Inspirerad skrift – otidsenlig belastning? – En bibelforskares reflexioner kring Tillägg till GT

Ett par debatter rör sig i medvetandets bakgrund när jag skall börja skriva ner några tankar kring Gamla testamentets deuterokanoniska skrifter, sedan fem års arbete med dem i bibelkommissionen har gått förbi. I dagspressen har en företrädare för den mer militanta feminismen talat sig varm för ett ”tredje testamente” om kvinnlighet, fred och miljövård; hon finner minst ett av de gamla testamentena överflödigt och skadligt, och bibelkommissionen, som översätter sådant, har fått sin beskärda del av den aggressivitet som härarnas Gud än i dag förmår framkalla. I den kyrkliga debatten har Gunnar Hansson kastat en annan brandfackla. Han förvånas över att teologerna är så tysta om ting som brukat höra till teologin i klassisk mening. Nyss har han här i Signum förtydligat sin syn på hur läran om Guds ord kunde flätas samman med litteraturvetenskapen. Själv har jag den senaste veckan samlat exempel på våra textkritiska vedermödor med Jesus Syraks bok till en redogörelse, som i sin tekniska petighet kunde illustrera hur bibelforskarna försummar texternas budskap. Situationen tycks vara en utmaning till mig att kasta masker och förbehåll för att tala som människa och kristen om de ting som har varit min dagliga sysselsättning under så lång tid.

Det måste bli en protestants synpunkter, präglade av att det rör sig om böcker som enligt protestantisk uppfattning inte är inspirerade, inte är Guds ord i sträng mening. Jag bestrider inte att en katolik kan ha rätt, om han i denna uppfattning bara ser den förvirring som följer av att man bryter med en vedertagen tradition. Men den som från barndomen fått vänja sig vid att betrakta en samling bibliska skrifter som utombibliska har ändå en fördel i umgänget med dem. Han kan gå till läsningen med en öppenhet för deras faktiska egenheter som är svår att förena med djup, inlärd vördnad. Det kan ge erfarenheter som i bästa fall gagnar bibelstudiet över huvud och som kanske kan stimulera också gamla vänner av de deuterokanoniska skrifterna.

Min utgångspunkt gör att ännu några ord måste offras på kontroversfrågorna. Det terminologiska problemet hör dit. Jag använder här beteckningen ”deuterokanoniska skrifter”, därför att jag i en dialogsituation – som en sådan ser jag min närvaro i Signums spalter – gärna anpassar mig till samtalspartnerns språkbruk. Ändå misstänker jag att man inte så lätt blir av med den svenska traditionen att tala om ”GT:s apokryfer”, trots det sakligt opraktiska och ekumeniskt utmanande i den termen. Bibelkommissionens insats på denna punkt är att föreslå ”Tillägg till GT” som en neutral samlingsrubrik, möjlig att vid behov förtydliga med en traditionell beteckning. Kan språkbruket med denna hävstång bändas loss ur ett dödläge är alltid något vunnet. I lojalitet mot den förhoppningen skall jag fortsättningsvis omväxlande kalla de deuterokanoniska skrifterna för tillägg utan att därmed mena något annat än att de på ett sent stadium kommit in i den då ännu ej fast avgränsade samlingen av gammaltestamentliga böcker.

Apokryfstriden

Signums läsare är antagligen förtrogna med den historia som ligger bakom konfessionernas splittrade terminologi och skiftande attityder till GT:s tillägg. En fornkyrklig debatt tillspetsades i synnerhet då Hieronymus genomförde sitt företag att lägga den hebreiska texten till grund för kyrkans GT. 1500-talets kyrkligt revolutionära utveckling mynnade ut såväl i de protestantiska samfundens nedvärdering av tilläggen som i Tridentinums förnyade, eftertryckliga auktorisation av dem. Under 1800-talet utkämpades både den så kallade apokryfstrid som ledde till att de deuterokanoniska skrifterna mer allmänt uteslöts ur protestantiska biblar och en häftig, tydligt antikatolsk, kampanj i Tyskland mot den kvardröjande respekten för deras innehåll. Vår tids bidrag ser ut att bli en bred uppslutning kring skrifterna, betraktade som historiska dokument och vittnesbörd om kristendomens bakgrundsmiljö. Men också i detta fridsamma klimat har det sitt intresse att ta del av de gamla argumenten för och emot deras religiösa värde.

Ofta är det för vår uppfattning ganska perifera frågeställningar som vädras i de många kontroverserna. Kan de grekiska ordlekarna i Susannahistorien förenas med antagandet att originalet var hebreiskt, och kan skriften i annat fall vara Guds ord? Det debattemat förekommer i en ofta citerad korrespondens mellan Origenes och Julius Africanus. Luthers bekanta företal till ”apokryferna” innehåller bland annat funderingar kring kronologin i Juditboken och dess förenlighet med känd historia. I en katolsk Tobitkommentar har jag funnit en svallvåg från den tyska aprokryfstriden i form av en allvarlig exkurs om ”ärkeängeln Rafaels så kallade lögn”, dvs. spörsmålet om Rafael far med osanning i texten, och om den i så fall kan vara inspirerad.

Språkargumentet

Bakom dessa summariska exempel skymtar likväl större problem. Språkargumentet, som ofta återkommit genom tiderna, kan avfärdas som en löjlighet – varför skulle Gud hänvisas till att bara tala hebreiska, när grekiskan ändå är hela NT:s språk? Men Gunnar Hansson skulle säkert kunna rekonstruera argumentet på ett tankeväckande sätt. Utan tvivel representerar språket här en religiös och kulturell gemenskap, i vilken man funnit den auktoritet som garanterar dokumentens särskilda värde. I bakgrunden finns traditionens problem, som rimligen måste bli det centrala när Bibelns avgränsning ställs under debatt.

Värre är det med de andra exemplen, ty angreppen mot GT:s tillägg tycks här fortfarande förutsätta att en helig skrift måste vara historiskt och moraliskt ofelbar. Att klargöra med vilken seghet denna fundamentalistiska grunddogm ännu i dag lever kvar, både öppet och fördolt, och ofta i oväntade sammanhang, är en väsentlig uppgift. De deuterokanoniska debatterna är ingen dålig utgångspunkt, om man vill ta itu med den. Det är ju så överväldigande tydligt att den kritik som dessa skrifter får uppbära i regel skulle träffa de odiskutabelt kanoniska böckerna med precis samma skärpa, om kritikerna blott vågade rikta den ditåt. Blindheten för detta förhållande är förbluffande, fast det borde falla i ögonen att bibeltrogna protestanter på GT:s tillägg avreagerar just det hån och förakt som de med vånda hört en avkristnad samtid lufta mot Bibelns övriga delar. Uttrycket ”fabelaktigt”, använt av en 1700-talspietist, tycks var ett exempel på detta, och det har sagts mig att svenska kristna ännu i våra dagar kunnat läsa upp deuterokanoniska passager för att skratta åt katolikerna, som tror att sådant är Guds ord.

Dessa iakttagelser leder vidare. De inte bara styrker traditionens försvar för GT:s tillägg genom att blottlägga angreppens inkonsekvens. De ställer också frågor om heliga skrifters ofullkomlighet över huvud, om rätten att påtala den och om möjligheten att förena en kritisk hållning med en andaktsfull. Att sådana frågor bearbetas med allvar är, menar jag, en stor vinst för den religiösa mognaden.

Negativ kritik är ett tveeggat vapen för den som förnekar att GT:s deuterokanoniska skrifter är Guds ord. Men vad är innebörden i att bejaka detta? Först om den frågan kan besvaras, är det möjligt att diskutera rätta förhållandet mellan en positiv och en kritisk hållning

Allmänmänsklig erfarenhet

Att läsa med andakt innebär att öppna sig; man gör sig beredd att bli tilltalad. Att ange var och när detta tilltal blir en verklighet är att lämna ut något djupt personligt. Mitt klaraste intryck av detta självutlämnande fick jag en gång genom en bibelläsningsövning i en katolsk krets. Den bestod i att alla satt över en psaltarpsalm under en tystnad, som bara bröts av att deltagarna i tur och ordning högt läste de ord i psalmen som talade starkast till dem. Varje bibelläsare vet att olika texter kan vara mer eller mindre fruktbara ur denna synvinkel, och att somliga ter sig högst ökenartade. Men att tilläggen till GT rymmer ställen som kan tilltala bör ingen kristen kunna bestrida. Under översättningsarbetet har jag själv åtskilliga gånger frapperats av ett motiv som är vanligt i dessa skrifter: rädda människor ber utan omsvep eller skamkänslor Gud om hjälp och befrielse från skräcken. Att nämna detta är redan att snudda vid det självutlämnande, men det slags religion som är den räddes tillflykt och trygghetskälla är också allmänmänsklig.

Naturligtvis kan man bredda frågan om tilläggens religiösa fruktbarhet och söka sig till mindre subjektiva fält. Den kristna teologin har i sin bibeltolkning sökt skapa sammanbindande mönster genom att, ofta på till synes ytliga verbala grunder, sätta så många ställen som möjligt i förbindelse med Kristi person och verk. De faktiska idéhistoriska rötter till NT:s kristologi som tilläggen innehåller gör ofta sådana tolkningar närliggande där. Den kända tillämpningen på inkarnationen av Vish 18:14 f, stället om Guds allsmäktiga ord som i midnattens tystnad lämnade sin himmelska tron för att stiga ner på jorden, är sålunda inte fullständigt slumpartad, fast sammanhanget klart gäller en mordängel som tycks vara Frälsarens raka motsats. Också NT kan dock skildra Kristus, och just i samband med beteckningen ”Guds ord”, som en krigare vilken dömer och strider rättfärdigt, och som inte har kommit med fred till jorden utan med svärd.

Men just detta exempel tycks aktualisera dagens skarpaste invändningar mot GT:s tillägg – och mot stora delar av Bibeln över huvud. Dagens angrepp gäller ju inte Susannaberättelsens språk eller ärkeängeln Rafaels lögner. De gäller krigsskildringar och krigsmetaforik utan distans till våldets vederstygglighet, aningslöst maskulina gudsbilder, föraktfulla uttalanden om kvinnor och en obarmhärtig sexualmoral. Dessa angrepp kan finna tacksamma mål i de deuterokanoniska skrifterna, men följdfrågorna har betydelse för hela vår bibeluppfattning.

Auktoritet och värdehierarki

Också andra skrifter än de bibliska kan tala till hjärtat. Också utanför Bibeln kan man finna Kristuslika mönster. Beslutet att koncentrera den andaktsfulla läsningen, övningen i att öppna sig, till de skrifter som den kristna traditionen anvisar måste vara en akt av djupt förtroende. Den läsande överlämnar sig åt en auktoritet, och detta kan inte ske utan att han frivilligt erfar en samstämdhet med den. Men vari består auktoriteten och samstämdheten?

Det mest allmängiltiga svar som jag kan finna är att det rör sig om en mönsterläggning av värden eller om ett hierarkiskt ordnande av gott och ont, stort och smått i tillvaron. Har man lärt sig något om det slags attitydundersökningar som låter människor rangordna sina grundläggande värderingar, vet man hur flytande övergången är från samstämdhet till oenighet mellan olika mönster. Än mer skiftande och svårtolkade är de bilder man med likartade metoder kan få fram ur texter. Det problem som jag nu angripit gäller skiftningarna mellan Bibelns olika värdehierarkier, liksom mellan dem och våra.

Den religiösa enhetens grund är en djup samstämdhet i fråga om vissa enkla och absolut överordnade värden. De koncentreras i bilden av Gud, och en kristen måste här i första rummet nämna kärleken. Den religiösa mångfalden har sitt ursprung i de olika möjligheterna att bestämma underordnade, mera relativa, värdens position i förhållande till de absoluta. Revolutionära förändringar i den religiösa gemenskapen hänger alltid samman med att nya grupper gjort avgörande förändringar i värdehierarkin. Vår tids omvärderingar av sexualitetens betydelse ger ett exempel på detta, dagens kvinnorörelse ett annat, besläktat. Reformistiska förändringar av etiken i överordnade värdens intresse kan ske inom en given religiös ram. Detta gäller redan därför att den givna ramen aldrig kan vara entydig:

Bibeln är inte bara behäftad med mänskliga misstag i historiska eller naturvetenskapliga frågor. Också som moralisk karta rymmer den oklarheter och motsägelser. Men förändringarna måste bli revolutionära då nya värderingar upphöjs till det absoluta planet. Här går gränsen exempelvis mellan dem som arbetar för jämlikhet mellan könen i tecken av för män och kvinnor gemensamma kristna värden och dem som i kvinnans överlägsenhet ser den allt överordnade måttstocken.

Med denna utgångspunkt vill jag beskriva hur jag i dag uppfattar problemet med de gammaltestamentliga tilläggens auktoritet. De är innehållsrika, allsidiga och detaljerade i sin kartering av tillvarons värden. De står vår tid, våra förhållanden och vår mentalitet avgjort närmare än flertalet äldre skrifter i GT; anknytningarna till NT:s tankevärld är också påtagliga. Men just av dessa anledningar verkar de så mycket mer utmanande då de hävdar utpräglat patriarkaliska värderingar: tjänstefolk skall veta hut, barn skall ha stryk, hustrun skall lyda mannen.

I vårt auktoritära svenska 1600-tal användes ju dessa värderingar nästan kritiklöst som norm för individ och samhälle. I konservativa kretsar har de levt kvar långt in på 1800-talet eller ännu längre. Behovet av frigörelse från detta arv känns ännu starkt hos många, och det kan då inte bli någon lätt uppgift för nutida kristna att hålla balansen i umgänget med Jesus Syraks vishet. Distansen fattas till de generationer som kritiklöst gjorde dessa ord till Guds.

Den fulla uppenbarelsen

Det har också slagit mig att det mitt i den ekumeniska entusiasmen för deuterokanonisk kultur-, ide- och religionshistoria råder en ganska förlägen tystnad kring texternas egen åskådning, läst utan förtecken som den står. Att protestanterna inte längre känns vid den är en sak. Judarna borde strängt taget vara mer solidariska med den, men också från detta håll har engagemanget en historiserande slagsida, eftersom texterna varken har Torans helgd eller Talmuds auktoritet som uttolkare. På den katolska sidan är kanske den mest talande kommentar jag stött på en rad små noter i somliga översättningar. I anslutning till grymheter eller moraliskt tvivelaktiga uttalanden i texten påminner de läsaren om att den fulla uppenbarelsen ännu inte var tillgänglig för författaren.

Man kan le en smula åt denna enkla formel, som tycks så, skyddslös gentemot komplicerade frågor. Ändå anvisar den väl en realistisk väg, om den inte bara vill mekaniskt hävda kristendomens försteg framför judendomen utan inbjuder till en självständig bedömning av varje värdeskala i ljuset av de högsta värdena. Hur en sådan prövning konkret kan gå till är den praktiska fråga på vilken min tankegång måste tillämpas för att visa vad den är värd.

I sin sexualetik är Jesus Syrak en ganska hårdhudad moralist. Fastän älskandes kärlek är ett högt värde för honom, lägger han inga fingrar emellan när det gäller otillåtna lustar. Värst är äktenskapsbrottet, vare sig nu det återkommande talet om att det leder till döden skall tolkas bokstavligt eller inte.

Man kan lätt tänka sig nykonservativa kristna som här enbart finner gyllene ord i rättan tid, men en närmare läsning borde göra också dem betänksamma. Det är inte alldeles klart att monogamin är obligatorisk i Syraks värld. I varje fall är tendensen tydlig i graderingen av sexuella synder: det värsta är inte lustan i sig, inte heller kärlekslöshet mot utnyttjade kvinnor, utan kränkandet av andra mäns förfogande över hustrun. Tänkesättet är familjefaderns, och därmed sammanhänger också rådet att man beslutsamt skall skilja sig från en hustru som inte vill vara till lags.

Formeln att låta den nytestamentliga uppenbarelsen bli överordnad norm ger här klart utslag. Det sakramentala äktenskapets helgd är en annan tanke, den rymmer mer av ömsesidighet i kraven och ger mer utrymme för den unika känslans innerlighet. Men vi vet också att denna gradering inte står oemotsagd. Judiska kristendomskritiker hävdar ofta att det rigorösa skilsmässoförbudet är ett steg tillbaka i förhållande till judendomens realistiskt juridiska syn på saken. Äktenskapskontraktet, som figurerar i Tobias nyktra giftermålsceremoni, kan tolkas som ett skydd för kvinnan, liksom också skilsmässobrevet reglerar situationen så att hon kan fortsätta sitt eget liv. Jag behöver inte påminna om hur många samtidiga kristna i denna sak tenderar att ta judendomens parti. Men jag skulle önska att den som här följer min tankegång också tänkte ett ögonblick på de många som plågats förtvivlat, därför att nådens mottagande tyckts dem utesluten av deras oförmåga att leva upp till en sträng sexualetik.

Där Guds ord predikas

Att vi här sysslar med värdenas rangordning är uppenbart, men den avgörande sista frågan är under vilka former den sysslan bör bedrivas. Denna tidning är ett språkrör för katolsk tro, och alldeles nyss (nr 4-5, 1986) har en ledande artikel kraftfullt argumenterat för den kyrkliga gemenskapen som nödvändig ram för bibeltolkningen. Däri ligger också, om än inte klart utsagd, den tanken att kyrkans läroämbete har sista ordet i de frågor som här ställts.

En sådan ståndpunkt innebär på sätt och vis att vidare argumentering skärs av, men som bekant saknas inte försök att legitimera de över diskussion höjda kyrkliga lärorna som sammanfallande med vad förnuftet och humaniteten kräver. Själv är jag inte blind för synpunkten att saltet skulle mista sin sälta om kyrkan gjorde eftergifter i sin syn på äktenskapets sakrament. De familjeupplösande krafterna är starka nog ändå, och för svaga själar kan det också vara en hjälp att höga ideal någonstans bevaras oanfrätta av kompromisser. Men kvar står problemen med den kollektiva moralens svårigheter att visa barmhärtighet mot särfallen och respektera individualiteten, liksom den värdekonserverande funktionens svårighet att assimilera nödvändiga förändringar innan det är för sent.

Därför får min egen plädering eller bekännelse ändå gälla den individualism som Per Beskow så bestämt avvisar i sin nyssnämnda ledare. Till total upplösning leder den inte nödvändigtvis. Också den har sin tradition, till vilken stora föredömen kan räknas, och sin disciplin, som består i ärlighet och trohet mot det man själv upplevt och insett. GT:s tillägg vittnar om religiös förändring, där de står i korsdraget mellan hellenism och judendom, mellan judendom och kristendom. En erfarenhet som ibland skymtar fram med slående klarhet ur sådana orostiders historia är just det individuella avgörandets nödvändighet.

Och ändå är det ju sant att individen, isolerad för sig, förblir betydelselös. Det har frågats vart läran om Guds ord tagit vägen. Att teologin, om ens aldrig så reformerad, skulle kunna ge något förlösande svar tror jag knappast. Det avgörande svaret ges i praxis, men den enskilda religiösa upplevelsens röst är oftast svag. Det gemensamma talandet och lyssnandet leder längre, och gudstjänsten förblir det forum där texterna effektivast transformeras till erfarenhet. Predikan kan, trots alla genrens svagheter, leda långt i arbetet med att låta de stora värdena belysa och reglera de mindre. Därtill krävs dock modet att ställa frågor, sådana frågor som verkligen bränner i människors medvetanden. Ett villkor för detta är att predikanten står i löpande samtalskontakt med andra. Ett annat är att han breddar sitt textunderlag, så att alla de mångstämmiga och delvis motsägande stämmorna i Bibeln dras in i bearbetningen.

En sista reflexion i anslutning till översättningsarbetet med GT:s tillägg: hur många av dessa texter kunde inte ge fruktbara uppslag till predikan! Men hur många av dem kommer att bli använda?