skeende är inte ensartat utan upprepas ständigt. Den stillhet dikten talar om är allt annat än rofylld. Ångesten intar här sin centrala plats som drivande kraft i Konny Isgrens poesi.

Dikten antyder en modell för hur Isgrens Via mystica kommer att se ut, en väg kantad av paradoxer och förtätade metaforklungor. Samma grundmönster finns i komprimerad form i den korta dikten Formel 327 i nästa bok Simmaren.

Framåt och framåt och framåt

och ork och ork och ork och ork

och vändkorset

där jag ber emot dig:

sug ur mig alla variationer,

denna skönhet, urgröp, skålforma mitt

hjärta till dig

att utspilld ligga i.

Mitt i vardagens strävsamma duglighet finns här ett vändkors där ”förståelsen utan förstånd” åter måste gröpa urjaget och fylla det med nytt innehåll. Skönheten måste också avlägsnas, sugas bort med allvarets slemsug här formad som en bönens gest. Skönheten har med de vardagliga upprepningarna att göra. I artikeln i Aftonbladet heter det: ”Den som förlorar sig i den vackra poesin, i den vackra musiken och den vackra konsten, är som drunknad.” Språkets uppgift är en annan än att bära fram skönhet. ”Vi är på sätt och vis utlämnade åt språket, på nåd och onåd, men det är också bara det som har förmågan att leda vidare, leda utöver, skärpa stålet på det riktade spjutet.” Slagordet ”allt händer i språket” – predikat och praktiserat av en hel grupp unga författare just nu – är både trivialt och helt felaktigt. ”Konsten är det tillfälliga redskap som måste lämnas för ett annat, med omutligare prioritet. Det är min enda och stora tro på konsten – att den är livets skugga.” Man ser ytterst sällan livets primat över konsten så uttryckligt hävdad som hos Konny Isgren. Kanske kommer sig just därav intensiteten och storheten hos hans konst.

I den integritetslösa världen, den rollvärld som Martin Lönnebo talar om, råder makt och underkastelse, ohjälplighet och meningslöst lidande. Där råder filosofierna och psykologierna, skratten och gråten och skriken. Mot denna värld kämpar Konny Isgren med hetta och bitterhet. Han har sett både de döende barnen i Indien och narkomanerna på Sergels torg. Han har använt många outsidermasker för att med något slags märkvärdighet illudera värdighet. Men han har också ätit ”en förgiftad madeleine-kaka/förvandlad till ett inifrån kommande snitt”. Om den resa ner i barndomen som följer på ett sådant möte med den egna kroppens historia och psykets rottrådar handlar den senaste samlingen De stummas bok.

En spillra låg länge tyst

i ishuset, dit där ingen vuxen vågar,

Av alla hus,

det ligger närmast. En spillra

låg med ögon där

som kunde stirra

bara in i stilleståndet.

Boken är en barndomsresa som liknar en helvetesvandring. Den centrala sviten heter typiskt nog Nekrolog, och det är där nedstigandet och genomlevandet sker. Färden går ”in i den stora inspärrningen” med ”utgångarna bara ritade på väggen”.

Ensamhetens substans är just substans,

man kan känna den i nacken som ett spett

nedkört av händer som bara ville väl.

Till Lönnebos lista kan läggas också uppfostringsobjekt. Det är ett tillstånd då ”du inte längre visste/vem du upprätthöll ett liv åt”. Bara ”skriket är de stummas vän” ty språket har steglats och bränts upp i denna värld. Men kroppen, det opersonliga i oss eller det överpersonliga, har ”en oerhörd intelligens” som kan spy upp och göra sig av med alla våra invärtes döda. Vad som krävs är en uthärdande väntan genom det outhärdliga fram mot den plats där frågan ”Var är du?” åter kan ställas och besvaras med annat än skrik och självdestruktion. På andra sidan helvetet finns en djupt dramatisk stillhet, en plats där man kan ”förlägga” sina döda och åter träffa avtal med livet.

Inspärrade måste drabbas av ljus, utan nåd,

inspärrades ljus förflyttar dem, av nåd.

Men man måste förstå att man fortfarande

är inspärrad, fortfarande i sinnenas natt,

fortfarande. Den psykologiska friheten

är ljuset inuti buren, den andra

är mörkret utanför, den tredje

kommer vi aldrig att förstå.