Europas idealistiske realist

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Han är poet, bloggare och en hängiven katolik som regelbundet åker på klosterretreat. Samtidigt är Europeiska rådets förste valde permanente ordförande Herman Van Rompuy en skicklig politiker som löst till synes omöjliga problem i sitt hemland.

På den belgiske premiärministern Herman Van Rompuys skrivbord står två statyetter: en bedjande munk och en läsande munk. För premiärministern skulle politiken inte kunna fungera utan ett visst mått av eftertanke.

Van Rompuy, en 62-årig flamländsk politiker, har aldrig hymlat med att han är troende kristen och katolik. Söndagen den 11 oktober avbröt han Belgiens känsliga budgetförhandlingar för att närvara vid kanoniseringen av Damien De Veuster i Petersbasilikan i Rom. Nyligen höll han också en föreläsning vid universitetet i Liège där han gav uttryck för sin syn på den katolska kyrkans sociallära och på encyklikan Caritas in veritate, som han kallade ”ett dokument som på grund av dess klart andliga ton kanske får mindre politiskt inflytande än andra sociala encyklikor. Å andra sidan kanske detta är just den andliga ton som behövs i dessa tider.”

Efter parlamentsvalen 2007 genomförde det katolska veckomagasinet Tertio (i vars läsekrets Van Rompuy ingår) en undersökning av den ideologiska profilen hos de 150 medlemmarna av Belgiens underhus, representanthuset. Van Rompuys svar var otvetydiga. Han gjorde ingen hemlighet av att han går i mässan varje vecka. I sitt svar på hur han skulle beskriva sin egen tro skrev han: ”Erfarenheten av att längta efter Gud.”

Detta svar är typiskt för Europas nye president. För Van Rompuy har den kristna tron aldrig handlat om att bara tillhöra en tradition. Den är och förblir resultatet av ett personligt sökande. I sin ungdom gled han bort från tron, men i 30-årsåldern återvände han till den. I dag är hans förhållningssätt inte ”fundamentalistiskt” utan snarare å ena sidan rationellt och intellektuellt, å andra sidan personligt och sökande.

”Det finns så många motsägelser mellan världen sådan den är och uppfattningen att någon velat skapa den av kärlek. Detta är en anledning att tro; det måste finnas Någon som upphäver motsägelserna”, säger han.

är han konservativ? Förmodligen, men på ett annat sätt än vad som menas med detta ord i Storbritannien. För honom är denna hållning en konsekvens av en filosofisk ståndpunkt: ”Jag är pessimist när det gäller den mänskliga naturen. Människan behöver hjälp från någon annan, från en norm eller från Gud. I egen kraft kan hon inte uppnå det goda. Med fria tyglar är det mer troligt att hon handlar ont än gott”, sade han i en intervju för cirka 20 år sedan. Den övertygelsen har han aldrig övergivit.

Van Rompuy har alltid kunnat skilja på sina personliga uppfattningar och vad som är politiskt genomförbart. Det är inte så att hans övertygelser blivit urvattnade, men han kan realistiskt bedöma tidsandan och förlika sig med politiska nederlag. Kanske detta bäst illustreras av hur han handskats med abortfrågan, som han följde från första bänk i egenskap av ordförande för Belgiens kristdemokratiska parti när det regerade landet i koalition med socialister och flamländska nationalister. Han var motståndare till legaliseringen av abort, inte på grund av bristande medkänsla i svåra situationer, utan för att han insåg att ”samveten bara kan formas om det finns en medvetenhet om gott och ont bortom den triviala nivå där var och en väljer sin egen norm”. Den belgiska abortlagen röstades igenom 1990 mot det ledande kristdemokratiska partiets vilja. Det var Van Rompuys val att inte låta regeringen falla på grund av detta. I en intervju jag gjorde 2004 sade han med hänvisning till den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger: ”Kristen politik kommer alltid att vara en balansgång mellan etisk idealism och politisk realism.”

Under 1990-talet var Van Rompuy känd som en sfinx med räknedosa. Han är ekonom utbildad vid det katolska universitetet i Louvain, och under åren som budgetminister förde han en stram finanspolitik för att kunna introducera euron i Belgien. Då partiet hamnade i opposition 1999 kunde han överge sin stela image. Han blev ombedd att delta i en populär tv-serie där han skulle uttrycka sin åsikt som ”domare” i alla möjliga dispyter mellan medborgare. Detta gjorde han på ett klokt, vänligt och humoristiskt sätt. I och med detta blev han oväntat en populär figur.

Han tyckte inte om tiden i opposition, eftersom han framför allt är en person som vill dra upp riktlinjerna för politiken, men denna period gav honom tid att läsa och skriva. I sin poesi reflekterar han över de stora frågorna: glädje, kärlek, liv och död, detta i det minimala japanska haikuformatet. Han har regelbundet sökt sig till fridfullheten i benediktinklostret Afflighem utanför Bryssel. ”För mig är bön att uppleva Gud. Det är svårt för mig att be i vardagslivet. Bönen kräver tystnad. I kyrkan känner jag mig hemma; det är som att gå och hälsa på hos Gud.”

Van rompuy är gift och har fyra barn; han är en lycklig familjefar snarare än poet eller munk. ”Mina döttrar säger ibland att det bor en munk i mig, men jag har definitivt ingen sådan kallelse. Det kanske finns något av en munk inom mig, men inte i tillräcklig grad för att jag ska kunna leva som en sådan.”

När han befann sig i vad som verkade vara en bekväm avrundning på karriären som talman i representanthuset blev han i fjol oväntat kallad att för första gången i sin karriär leda en regering. Under sina elva månader som premiärminister lyckades han gjuta olja på vågorna i de ständiga belgiska språkkonflikterna, alltmedan han ledde landet ut ur den ekonomiska krisen. Hans kvaliteter som diskret förlikare, brobyggare och tålmodig förhandlare bar frukt i Belgien – och tycks ha imponerat på andra europeiska ledare.

Den katolska tro som omfattas av Europeiska rådets förste permanente ordförande är tron hos en samtida europeisk intellektuell lekman som förblir trogen mot sitt samvete, men som också har ödmjukheten att ansluta sig till en större tradition. Van Rompuy är kristen och demokrat, i samma bemärkelse som personerna bakom den europeiska tanken. Med honom vid rodret vilar Europeiska unionen i trygga händer.

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 28 november 2009.

www.thetablet.co.uk

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Han är poet, bloggare och en hängiven katolik som regelbundet åker på klosterretreat. Samtidigt är Europeiska rådets förste valde permanente ordförande Herman Van Rompuy en skicklig politiker som löst till synes omöjliga problem i sitt hemland.

På den belgiske premiärministern Herman Van Rompuys skrivbord står två statyetter: en bedjande munk och en läsande munk. För premiärministern skulle politiken inte kunna fungera utan ett visst mått av eftertanke.

Van Rompuy, en 62-årig flamländsk politiker, har aldrig hymlat med att han är troende kristen och katolik. Söndagen den 11 oktober avbröt han Belgiens känsliga budgetförhandlingar för att närvara vid kanoniseringen av Damien De Veuster i Petersbasilikan i Rom. Nyligen höll han också en föreläsning vid universitetet i Liège där han gav uttryck för sin syn på den katolska kyrkans sociallära och på encyklikan Caritas in veritate, som han kallade ”ett dokument som på grund av dess klart andliga ton kanske får mindre politiskt inflytande än andra sociala encyklikor. Å andra sidan kanske detta är just den andliga ton som behövs i dessa tider.”

Efter parlamentsvalen 2007 genomförde det katolska veckomagasinet Tertio (i vars läsekrets Van Rompuy ingår) en undersökning av den ideologiska profilen hos de 150 medlemmarna av Belgiens underhus, representanthuset. Van Rompuys svar var otvetydiga. Han gjorde ingen hemlighet av att han går i mässan varje vecka. I sitt svar på hur han skulle beskriva sin egen tro skrev han: ”Erfarenheten av att längta efter Gud.”

Detta svar är typiskt för Europas nye president. För Van Rompuy har den kristna tron aldrig handlat om att bara tillhöra en tradition. Den är och förblir resultatet av ett personligt sökande. I sin ungdom gled han bort från tron, men i 30-årsåldern återvände han till den. I dag är hans förhållningssätt inte ”fundamentalistiskt” utan snarare å ena sidan rationellt och intellektuellt, å andra sidan personligt och sökande.

”Det finns så många motsägelser mellan världen sådan den är och uppfattningen att någon velat skapa den av kärlek. Detta är en anledning att tro; det måste finnas Någon som upphäver motsägelserna”, säger han.

är han konservativ? Förmodligen, men på ett annat sätt än vad som menas med detta ord i Storbritannien. För honom är denna hållning en konsekvens av en filosofisk ståndpunkt: ”Jag är pessimist när det gäller den mänskliga naturen. Människan behöver hjälp från någon annan, från en norm eller från Gud. I egen kraft kan hon inte uppnå det goda. Med fria tyglar är det mer troligt att hon handlar ont än gott”, sade han i en intervju för cirka 20 år sedan. Den övertygelsen har han aldrig övergivit.

Van Rompuy har alltid kunnat skilja på sina personliga uppfattningar och vad som är politiskt genomförbart. Det är inte så att hans övertygelser blivit urvattnade, men han kan realistiskt bedöma tidsandan och förlika sig med politiska nederlag. Kanske detta bäst illustreras av hur han handskats med abortfrågan, som han följde från första bänk i egenskap av ordförande för Belgiens kristdemokratiska parti när det regerade landet i koalition med socialister och flamländska nationalister. Han var motståndare till legaliseringen av abort, inte på grund av bristande medkänsla i svåra situationer, utan för att han insåg att ”samveten bara kan formas om det finns en medvetenhet om gott och ont bortom den triviala nivå där var och en väljer sin egen norm”. Den belgiska abortlagen röstades igenom 1990 mot det ledande kristdemokratiska partiets vilja. Det var Van Rompuys val att inte låta regeringen falla på grund av detta. I en intervju jag gjorde 2004 sade han med hänvisning till den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger: ”Kristen politik kommer alltid att vara en balansgång mellan etisk idealism och politisk realism.”

Under 1990-talet var Van Rompuy känd som en sfinx med räknedosa. Han är ekonom utbildad vid det katolska universitetet i Louvain, och under åren som budgetminister förde han en stram finanspolitik för att kunna introducera euron i Belgien. Då partiet hamnade i opposition 1999 kunde han överge sin stela image. Han blev ombedd att delta i en populär tv-serie där han skulle uttrycka sin åsikt som ”domare” i alla möjliga dispyter mellan medborgare. Detta gjorde han på ett klokt, vänligt och humoristiskt sätt. I och med detta blev han oväntat en populär figur.

Han tyckte inte om tiden i opposition, eftersom han framför allt är en person som vill dra upp riktlinjerna för politiken, men denna period gav honom tid att läsa och skriva. I sin poesi reflekterar han över de stora frågorna: glädje, kärlek, liv och död, detta i det minimala japanska haikuformatet. Han har regelbundet sökt sig till fridfullheten i benediktinklostret Afflighem utanför Bryssel. ”För mig är bön att uppleva Gud. Det är svårt för mig att be i vardagslivet. Bönen kräver tystnad. I kyrkan känner jag mig hemma; det är som att gå och hälsa på hos Gud.”

Van rompuy är gift och har fyra barn; han är en lycklig familjefar snarare än poet eller munk. ”Mina döttrar säger ibland att det bor en munk i mig, men jag har definitivt ingen sådan kallelse. Det kanske finns något av en munk inom mig, men inte i tillräcklig grad för att jag ska kunna leva som en sådan.”

När han befann sig i vad som verkade vara en bekväm avrundning på karriären som talman i representanthuset blev han i fjol oväntat kallad att för första gången i sin karriär leda en regering. Under sina elva månader som premiärminister lyckades han gjuta olja på vågorna i de ständiga belgiska språkkonflikterna, alltmedan han ledde landet ut ur den ekonomiska krisen. Hans kvaliteter som diskret förlikare, brobyggare och tålmodig förhandlare bar frukt i Belgien – och tycks ha imponerat på andra europeiska ledare.

Den katolska tro som omfattas av Europeiska rådets förste permanente ordförande är tron hos en samtida europeisk intellektuell lekman som förblir trogen mot sitt samvete, men som också har ödmjukheten att ansluta sig till en större tradition. Van Rompuy är kristen och demokrat, i samma bemärkelse som personerna bakom den europeiska tanken. Med honom vid rodret vilar Europeiska unionen i trygga händer.

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 28 november 2009.

www.thetablet.co.uk