Från en undanskymd tillvaro. Apropå nyöversättningen av de deuterokanoniska böckerna

Inom kort utkommer bibelkommissionen med den andra delen i den serie av tre SOU-volymer som arbetet på en ny svensk bibelöversättning skall resultera i. NT 81 har snabbt blivit ett begrepp. Nu utges Tillägg till Gamla testamentet. De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna, och ett stycke in på 90-talet beräknas Gamla testamentet som helhet vara färdigöversatt.

I intervjuer och tidningsartiklar inför den nu aktuella utgåvan har vi påmints om den roll som skrifterna i Tillägg till GT har spelat i svenskt kulturliv. ”Joakim uti Babylon hade en hustru, Susanna”, skaldade Bellman. ”Kvinnans list övergår mannens förstånd” påstås det, med en vändning ur Syrak. En lång rad dalmålningar avbildar Susanna inför domstolen. De bibelskrifter det här gäller tillhör det svenska kulturarvet – om än svagare alltsedan man från början av 1800-talet under inflytande från skotsk-engelsk puritanism tagit för vana att trycka helbiblar utan ”apokryferna”.

Dessa skrifters betydelse för svenskt fromhetsliv från medeltid till nutid har också varit stor. Det framgår av den exposé som Per Block gav i bibelkommissionens förberedande betänkande Att översätta apokryferna (DsU 1977:3). Det gäller här både predikotradition, psalmdiktning och katekes. Och ”apokryferna kan visas ha levat i vanliga människors medvetande ännu i början av detta århundrade”. Ända till för några veckor sedan har Svenska kyrkans handbok rekommenderat Vish 3:1-3 som läsning vid jordfästning: ”De rättfärdigas själar äro i Guds hand, och ingen plåga kan nå dem…” Att de under det senaste dryga århundradet alltmer försvunnit ur det allmänna medvetandet som bibelböcker är samtidigt obestridligt.

En del av Bibeln

Dessa historiska fakta har motiverat en nyöversättning av ”apokryferna”. Men till det kommer skäl av kyrklig och ekumenisk natur. Svenska kyrkan har genom sitt biskopsmöte tillstyrkt en ny översättning, och från frikyrkligt håll har man mestadels sett positivt på en sådan. Det katolska biskopsämbetet har uttryckt en klar och kraftig önskan att skrifterna skall komma med i den nyöversatta svenska Bibeln, en önskan som delas av de ortodoxa kristna. Att dessa kyrkor domineras av invandrare är ett starkt skäl i sig: man kan inte gärna satsa stort på en ny översättning av den övriga Bibeln och hänvisa invandrarna till en översättning av de här aktuella skrifterna på föråldrad och delvis svårtillgänglig svenska.

Den katolska kyrkan, liksom i allt väsentligt de ortodoxa kyrkorna, betraktar helt enkelt dessa skrifter som en del av Gamla testamentet. De läser och sjunger ur dem i gudstjänsten. Beteckningen ”apokryfer” (undangömda, dvs. ej inräknade i bibelkanon) är ur katolsk-ortodox synpunkt inte acceptabel. Det är för övrigt just denna skiftande syn på skrifterna som lett till att bibelkommissionen stannat för en så värderingsfri beteckning som möjligt: ”Tillägg till Gamla testamentet”. Men vad kommer det sig att den katolsk-ortodoxa kristenheten betraktar dessa skrifter som fullvärdiga delar av Bibeln?

Det enklaste sättet att svara är att hänvisa till hur det gick_ till när bibelkanon kom till. På den punkten vet vi idag åtskilligt bättre besked än vad man visste t.ex. på 1500-talet. Vid den tid då den kristna kyrkan växte fram fanns ännu ingen fastslagen judisk bibelkanon. Sedan århundraden låg visserligen två av de tre delarna i den judiska Bibeln fast: ”lagen”, dvs. de fem Moseböckerna, och ”profeterna”, dvs. Josua, Domarboken, Samuels- och Konungaböckerna samt profeternas skrifter (utom Daniel). Den tredje kategorin, ”skrifterna”, var emellertid ännu inte slutgiltigt fixerad till sitt omfång. Omkring år 100 e.Kr. fixerades den judiska bibelkanon. Men vid den tiden hade kyrkan i stor sett redan lösts ur sitt samband med judendomen. På de flesta håll kom kyrkan i praktiken att (fortsätta att) räkna med en mera omfattande helig skrift än judarnas nu avgränsade bibel. Tobit, Judit, Syrak, Mackabéerböckerna osv. ingick i den grekiska översättning som de kristna använde, och de fortsatte att se dem som en del av Bibeln. Den judiska avgränsningen var troligen främst ett led i- en allmän judisk konsolidering: bara de mest väletablerade skrifterna godtogs som kanoniska. Men denna inomjudiska utveckling berörde inte den kristna kyrkan. Inte förrän t.ex. kyrkofadern Hieronymus på slutet av 300-talet kom i kontakt med judiska skriftlärda kom den att spela någon verklig roll i kristna diskussioner om Bibelns omfång, och Hieronymus plädering för ”den hebreiska sanningen” blev inte bestämmande för den fortsatta utvecklingen. För den romersk-katolska kyrkans vidkommande konstaterade koncilierna i Florens och Trient på 14- och 1500-talen att den mera omfattande kanon gällde.

Ofrånkomliga – vägledande

I Nya testamentet finns inga citat ur ”de deuterokanoniska böckerna”, som de ofta kallas på katolskt håll. (Språkbruket infördes av en katolsk 1500-talsexeget av judisk börd, Sixtus av Siena. Termen avser att markera att det är frågan om den sist tillkomna delen av kanon – ett omdöme som inte hundraprocentigt håller.) Men i Nya testamentet saknas å andra sidan också citat ur ”protokanoniska” böcker som t.ex. Rut, Esra, Nehemja, Klagovisorna och Höga visan. Skrifternas betydelse för Nya testamentets kyrka märks naturligtvis inte bara på vad som citeras eller inte citeras. Det är ett ofrånkomligt faktum att de nytestamentliga författarna på en lång rad ställen bygger på i synnerhet Syrak och Visheten, men även på andra ”deuterokanoniska” böcker. Väsentliga delar av det mest bärande innehållet i Nya testamentet är influerat av stoff i dem. Det gäller t.ex. vissa centrala inslag i Paulus teologi men också så välkända ting som evangelisten Johannes sätt att återge Jesu ord och tala om Jesus: talet om Jesus som livets bröd som kommer ner från himlen och ger liv, om Ordet som tar sin boning bland människorna och är deras liv och ljus osv. har till väsentlig del sin bakgrund i bland annat Syrak och Visheten. Dessa skrifter har alltså spelat en konstitutiv roll för kristendomen. De har bidragit till att ge form åt en del av det som kristna människor i alla tider funnit vara mest bärande och mest värdefullt i sin tro och för sitt liv.

Flera av de ”deuterokanoniska” böckerna ger omistlig historisk information om skeenden i judendomens historia alldeles före vår tideräknings början. För kyrkan är detta ett led i den fortgående uppenbarelsen, Guds handlande med människan i historien. Även i dessa skrifter finns delar av det mönster som tillsammantaget vägleder hela vår uppfattning av existensen och historien – inklusive dess skuggsidor av mänsklig otillräcklighet, brutalitet och ynkedom. Att utelämna dessa skrifter blir därför att lämna ett gapande hål i en eljest sammanhängande bibel. Vissa inslag i nytestamentlig och kristen tro, som är ganska svagt företrädda i Gamla testamentet för övrigt, träder fram klarare i de ”deuterokanoniska” böckerna – t.ex. tron på de dödas uppståndelse och evigt liv. Och som Per Block påpekar i Att översätta apokryferna ”finns i apokryfernas Martyrmotiv material för en kristen besinning inför judendomens historia. De upprörande skildringarna i Mackabéerböckerna av hur judar under grövsta tortyr bevarade sin lojalitet mot dietlagarna ger ett annat perspektiv än Nya testamentet. Just därför att denna lojalitet skildras så entydigt positivt, tvingas läsaren till en mer genomtänkt attityd än det sedvanliga antisemitiska skojet med den.”

I just en berättelse i Mackabéerböckerna möter en passus av stor betydelse för kristen livshållning genom tiderna. Det berättas hur Judas Mackabaios lät frambära offer för ett antal judar som stupat i strid, men som visade sig ha burit avgudaamuletter under skjortan. ”Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå, hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd” (2 Mack 12:43-45).

En av huvudanledningarna till Luthers – om än måttfulla – avståndstagande från ”apokryferna” i diskussionerna med Eck 1519 var just det faktum att bönen för de döda kunde stödjas på detta ställe. Frågan är, om inte den skillnad i mänsklig hållning inför döden och de döda som reformationen medförde, skapade en existentiellt mera djupgående klyvning av det kristna Europa än någonsin de mera svårtillgängliga frågorna om hur människan blir rättfärdig inför Gud. De senaste årtiondenas utveckling i Sverige, där Svenska kyrkan återigen officiellt börjat bejaka förbönen för de döda, tycks bekräfta att bönen för de döda svarar mot elementära och oavvisliga behov hos människor. Det belyser i sin mån vikten av de ”deuterokanoniska” böckerna som fullvärdig del av Bibeln.

En utmaning

Beteckningen Tillägg till Gamla testamentet har visat sig vara den som – med eller utan reservationer – bäst kunnat accepteras av alla involverade samfund, oavsett värdering av skrifterna i fråga. Risken finns teoretiskt att titeln frammanar historiskt felaktiga föreställningar, men det faktum att beteckningen är värderingsfri väger ändå tyngre. ”Tilläggsskrifternas” betydelse ur olika synvinklar och det faktum att ett högkvalificerat – delvis mycket krävande – arbete lagts ner på att presentera dem i en ny svensk språkdräkt ger anledning att hoppas att de kommer att läsas och uppmärksammas på nytt. Den placering av dem som bibelkommissionen valt – nämligen i skarven mellan Gamla och Nya testamentet – är densamma som exempelvis i den moderna franska ekumeniska översättningen. United Bible Societies och enhetssekretariatet i Rom har kommit överens om en sådan placering i bibelöversättningar för ekumeniskt bruk. Med den placeringen binds inte läsaren och bibelköparen vid en bestämd syn på dessa skrifter; man kan läsa dem som en fullvärdig del av Bibeln, betrakta dem som ett komplement av inte riktigt samma betydelse som Bibeln i övrigt eller bortse från dem.

Den nya översättningen ger emellertid också kyrkorna och samfunden ny anledning att fundera över dessa skrifters ställning – och att mer än vad som sker allmänt reflektera över Bibeln och Bibelns auktoritet.

Nu måste förlagen se till att svenska helbiblar framöver alltid innehåller dem – som de gjorde fram till 1812. I Bibeln i övrigt görs ideliga hänvisningar till dem – hänvisningar som bibelläsarna har rätt att kunna följa. Den nya översättningen har utarbetats med bred ekumenisk uppslutning och statligt stöd av ansenliga mått. De katolska och ortodoxa bokförlagen har små möjligheter att trycka biblar för sina medlemmar, och de stora bibelutgivande förlagen måste känna ansvar för en så bred krets av läsare som möjligt. Det vore en skam om hittillsvarande utgivningspolicy fortsatte och resultatet av översättarnas mödor förpassades till en marginalexistens i form av separata utgåvor.