Argument i underläge

Folke Tersman, professor i praktisk filosofi i Uppsala, utkom under hösten 2009 med boken Tillsammans. En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat. I boken argumenterar han för att den nuvarande klimatkrisen bör leda till en förnyelse av vår moraluppfattning och till framväxten av nya globala, politiska strukturer. När Tersman skriver sin bok kan han inget veta om resultaten från klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Troligen har han föraningar om ett misslyckande; det är som om han argumenterar ur ett underläge. Han anser sig uppenbarligen nödsakad att i första hand bemöta skeptiska invändningar.

Är det egentligen så farligt, det där med klimatet? Stora larm har avlöst varandra det senaste halvseklet, hotande världssvält, krig och annat elände, men det har ju ordnat sig rätt bra ändå! Och om det nu blir ett varmare klimat – än sen? Och detta att en eventuell klimatförändring skulle vara orsakad av ökade mänskliga utsläpp av växthusgaser – är inte forskarna oense om det? Och även om vi med vår livsstil i västvärlden står för en överförbrukning av jordens resurser – vad skall jag göra åt det? Om jag tar bilen till jobbet gör varken till eller från! Och människan är ju egoistisk av naturen! Det går inte att ändra! Hon ser i första hand till sitt och de sina och ingen avstår frivilligt från sina fördelar.

Det är den typen av invändningar Tersman tar upp och han bemöter dem stillsamt en efter en.

Nej, det finns ingen grundläggande oenighet bland forskarna i synen på klimatet. Man vet med en tillräcklig grad av visshet, att en fortsatt ökning av utsläpp av växthusgaser kommer att leda till ett varmare klimat, vilket i sin tur medför bland annat att havsnivån stiger och att stora, tättbefolkade områden blir översvämmade. Hur stora dessa effekter blir, går däremot inte att ange exakt, eftersom de är beroende av politiska beslut, som ännu inte är fattade.

Nej, tesen att människans egoism skulle vara en avgörande faktor, stämmer inte. Ty även om egenintresset är ett viktigt motiv för oss och styr vårt handlande, så är det inte det enda motivet. Människor kan bevisligen vara villiga till exempel att avstå från egen fördel om det bidrar till det gemensamt bästa.

Nej, detta att avstå från egen fördel är ingen svår sak. Om vi i den rika delen av världen ändrar vår livsstil så att vi inte längre överförbrukar jordens resurser, så är det ingen svår uppoffring. Den så kallade lyckoforskningen har visat att extrakonsumtion inte ger något egentligt plus i livskvalitet. Det har varit lätt att vänja sig vid den men det kommer inte att bli så svårt att vänja sig av med den. Det är ingen svår uppoffring.

Problemet däremot, det riktiga problemet är att klimatkrisen ställer oss inför en situation, där vi har svårt att hitta moralisk vägledning för vårt handlande. Det är ju faktiskt så att en enskild människas handlingar är utan betydelse för klimatet; det är först när tillräckligt många människor handlar på ett visst sätt, som effekterna blir märkbara. Tersman kallar denna situation för ett kollektivt dilemma. Eftersom det begreppet är centralt för hans tankegång, finns det skäl att presentera det mer utförligt.

Antag att det i en trakt finns en gemensam resurs, till exempel rikligt med grundvatten. Det finns då inga moraliska invändningar mot att slösa med vatten. Det är till för alla och ingen blir utan. Flödet är så rikligt att man kan gräva tiotusen brunnar men med den tiotusende första brunnen har man nått gränsen och då börjar grundvattennivån sjunka. Man står nu inför ett typiskt kollektivt dilemma. Var och en kan tillfälligt klara sitt behov genom att gräva sin brunn lite djupare, vilket tvingar grannarna att också gräva djupare och så vidare. Egennytta har hamnat i konflikt med det gemensamma bästa. Problemet uppkom därför att ingen enskild kan sägas äga vattnet. Det är gemensam egendom och borde stå under gemensamt ansvar.

Tersman ser två lösningar på våra kollektiva dilemman, en psykologisk och en politisk. Den psykologiska är en beredskap till moraliskt ansvar för det gemensamma. Det är visserligen fortfarande sant att en enskild människas bidrag till den globala klimatförändringen är helt försumbar. I det stora hela gör det varken till eller från om jag cyklar eller tar bilen. Men jag kan likväl som enskild individ inrätta mitt liv så att jag inte lägger beslag på en större andel av det gemensamma än att det räcker till var och en. Att handla så är att ta ansvar för det som är vårt tillsammans. Det är att inte vilja vara en snyltare. Man kan här stödja sig på det universella bud, som i vår kultur kallas den gyllene regeln ”Allt vad ni vill …”

Tersman menar att denna psykologiska eller moraliska hållning är en förutsättning för politiska lösningar. För naturligtvis kan ett kollektivt dilemma hanteras med lagstiftning. Man kan till exempel beskatta den enskildes användning av gemensam egendom så högt att det stoppar överutnyttjande. För att en sådan lagstiftning skall kunna genomdrivas och bli effektiv, krävs emellertid politiker och politiska partier, som konsekvent verkar för det gemensamt bästa.

I västerländska demokratier har politiken i detta avseende fungerat någorlunda tillfredsställande under senare tid men det räcker endast för frågor som kan hanteras på nationell nivå. Med bildandet av EU har det skett en vidgning, men det räc ker inte för att lösa klimatproblemen. Här krävs beslut som tillämpas globalt. Vad Tersman efterlyser är alltså demokratiska, politiska strukturer på global nivå för att hantera kollektiva dilemman med global omfattning. Om man lyckats skapa nationalförsamlingar så borde det inte vara omöjligt att skapa en världsförsamling med mandat att stifta lagar som är bindande för alla medlemsstater.

utopi? orealistiska önskedrömmar? Inte nödvändigtvis! Men Tersman avstår klokt nog från att försöka staka ut vägen till en framtida sådan världsförsamling. För om den kan vi ju inget veta. Vad vi däremot med säkerhet vet är att det idag finns trängande behov av bindande internationella överenskommelser för att skära ner utsläppen av växthusgaser och bromsa den globala uppvärmningen. Köpenhamnsmötet i december 2009 visade att Tersman gjort en riktig bedömning. De som förespråkar en långsiktig och ansvarsfull klimatpolitik måste ännu argumentera i underläge.