Ett hastigt möte

Vi sitter vid kafébordet två kvinnor intensivt samtalande helt oberörda av storstadslivet runt omkring. Vi byter samtalsämne tvärt, associerar snabbt men ideligen möts våra tankar. Främlingar som på ett främmande språk helt låter sig uppfyllas av varandras erfarenheter. Vi vet att tiden är knapp och därför mättad och dyrbar.

Plötsligt blixtrar det till, en bländande vass fotoblixt som kommer från ingenstans. Stämningen vid bordet är bruten. Skräcken känns i hela kroppen. Hon säger lugnt: ”Ja, då är vi fotograferade”, så självklart att hon bara rycker på axlarna. Jag faller in i jargongen: ”De vill ha snygga bilder på väggarna. En face eller profil?” Vi spelar apa en liten stund tillsammans. Hon berättar att hon en gång i tiden faktiskt varit skådespelerska. ”Min första roll krävde att jag skulle röka. Ensemblen höll på att skratta ihjäl sig så jag fick hårdträna. Det sitter i sedan mer än fyrtio år.” De levande ögonen bekräftar berättelsen om en lycklig ungdomstid. ”Far talade fjorton språk

och reste runt i hela världen. Jag skulle få följa med, men först måste jag behärska franskan. Jag fick vänta ett år, sa han. Studierna var effektiva men nästa år blev jag sjuk just innan vi skulle resa. Sedan kom kriget. Nej, jag har aldrig varit utomlands.”

Men all hennes klokhet förråder en erfarenhet av flerfaldiga dimensioner. Vi talar om det suveräna receptet på Semmelknödeln. Jo, jag kan få det. Kan helt enkelt inte misslyckas. Handlade evangeliet om de otåliga barnen som bara sitter där på torget i stället för att dansa till den musik som spelas? Jag har hamnat rätt hos Lukas. Så var första läsningen ur Korinthierbrevet 13 om kärleken. Vi hade samma kalendarium. Mässan som vi nyss deltagit i på ett för mig obegripligt språk var vår första mötesplats. Vi fanns bland ett hundratal andra som under storstadens lunchrast idag valt att äta livets bröd. Alla kom snabbt och försvann lika snabbt. Vi fick ögonkontakt och beslöt att fortsätta eukaristin och dela vår lunch. Det var ingen stilla mässa även om bokstäverna på anslagstavlan var både små och otydliga. En djupt engagerad församling. Varje moment noga avvägt. Varje responsorium endräktigt, klart med en mun. Andades inte alla i samma rytm? Kristi närvaro. De smutsgrå väggarna levde, ett levande tempel, en kropp. Senare vid kafébordet även där var väggarna levande. För henne var denna närvaro lika självklar. Säkerhetspolisen, visst. ”Jag är registrerad. De håller reda på allt. Samlar allt. Lägger pussel. Även om de uppträder ganska obegåvat. Ofta unga pojkar från landet som egentligen inte vet vad de gör. Men de vet allt.”

När hon säger: ”Jag är registrerad”, slår det mig att hon är den fjärde personen i denna stad som upprepar samma ord med samma självklara ton. Egentligen säger hon: Jag är befriad. Jag har sålt allt. De tog mitt arbete. Mina barns karriär är naturligtvis förhindrad. Någon bekvämare bostad kan jag inte räkna med. Små randanmärkningar. Jag är registrerad. Jag är befriad. Mina armar är fria. Jag kan bära korset. Mitt ok är milt och min börda är lätt. Vi som kommer utifrån, vi sitter där på torget som fån. Vi begriper ingenting. ”De rika kan tömma ut och in på sina plånböcker och de gör det, men de kan inte ge sig själva”, säger hon. Om jag gav bort allt men inte hade kärlek. Jag är registrerad och fotograferad. Aldrig har jag mött en friare människa. Frihet åt de fångna. I fångenskapen, i förtryckarnas händer finns sann frihet – evangeliets paradox.