Budbärare från de döda

Sighet heter en liten stad i Transsylvanien, där den rumänsk-franske författaren Elie Wiesel växte upp på 30- och 40-talet. Det var en särpräglad, strängt avgränsad värld, som hade ett starkt inslag av judisk befolkning. Med sina rabbiner, köpmän, hantverkare, tiggare och dårar torde den likna den miljö som möter en i Roman Vishniacs unika, av melankolisk ömsinthet uppfyllda fotografier från Östeuropa från samma tid. Wiesel var själv en from judepojke, som av morfadern invigdes i chassidiska legender och i skolan ivrigt studerade Bibeln och Talmud.

Våren 1944, när Elie var 15 år gammal, inträffade händelser som ohjälpligt skulle få denna förtroliga värld att gå under. De tyska ockupationstrupperna anlände till Sighet, upprättade först judeghetton i staden för att slutligen deportera alla deras invånare i boskapsvagnar till Polen, till en för dem okänd plats som hette Auschwitz. Redan vid ankomsten till detta främmande läger fick pojken se något som för alltid skulle stigmatisera hans sinne. En lastbil kom farande och vräkte en massa levande spädbarn ner i ett brinnande dike!

Med etsande ord skildrar Elie Wiesel denna upplevelse i sin självbiografiska berättelse ”Natten”:

”Aldrig skall jag glömma denna natt, den första lägernatten som har gjort mitt liv till en enda lång natt, sju gånger reglad.

Aldrig skall jag glömma denna rök.

Aldrig skall jag glömma de små ansiktena på barnen vilkas kroppar jag såg förvandlas till rökvirvlar under en stum himmel.

Aldrig skall jag glömma dessa flammor som för alltid förtärde min tro.

Aldrig skall jag glömma denna nattliga tystnad som för all evighet berövade mig lusten att leva.

Aldrig skall jag glömma de ögonblick som dödade min Gud och min själ och gjorde mina drömmar tomma som öknar.

Aldrig skall jag glömma det, även om jag blev dömd att leva lika länge som Gud själv. Aldrig.”

Elie Wiesels mor och syster sorterades ut och försvann till gaskammaren. Tillsammans med fadern skulle han själv få uppleva andra etapper under sitt år i det nazistiska infernot – Buna och Buchenwald – innan han vid krigsslutet befriades av amerikanska trupper. Strax dessförinnan hade även hans far dött, ihjälklubbad av en SS-officer. På sjukhuset mötte han för första gången sedan ghettot sin egen utmärglade åsyn:

”I spegelns djup stod ett lik och betraktade mig. Hans blick in i mina ögon kommer aldrig att lämna mig.”

Så slutar ”Natten”, som nu finns i en angelägen nyutgåva (Forum) tillsammans med de två följande delarna i trilogin: ”Gryningen”, som utspelas i Israel, och ”Dagen”, som tilldrar sig i New York. Utan att vara självbiografiska i samma grad som ”Natten”, reflekterar de Wiesels kommande öde.

I stället för att bli en skriftlärd hemma i Sighet med orubbad tro och världsbild sökte sig Wiesel efter kriget som landsflyktig till Paris, där han blev korrespondent för en israelisk tidning. Samtidigt lärde han sig franska, enligt utsago genom att studera Racines alla dramer. Något av klassisk balans präglar också hans stil, trots dess känslomässiga brytningar mellan isande klarsyn och lågande protest.

Wiesel har förblivit en franskspråkig författare även sedan han flyttat till USA, där han numera bor i New York och är professor i filosofi och religionshistoria. Han är också ordförande i Holocaust Memorial Council, som vill upprätta ett museum över Förintelsen i Washington, som samtidigt skall tjäna som forskningscentrum. Han är överhuvud taget den främste företrädaren för den litteratur som oavlåtligt kretsar kring ”planeten Auschwitz”, som försöker förstå den största katastrofen i det judiska folkets historia.

En bekräftelse på hans centrala ställning i amerikansk judenhet, hans katalyserande betydelse för människors medvetande efter nazismen, är den samling föredrag och essäer, ”Confronting the Holocaust. The Impact of Elie Wiesel”, redigerad av Alvin H. Rosenfeld och Irving Greenberg (Indiana University Press), vars ursprung är ett symposion ägnat Wiesels verk.

Själv tycker jag nog att han inte alltid kommer till sin rätt i sina romaner. Dessa kan emellanåt te sig litet konventionellt gestaltade, i synnerhet när de rör sig i en nutidsvardag som oundvikligen förbleknar inför det tragiska förflutna. Men hans stora ämne överskuggar allt, och så snart han kommer in på det far hans röst en profetisk intensitet, tycks själva orden glödga hans stämband.

Minst lika fängslande som hans romaner, om än okända hos oss, är de genreobundna, ofta mer

förtätade böcker som rymmer dagboksblad och reportage, porträtt och fabler, drömmar och teologiskt grubbel, dramatiska dialoger och kantater. Redan titlarna säger mycket. Den första hette ”Le chant des morts”, De dödas sång. Sedan har följt ”Entre deux soleils”, Mellan två solar (nämligen dagens sol och den chassidiska mystikens nattliga sol); vidare ”Un juif aujourd’hui”, En jude i dag, ”Paroles d’étranger”, Främlingsord (samtliga på Seuils förlag) och nu senast ”Signes d’exode”, Signaler till uttåg (Grasset).

Det djupa främlingskapet, känslan att vara en levande död utmärker enligt Elie Wiesel många av dem som har räddats ur koncentrationslägren. Det gäller inte minst honom själv. Efter ett möte på 50-talet med den unge journalisten – och blivande diktaren – talade François Mauriac om ”blicken hos en Lasarus, återuppväckt från de döda och ändå fortfarande fången i de dunkla trakter där han irrade omkring och snavade över vanärade lik”.

Denna känsla kan stegras till en förnimmelse att vara i exil bland de levande, att ha övergett alla sina anhöriga, ja, hela sitt folk i skuggornas rike. Och en obestämd skuldkänsla bemäktigar sig dem: varför blev just jag räddad? Vad är meningen med mitt liv? För Wiesel har denna alienation blivit både olycksöde och kallelse.

Till kallelsen hör plikten att vittna, att vara ”budbärare från de döda i de levandes värld”, som det heter i ”Dagen”. En värld som håller på att glömma Auschwitz och Treblinka – eller förvandlar dem till tvåloperor i TV. En värld där inte bara gamla nazister, utan också förmenta vetenskapsmän som Faurisson och Henri Roques, företrädare för den s.k. revisionistiska historieskolan, kan begå skändligheten att förneka att det alls funnits några gaskammare.

Ingen vittnesplikt kan vara mer oeftergivlig.

I förhållande till de döda får Wiesels vittnesbörd en personligare ton, blir till åminnelse och epitafium, en ”osynlig gravsten” åt alla dem vilkas griftefärd skedde i bortvirvlande rök. Hans verk kan också, på ett ännu innerligare plan, betecknas som en oavbruten Kaddisch, en judisk bön för de hädangångna.

Men hade inte Elie Wiesel förlorat sin tro i Auschwitz? Blev den inte förtärd av den svarta eldslågan som flammade upp i hans själ, som det heter i ”Natten”.

Både ja och nej. Det han miste var tron på en rättvis Gud. Den forne Talmudstuderanden reste sig förtvivlat mot Skaparen, bestormade honom med frågor om hans sätt att styra historien och behandla sitt utvalda folk; allt enligt en gammal upprorisk, judisk tradition. Men själva tron miste han inte. ”O Gud”, utbrister en av hans romangestalter med en karakteristisk paradox, ”överge mig inte när jag förnekar dig!”

Med teodicéproblemet fortgår en kamp genom Elie Wiesels alla böcker. Det är svårt att tänka sig, att han utan att protestera skulle ha åhört vad överrabbinen i Stockholm för en tid sedan förklarade i TV: Auschwitz är inte något teologiskt problem, eftersom det bara är ett människoverk… Men människorna då, skulle Wiesel nog genmäla, både bödlarna och offren – är de inte Guds verk?

Problemet är kanske olösligt. Auschwitz, tycks Elie Wiesel mena ibland, är ett tecken på att människorna, i kraft av sin fria vilja, har vänt sig bort från Gud. Andra gånger menar han tvärtom att det är Gud som har vänt sig bort; ja, han ställer rentav den hisnande frågan om inte denne i Auschwitz har brutit det förbund som han slöt med sitt folk på Sinai.

Med eller utan Gud förblir Auschwitz ett svart mysterium. ”En miljon mördade barn: jag kommer aldrig att fatta det”, upprepar Wiesel ännu i ”Paroles d’étranger”. Och de lidanden som människorna där fick genomgå är i grunden namnlösa, bortom allt mänskligt språk. ”Redan själva försöket att skriva en roman om Auschwitz är en blasfemi”, har Wiesel sagt.

Men oavsett om tanken stupar i mörker när det gäller att förstå Auschwitz’ väsen, vet han att mänskligheten har överträtt en ödesdiger gräns i och med förintelselägren. Hans fränder är de första i historien som blir likviderade inte för några brottsliga handlingar, inte ens för någon ideologisk avvikelse, utan bara för att de råkar vara judar. Själva deras existens blir ett brott som straffas med döden.

”Det var sitt eget hjärta som världen brände upp i Auschwitz”, sammanfattar Elie Wiesel med en anspelning på ett berömt ord av Jehuda ha-Levi. ”Inte bara människan dog, utan också iden om människan.”

Efter Auschwitz börjar en ny tideräkning. Nazisternas totalitära ondska förblir visserligen ojämförlig, men den kastar sin slagskugga långt in i framtiden. När Wiesel i sina politiska krönikor skriver om indianmorden i Paraguay, om de röda khmerernas skräckvälde i Kampuchea eller om poliser i El Salvador och Syrien som torterar oskyldiga barn för att tvinga föräldrarna att tala, så upplever han igenkännandets mardröm. En förintelse pågår på många håll i världen, med bistånd av vår växande likgiltighet.

Och vid synranden avtecknar sig det yttersta hotet, det kärnvapenkrig som skulle innebära ”den slutliga lösningen” på människoproblemet.

”Man börjar med att döda de andra och slutar med att förgöra sina egna”, skriver Wiesel i ”Un juif aujourd’hui”. Utan Auschwitz skulle det inte ha funnits något Hiroshima. Utrotandet av ett folk leder oundvikligen till utrotandet av mänskligheten.”

Det finns ett högspänt, obevekligt allvar i allt vad Elie Wiesel skriver, som skiljer ut honom från de flesta andra samtida författare. Ändå är inte allt sorgespel, protest och olycksprofetia. Efter hand förnimmer man också ett pulserande hopp, strimmor av ljus som gör ett desto starkare intryck som de avtecknar sig mot denna självupplevda, mörka fond.

Lidandet kan förvisso förnedra en människa, få henne att offra sin nästas själ för en möglig brödbit; om det har Wiesel ofta berättat. Men han vittnar också, nu senast i ”Signes d’exode”, om en strävan efter ett värdigt liv i ghettot, om en solidaritet i hemsökelserna, om glimtar av fattbar godhet t.o.m. i Auschwitz. En tro på människan mot alla odds.

Företrädare för andra religiösa eller politiska övertygelser kan avge liknande vittnesbörd – en katolik t.ex. om Maximilian Kolbe – men frågan är om inte alla har en yttersta tacksamhetsskuld gentemot judarna. Som Wiesel framhåller har detta folk, som blivit mer förföljt än något annat i historien, ändå mest lidelsefullt och outtröttligt hållit fast vid budet om livets okränkbarhet och människors broderskap.

”En avgrund skiljer mig från det barn jag en gång var”, har Elie Wiesel förklarat. Ändå är det till sin barndoms chassidism han alltmer återvänder, när han skall söka sig ut ur mörkret; chassidismen med dess livsbejakande mystik – trots alla pogromer – och dess tro att vägen till Gud går genom medmänniskan.

Är glädje, tro och hopp alltjämt möjliga, när döden triumferar, frågar Wiesel i den senaste bok han har ägnat sina chassidiska läromästare, som typiskt nog heter ”contre la mélancolie”, Mot melankolin (Seuil). Och han låter rabbi Moshe Leib från Sassov svara: ”Vill ni finna glöden? Sök då i askan!.”