Colombia

Påven besökte under sensommaren Colombia. Påvebesök nummer två i detta land – Paulus VI var där på de latinamerikanska biskoparnas gemensamma möte i Medellín 1968. Mycket har förändrats även om det bara gått 18 år sedan dess. Vatikankonciliet hade just då avslutats. Kyrkan började tänka om och förnya sig på många sätt. Men det var inte bara inom kyrkan som man ropade på förändring. En generation hade hunnit växa upp, för ung för att ha upplevt andra världskriget personligen. I deras värld framstod sociala reformer och välfärdsstatens utveckling som något självklart. Universiteten fylldes av studenter, men marknaden var inte förberedd och många av dem kände sig lurade och besvikna. Neo-marxistiska teorier var populära vid de västerländska universiteten. Vietnamkriget framkallade enormt starka känslor, och Che Guevara upplevdes som ett slags messiasfigur som förebådade en ny värld. I Colombia skulle han få en efterföljare i Camillo Torres, prästen som blev guerillasoldat. Många aktiva inom fredsrörelsen blev plötsligt förespråkare för sådana krig som de ansåg rättvisa, och på hemmaplan skulle extremister och terrorism uppträda. I Latinamerika hade befrielseteologin börjat bli ett begrepp delvis med rötter i europeiska universitetskretsar, där latinamerikanska präster utbildats, särskilt i Louvain. Men den växte sig stark på den egna kontinenten. Där återfanns just de konkreta strukturer som krävde förändringar och rättvisa.

I denna atmosfär samlades mötet i Medellín 1968 och Paulus VI:s ord till de latinamerikanska biskoparnas centralorganisation CELAM erinrade om den nyligen utkomna rundskrivelsen ”Om folkens utveckling”, där han går så långt att han talar om att människor kan bli så förtryckta att de i sista hand inte ser någon annan utväg än väpnad kamp.

Elva år senare höll CELAM ett nytt gemensamt möte, denna gång i Puebla, Mexico. Paulus VI hade dött, liksom hans efterträdare Johannes Paulus I. Utvecklingen i världen hade fört med sig våld, terrorism och motsättning mellan Öst och Väst, mellan Nord och Syd. Krisen inom kyrkan medförde att tusentals präster och systrar lämnade sin kallelse för att göra som de trodde en bättre social insats i världen, eller kanske helt enkelt för att de förlorat sin tro. En del förnyelse och experimenterande som inte alltid höll sig inom rimliga ramar kom att förorsaka spänningar mellan konservativa och progressiva katoliker. Den nye påven, som kom till Puebla 1979 var polack, uppvuxen i ett gränsområde mellan öst och väst, full av erfarenhet av både nazisternas och kommunisternas övergrepp, medlem av en kyrka som fått lida under starkt ideologiskt tryck. Han kunde därför inte väntas vara särskilt positiv mot neo-marxistiska tongångar eller fanflykt från kyrkans egna led. Puebla kom att framstå som ett slags besinning inför utvecklingen efter Medellín.

CELAM fick ny ledning betydligt mindre öppen för befrielseteologi; ja, själva detta begrepp blev något suspekt på grund av påstådd sammanblandning mellan sann befrielse och marxistisk klasskamp. En rad latinamerikanska teologer fick sina skrifter och teser prövade av troskongregationen i Rom, som 1984 utkom med en skrivelse i vilken man varnade för felaktiga tendenser i befrielseteologin. Somliga gladdes över kritiken, medan många blev konsternerade – de menade att man i Rom inte förstått den situation om vilken man talade och ur vilken dessa tankar vuxit fram. I år, två år senare, tog troskongregationen åter till orda och framhöll de positiva sidorna av befrielseteologin och försvarade den även utan att för den skull återkalla den förra skriften – de två skulle läsas ihop, framhölls det.

Detta var bakgrunden när påven Johannes Paulus II besökte Colombia, ett land med en lång historia av våld och omstörtningar, av sociala motsättningar, av misär och enorma illegala förtjänster av t.ex. narkotikahandel.

Påven började med ett tal till representanter för politiska och ekonomiska makthavare i landet och han skrädde inte orden: Ni måste avskaffa orättvisorna i ert land och det går inte att bara skylla på negativa faktorer utomlands. Det finns missförhållanden i ert eget land som ni kan och måste ingripa mot. Han talade till invånarna i Bogotás slumområde om deras nöd och påminde om att Guds gåvor är till för alla. Ingen har rätt att roffa åt sig av dem bara för egen del. Påven vände sig till sluminvånarna och förklarade att de skulle vara medvetna om att de genom sitt arbete deltar i Guds skapargärning. Han uttryckte sin förståelse för den svåra situationen som fattiga campesinos befinner sig i men varnade dem för att fly till storstädernas slumområden. I stället uppmuntrade han dem att sammansluta sig i kooperativ för att försvara sina rättigheter och han påminde arbetarna om att fackföreningsrörelsen i Colombia till stor del vuxit fram i kyrkans hägn.

Han kysste korset på den plats där 20 000 människor dött efter vulkanutbrottet i fjol och bröt poliskedjan mer än en gång för att hälsa på folk vid gatan. I Tumaco, landets fattigaste område, steg han oväntat in i ett hus där femton fattiga bodde och hälsade på. Hans sekreterare lämnade en ordentlig gåva så att de skulle ha mer än minnet av besöket kvar. I Cartagenas hamn fördömde han varje form av slaveri – igår människohandel, idag narkotikahandel. Han uppmanade lekmännen i Bucaramanga att inse sitt ansvar som kristna, och citerade mötet i Puebla 1979, där man talat om den motsats som finns mellan den katolska kultur som genomsyrar Latinamerika och de strukturer i vilken sociala, ekonomiska och politiska orättvisor upprätthålles. De har sin grund inte bara i systemet utan i mänskliga fel och brister som påven inte tvekade att kalla för synd. Utan en sann omvändelse av individen finns inget hopp om förnyelse och varaktig förbättring av systemet, sade påven, som uppmuntrade alla att omvända sig till Kristus och med hans nåd skapa ett nytt och bättre Colombia.

Lokala kommentatorer uttryckte det så här: Om det vore val idag och påven ställde upp skulle han få nära 100 % av alla rösterna och bli ny president.