Gudomlig regi – en intervju med Liv Ullmann

Den norska skådespelaren och regissören Liv Ullmann har haft ett utomordentligt kreativt liv. Mest känd är hon för sitt samarbete med regissören Ingmar Bergman, i vars filmer hon ofta spelade. Liv Ullmann har vunnit många internationella filmpriser, inklusive The Golden Globe. Hon har också skrivit åtskilliga filmmanus och två självbiografiska böcker. Liv Ullmann är representant både för Unicef och för The International Rescue Committee, och i den egenskapen har hon besökt många utvecklingsländer. Följande intervju ägde rum i juni 2009.

Hur kommer det sig att så många stora filmer och skådespel under det senaste seklet har handlat om Guds tystnad eller Guds frånvaro?

En mängd pjäsförfattare och andra männi skor försöker att få kontakt med Gud, eftersom de känner denna Guds tystnad i sina liv. De skådar ner i det bottenlösa svarta hål som de finner inom sig själva och, eftersom det råder en sådan tystnad, så känner de sig ensamma tillsammans med andra människor, och de ifrågasätter den främmande värld som de lever i – med våld och allt sådant – och de förstår inte att Gud finns i allt detta. Jag tror att människor som så djupt känner Guds tystnad är mycket, mycket nära att finna Gud.

Hur har Din religiösa tro inverkat på Ditt arbete med Ingmar Bergman, vars filmer ofta har dramatiserat Guds tystnad?

Vi talade aldrig om hur vi inverkade på varandra; inte heller diskuterade vi att han i bland ville skriva någonting och jag kunde säga det på ett sätt som tycktes motsäga det, men han brydde sig inte om det. Som ett exempel: han skrev filmen Enskilda samtal som jag regisserade. Filmen var mycket nära att uttrycka ”Jag tror inte”. Filmen handlar inte om Guds tystnad. Så jag frågade honom: ”Varför bad du mig att regissera denna film?”, för han kunde fortfarande myc ket väl ha gjort det själv, och det fanns också andra personer som kunde ha gjort det. Han svarade: ”Därför att du är den enda jag känner som har en nära kontakt med Gud, och du måste ha en nära kontakt med Gud för att kunna göra denna film.” Han brydde sig inte alls om att jag gjorde om flera scener, till exempel den scen där den döende prästen får nattvarden. I manuskriptet stod bara två rader som tydde på att han fick nattvarden, men jag lät scenen vara i många, många minuter – den var verkligen lång – hela ritualen med personer som tittade på varandra och de andra prästerna som kom för att ge den döende prästen brödet och vinet. Jag trodde att han (Ingmar), när han såg råkopian, skulle säga: ”Det här måste strykas.” Men han nämnde det aldrig. Senare, när han talade om filmen – det var en av hans tre favoritfilmer – så sade han bara: ”Jag tittar gång på gång på när han får nattvarden. Jag tycker helt enkelt om det.”

När Du regisserade När dagen vänder av Paul Claudel, en uppriktig katolik, var det då svårt för Dig att förmedla de religiösa budskapen till skådespelarna?

Det var mycket svårt. Fastän huvudrollsinnehavaren hade en nära relation till Gud och talade om det, sade han ändå: ”Snälla, kan du inte sluta tala om Gud?” Jag hade den svårigheten med allihop. De tyckte inte så värst mycket om det, men om man skall sätta upp den pjäsen, så måste man ha att göra med människor som har sinne för Gud eller åtminstone som har sinne för mysteriet.

Fastän denne huvudrollsinnehavare käm pade så var det som ett under vid en av repetitionerna: han gjorde det. Jag vet att Gud var med honom. Han gjorde det och jag darrade och min assisterande regissör vi darrade tillsammans; håren reste sig på mina armar, därför att han gjorde det. Han var tvungen att kämpa med Gud, och sedan fann han Gud, och det hände mitt framför våra ögon. Vi frågade honom: ”Inser du hur häpnadsväckande detta är?” Fastän han ofta kämpade med mig och ideligen sade: ”Sluta tala om Gud” , skrev han senare ett brev till mig för att tala om att detta var det viktigaste som hänt honom i hans liv som teaterskådespelare.

Kristin Lavransdatterav Sigrid Undset är kanske den största katolska roman som någonsin har skrivits. När Du gjorde filmmanus och regisserade filmen åstadkom Du ett vackert konstverk.

Jag gjorde väldigt mycket efterforskningar. Och man vet ju att Gud i hög grad var en del av Sigrid Undsets liv. Kristin Lavransdatter består ju av tre böcker, men jag filmade framför allt den första och tog med en liten bit av den andra. Om jag någonsin skulle göra en film igen så skulle jag ta den sista boken, där hon måste välja mellan sexuell passion och mänsklig kärlek å ena sidan och Gud å den andra, och hon valde Gud.

Skulle Du vilja säga att Din egen upplevelse av Gud är knuten till Din kreativitet som författare och regissör?

Ja, i min verksamhet har jag funnit Gud. Det är en hjälp att jag är konstnär, eftersom allt blir så verkligt – eftersom Gud är större i livet och i döden än vad jag någonsin varit medveten om. Jag vet att vi alltid lever i en högre dimension, inte bara i de bästa ögonblicken.

Du är goodwillambassadör för Unicef och har besökt olika utvecklingsländer för The Internationell Rescue Committee. Har dessa engagemang gjort Dig till en mer andlig människa?

När jag träffade människor som inte ägde någonting men som ändå hade mer att ge mig än vad jag skulle kunna ge dem så kände jag att människan är så mycket större än vad vi inser och kan föreställa oss. De var adekvata; jag var inadekvat. När jag gav så lärde jag mig vad det innebär att ge och jag lärde mig också att kunna ta emot. Jag kände frid med Gud när jag slutade att be Gud om olika saker som jag behövde eller om att min rädsla skulle försvinna. Det var bara när jag sade ”Ske din vilja” som jag kände mig fridfull, eftersom det finns en högre makt, och hans vilja skall ske. Och jag vet att hans vilja alltid är till det bästa.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Intervjun, något förkortad, är hämtad ur America, 28 september 2009.
Robert E. Lauder är professor i filosofi vid Saint John’s University i New York.