Kyrka och religion i Ungern

Den 23 augusti 2009 firade stiftet Pécs (Fünfkirchen) i södra Ungern sitt 1 000-årsjubileum. Det är det enda biskopsdömet i Ungern vars grundningsdatum är känt: enligt senare sammanställda avskrifter ska den ungerske kungen, Stefan den helige, den 23 augusti 1009 i borgen i Györ (Raab) ha undertecknat grundläggningsdokumentet i närvaro av den påvlige legaten och samtidigt ha fastställt biskopsdömets gränser. Som förste biskop insatte han Bonipert. Dennes efterträdare var benediktinabboten av Pannonhalma, Mór den helige (1036–1075), som givit namn åt den stiftskola i Pécs som hamnat på löpsedlarna under senare år.

tusen år – en ”lång, imponerande historisk epok, inom vilken goda och onda, fruktbara och svåra tider har avlöst varandra”, som den påvliga legaten, ärkebiskopen av Wien, kardinal Christoph Schönborn sade i sin högtidliga predikan vid firandet av tusenårsjubileet. Vad det gällde att fira var trofastheten från Kristus, som lovat att vara med oss varje dag till tidens slut. Men Kristi trofasthet bör dock inte kunna hindra oss från att fråga vad biskopsdömet Pécs, vad Ungern har gjort av sitt dop, sade han vidare och syftade på Johannes Paulus II:s formuleringar i samband med besöket i Frankrike 1980. ”Vad har det blivit av det kristna Ungern? Vad har det blivit av Europa? Har de inte avlägsnat sig långt från sina rötter? Är inte Ungern, liksom hela Europa, offer för den postkommunistiska och postkapitalistiska sekulariseringen, som inte ger något för tanken på ett kristet Europa? Är inte kristendomen i Ungern och i Europa, i bästa fall, på väg ut i marginalen?”

Omkring 60 procent av Ungerns befolkning är katoliker, 18 procent är reformerta och cirka tre procent tillhör den evangeliska lutherska konfessionen. Majoriteten av dem säger sig också tillhöra respektive kyrka, vilket i Ungern inte får några omedelbara följder i exempelvis kyrkoavgift. Den tas nämligen upp på två sätt: varje skattebetalare kan anvisa en procent av sin personliga inkomstskatt till en kyrka eller ett trossamfund (en kulturskatt), dessutom kan varje församling fastställa ett årligt belopp för de troende som bor inom dess territorium.

Den första möjligheten, som förutsätts i överenskommelsen med Vatikanen, och som senare har kommit att utvidgas till övriga trossamfund, är dock anonym. Följaktligen kan inte kyrkorna fastställa vem som har och vem som inte har överfört denna avgift till dem. I praktiken utnyttjar endast cirka 15 procent av skattebetalarna denna möjlighet, men staten står i praktiken för hela underskottet, varigenom hela tanken med regleringen ifrågasätts. Den andra varianten är inte införd överallt och ger framför allt församlingsprästen ett redskap i händerna: han kan vägra utföra sakramentala handlingar (dop, vigsel, begravning) om hans församlingsbor ligger efter med den andra kyrkoavgiften. Flertalet av dem som uppger kyrkomedlemskap är ”religiösa på sitt eget sätt”, ungefär en fjärdedel ”i enlighet med kyrkans lära”, men av dem besöker endast hälften regelbundet gudstjänsterna.

Orsaker till kyrkans förlorade trovärdighet

Dessa tal liknar dem för flera av Europas länder och kan stödja kardinal Schönborns marginaliseringstes också för Ungern. Enligt en representativ undersökning som genomfördes under 2008 (Márta Korpics/János Wildmann, Vallások és egyházak az egyesült Európában. Magyarország /Religioner och kyrkor i ett gemensamt Europa, Pécs 2009) instämmer mer än en tredjedel av ungrarna helt och ytterligare en fjärdedel delvis, i påståendet att deras land och Europa befinner sig i en troskris. En kris för kyrkorna kan något färre människor urskilja, framför allt sådana som inte är religiösa.

De av de tillfrågade som bekräftade en kyrkokris fick ta ställning till en lista på möjliga orsaker. I det samlade stickprovet kom – liksom hos kardinal Schönborn – ett inte närmare bestämt sekulariserat levnadssätt först, tätt följt av kyrkans förlorade trovärdighet, något som den påvlige legaten inte talade om i Pécs. Klyftan mellan präster och lekfolk, långtråkiga ceremonier eller osäker lära tycks däremot spela en underordnad roll.

Bilden blir visserligen mer differentierad om vi tar hänsyn till kyrkomedlemskapet: för kyrkomedlemmar förblir sekulariseringen den viktigaste orsaken till kyrkokrisen, kyrkans förlorade trovärdighet hamnar med god marginal på andra plats. För icke-kyrkomedlemmar är det tvärtom. Än tydligare skillnad finns det enligt kategorin religiositet: medan endast 15 procent av de i kyrkligt avseende religiösa håller de långtråkiga ceremonierna för ansvariga för den påstådda kyrkokrisen, är denna andel hos de icke-religiösa nästan fyra gånger så stor: trovärdighetsförlusten utgör endast en dryg fjärdedel hos de kyrkligt religiösa, medan över tre fjärdedelar av de icke-religiösa anger denna förlust som huvudorsak till kyrkokrisen.

Att kyrkans trovärdighet skadas mest av skandaler med präster var något som kom fram i en annan del av undersökningen. Klart mindre belastande för kyrkan påstods hennes sexuallära, otidsenliga förkunnelse eller vissa påvliga uttalanden vara. Denna rangordning gällde för såväl kyrkomedlemmar som icke-kyrkomedlemmar, för religiösa och icke-religiösa personer, där icke-kyrkomedlemmar och icke-religiösa i allmänhet tog mer anstöt av kyrklig barlast än de närstående.

Det är naturligtvis svårt att säga om de som står utanför kyrkan bara är kritiska eller om de har fjärmat sig från henne därför att de har tagit anstöt av henne. Biskopar och präster i Ungern betonar oftast det förs ta. ”Det klagas alltid på kyrkan, även idag klagar man på henne, eftersom hon förkunnar en annan värld, än den som den mänskliga instinkten kräver, än den som är behaglig för människan”, sade den förre biskopen av Szeged, Endre Gyulay, i en intervju.

I själva verket kan dock det ungerska samhället knappast betraktas som kyrkofientligt. Negativa uttalanden om kyrkorna, som ”de försöker framför allt gynna sina egna”, ”lägger för mycket vikt vid pompa och ståt”, är ”världsfrånvända” eller ”bakåtsträvande” fick bara oinskränkt medhåll av en femtedel av de tillfrågade. Hälften av de tillfrågade avvisade sådana påståenden helt och hållet. Mer kritik fick kyrkornas kommunikation, eftersom de tidigare mer undervisade än förde dialog med samhället; men en knapp majoritet var åtminstone delvis övertygad om att kyrkorna mer eller mindre nådde fram till människorna. Det finns naturligtvis även i dessa frågor tydliga skillnader i bedömningarna mellan kyrkomedlemmar och icke-kyrkomedlemmar, mellan kyrkligt religiösa och icke-religiösa.

Kyrkan i samhället

Positiva påståenden får större bifall. Att kyrkorna spelar en viktig roll i samhället bejakar över 50 procent av de tillfrågade helt och ytterligare 30 procent delvis. Till och med en tredjedel av icke-kyrkomedlemmarna instämmer helt och hållet, och ytterligare en tredjedel delvis, i dessa påståenden. Ännu mer erkännande får kyrkorna, när konkreta, positiva ”funktioner” omnämns. Så är till exempel tre fjärdelar av de intervjuade personerna av den åsikten att kyrkorna erbjuder många människor ett andligt stöd eller uppfostran till att älska Gud och männi skor.

Ytterligare en femtedel instämmer trots allt fortfarande delvis i dessa påståenden. Majoriteten ser, åtminstone delvis, i kyrkan en försvarare av de fattiga och förtryckta och är rent av övertygad om att hon undervisar människor om sanningen. Endast de som står utanför kyrkorna och de helt icke-religiösa gör en helt annorlunda bedömning av kyrkan som förmedlare av sanningen. Ett långtgående erkännande får – så långt de överhuvudtaget är kända – de mer än godkända insatserna från kyrkliga institutioner som skolor, sociala och medicinska inrättningar.

Det ungerska samhället är inget fientligt utan något som ”lever och andas” som en teolog formulerade det i en intervju. Det är ”varken vän eller fiende utan en nästa, säkert inte den mest avlägsna. Det står oss nära i den bemärkelsen att det har bevarat sin förmåga att lyssna till ett väl formulerat ord och framför allt till ett fullödigt språk. Inte till ett aggressivt språk utan till ett som gör sig hört med Andens kraft, vilket inte nödvändigtvis är ett hetsigt tal; det kan också vara ett klokt samtal. Samtidigt händer det naturligtvis att många medlemmar tackar nej till samtalen eller tänker annorlunda, eller att de helt enkelt inte är intresserade, så långt som våra betingelser gör det möjligt att ha ett avvikande förhållande till nyheter.”

Fram tills för ett år sedan var frågorna om det socialistiska förflutna, kyrkornas finansiering och kyrkornas förhållande till politiken ständigt på den massmediala dagordningen. Men med den finansiella och ekonomiska krisen hamnade de i bakgrunden. För två år sedan publicerades på internet en namnlista över dem som påstods ha varit angivare för den kommunistiska säkerhetstjänsten. Bland dessa återfanns flera biskopar, bland dem även Mihály Mayer, biskopen av Pécs. De dementerade energiskt, men de flesta tillät inte någon officiell undersökning.

Statlig finansiering av kyrkliga inrättningar

Den ungerska biskopskonferensen tillsatte på grund av detta en kommission under ledning av benediktinmunken Asztrik Várszegi, ärkeabbot av Pannonhalma, som skulle granska den katolska kyrkan under socialisttiden. Ett regissörspar ägnade sig åt frågan och spelade med aktiv hjälp av Várszegi in en film, vars förkortade version visades på en biograf och senare i tv. I filmen avslöjas många präster och biskopar som angivare åt de tidigare kommunistiska makthavarna. Ledaren för det påvliga ungerska institutet i Rom var undantagslöst informatör åt den ungerska säkerhetstjänsten. Om den sista ledaren för institutet, ärkebiskop Csaba Ternyák, som tillträdde detta uppdrag redan före murens fall och som senare blev sek reterare för kleruskongregationen och nyligen ärkebiskop av Eger, tiger filmen.

Ett annat tema som fram till för ett år sedan ofta behandlades i medierna är finansieringen av kyrkorna. Den omfattar, förutom de nämnda två formerna av kyrkoavgift, framför allt den statliga finansieringen av kyrkliga inrättningar. Enligt avtalet med Vatikanen är den ungerska regeringen skyldig att finansiera de katolska institutionerna inom utbildningsområdet, det sociala området och hälso- och sjukvårdsområdet precis på samma sätt som de statliga. Liknande regler gäller även för andra kyrkor och trossamfund.

Nästa stridsfråga avtecknar sig redan

För kyrkorna hade den statliga finansieringen av deras institutioner högsta prioritet under varje regering och omfattningen av deras belåtenhet var ett mått på förhållandet mellan kyrka och stat. Högerregeringar var då generösare än socialistisk-liberala, som då och då till och med försökte förvägra kyrkorna det ena eller det andra stödet. Nästa stridsfråga kan redan skönjas: nästa års budget räknar inte längre med någon finansiering av religionsundervisningen, den föll uppenbarligen offer för regeringen Bajnais hårda besparingspolitik i de ekonomiska kristiderna. Visserligen är inte denna fråga reglerad i avtalet med Vatikanen. Just av det skälet garanterade regeringen Horn inte längre kyrkorna dessa pengar efter undertecknandet av avtalet, men president Viktor Orbáns kabinett återinförde dem.

Enligt våra undersökningsresultat accepterar majoriteten av den ungerska befolkningen den statliga finansieringen av kyrkorna. Visserligen framgår det inte tydligt om denna acceptans endast gäller den nämnda uppdragsfinansieringen eller om den också omfattar det statliga tillägget till kyrkoavgiften. Majoriteten av icke-kyrkomedlemmar och icke-religiösa avvisar kraftfullt finansieringen av kyrkorna, men de utgör totalt en minoritet. Något mer kritiska var de tillfrågade, när det gällde förhållandet mellan kyrka och politik.

Hälften av de tillfrågade personerna var åtminstone delvis av den uppfattningen att kyrkan ville dra nytta av varje politisk konstellation. Överraskande nog trodde färre att politikerna omvänt ville instrumentalisera kyrkorna och om så var fallet, att högerregeringar snarare än socialistisk-liberala regeringar hade gjort detta. Detta resultat är desto mer anmärkningsvärt då de senare helt och hållet diskrediterat sig hos en överväldigande majoritet av samhället, efter det så kallade lögntalet av den socialistiska presidenten Ferenc Gyurcsány. Till och med kyrkomedlemmar ser instrumentaliseringsförsök snarare från högersidan än från den vänsterliberala sidan.

Endast gruppen av kyrkligt-religiösa personer var mer kritiskt inställda till de socialistisk-liberala regeringarna än till de högerpolitiska. Detta tyder på en stark koppling mellan religiositet och politiska sympatier hos de kyrkligt-religiösa människorna (liknande den hos personer med lägst utbildning).

Med den senare satsen antyds ytterligare ett problem för den ungerska kyrkan: den bristande teologiska och samhällsvetenskapliga utbildningen hos präster och lekfolk. Det är visserligen begripligt – men på intet sätt tillfredsställande – att 60 procent av de tillfrågade kristna inte visste någonting om Andra Vatikankonciliet. När allt kommer omkring är de inte regelbundna kyrkobesökare; men till och med riktningsgivande teologiska begrepp missuppfattas, om inte rent av missbrukas, av prästerna.

Den redan citerade teologen tar som exempel begreppet Guds vandringsfolk, som ständigt förs på tal, eftersom det låter bra: ”Men en kyrka som ständigt återvänder till sina egna historiska förebilder riskerar i sin definition av sig själv att dras in i en kretsgång, som i sin exemplariskhet visar sig vara motsatsen till vandringens osäkerhet, till riktningen framåt, till en vidare horisont, till beredskap för mötet med det okända och till den grundläggande driften att vara öppen för det annorlunda, vilket utan tvivel kännetecknar var och en som anträder okända stigar.”

Fast i det tidiga 1900-talets katolicism

Det är inte så konstigt om människor, enligt undersökningsresultaten, förväntar sig mer nytta för kyrkorna av påvens resor och en starkare, mer auktoritär kyrkoledning än av ett inkluderande av lekfolket och kvinnorna i kyrkans liv, för att inte tala om de andliga rörelserna. Det säger sig självt, att såväl påveresor som en stark kyrkoledning för det mesta önskas av katoliker. Enligt den kända ungerska filosofen Agnes Heller har den ungerska katolicismen ”förblivit otroligt djupt fastlåst i 1800-talet. Det ungerska episkopatet, den ungerska hierarkin har kört fast i det tidiga 1900-talets katolicism. Det vill säga: den har inte gått igenom vad den katolska kyrkan gått igenom i de flesta länder. Den har hamnat på efterkälken. Nu kan man förklara detta med kommunismen under vilken varje kyrka sovit sin Törnrosasömn. Den har vaknat ur sin 50-åriga sömn och har fortsatt där den slutade, eftersom den under dessa 50 år inte har lärt sig något nytt.”

Vad hade väl kardinal Schönborn i tankarna vid millenniefirandet, när han talade om att Ungerns kyrka efter murens fall kom ut som svag, förödmjukad, bespottad, utarmad, osäker och trött? Tänkte han på de yttre trångmålen, orsakade av de kommunistiska makthavarna och utmaningarna från den moderna världen? Eller tänkte han också på de självförvållade problemen, som urholkar kyrkans trovärdighet, inte minst i Pécs? Impulser till teologisk och inomkyrklig förnyelse förväntade sig de kristna i Pécs knappast av honom, i synnerhet inte de som i sådana frågor uppenbarligen har ett mindre öppet sinne än den påvlige legaten.

Många hade dock hoppats att han genom att, med påvens goda minne, ge ord åt uppenbara missförhållanden i det ungerska biskopsdömet – om än inte offentligt men väl gentemot stiftsledningen och de närvarande biskoparna – kanske rent av också skulle presentera några rättvisa lösningsförslag. Ty under senare år har incidenter kommit i dagen, vilka har tillfogat kyrkan enorma skador. Listan över påstådda lagbrott innehåller allt ifrån tveksamma ekonomiska affärer i samband med innehållna löner, maktmissbruk och sexuella trakasserier till urkundsförfalskning inom stiftsledningen. Till och med polisen kopplades nyligen åter in, men undersökningen lades ner på oklara grunder.

För två till tre år sedan protesterade hundratals föräldrar och lärare utanför biskopsgården mot att den kvinnliga direktorn för Mór den heliges stiftsskola hade avskedats för att hon hade nämnt missförhållandena inom stiftsledningen vid namn. Andra skickade brev till Rom, men förutom att den dåvarande sekreteraren vid kleruskongregationen, ärkebiskop Ternyák, informerade stiftsledningen om de mottagna klagomålen och om dess författare, hände ingenting. ”Allt sopades under mattan”, meddelade i förtroende en kyrklig företrädare vid millenniefirandet. Men detta vill de troende i Pécs inte tro.

Översättning: Per Lindqvist

János Wildmann är ekonom och disputerad teolog, verksam vid Pécs-universitetet i södra Ungern. Han är också chefredaktör för den pastoralteologiska tidskriften Egyházfórum (kyrkoforum).