Fördold bön i Jemen – Islam och religionsfriheten

Kristna i Jemens huvudstad Sana kan inte be i kyrkan. De måste samlas i hemlighet i hemmen, alltmedan icke-kristna jemeniter övervakas för att myndigheterna vill försäkra sig om att de inte deltar. Under ett besök nyligen i landet deltog jag i många sådana hemliga gudstjänster och iakttog med beundran hur både utlänningar och bofasta jemeniter sökte finna vägar att utöva sin tro i en fientlig miljö.

Tyvärr är de kristnas belägenhet i Jemen inte unik. I Irak, Saudiarabien och andra länder i den muslimska världen är friheten till religionsutövning starkt begränsad, och antalet kristna har krympt. Pluralismens och mångfaldens värden avfärdas till förmån för en strikt trohet mot Koranens norm, i enlighet med vilken all synlig kristen närvaro uppfattas som ett försök att evangelisera. Jemen är själva sinnebilden för en islamisk kultur där man inte inser vilken andlig tillväxt som kan ske genom möten med människor av annan tro.

Så har det inte alltid varit. Fortfarande kan man finna spår av uråldrig kristen tillbedjan i Sana, på en plats som heter Qalis. Det är inte lätt att hitta dit. Man går genom gränderna på Sanas Souq al-Milh (Saltmarknaden) tills man når östra änden av den muromgärdade gamla stadsdelen. För att ta sig till Qalis måste man fråga sig fram; det finns inga anslag eller skyltar som visar var det ligger. För 1 500 år sedan var detta där emot en praktfull plats. Den kristne kung Abrahah från Etiopien lät bygga en kyrka för pilgrimer i Sana, inom synhåll från Nuqums ökenkullar. Valet av byggnadsplats inspirerades av en kristen arabisk legend. Lokalbefolkningen tror att Jesus stannade till i Sana för att be under den ökenvandring han företog innan han började framträda offentligt.

Qalis byggdes för att slå omvärlden med häpnad. Den muslimske geografen från 1200-talet Abd Allah Yaqut beskrev kyrkan som den såg ut på Abrahahs tid: predikstolar av elfenben och ebenholts, kors av silver och guld, väggar av sten från Bilqees, drottningen av Sabas, palats. Abrahah hoppades att Qalis skulle kunna tävla med Kabas helgedom i Mecka som vallfartsmål för pilgrimer. Men i och med islams triumf plundrades kyrkan; pelarna togs till bygget av den stora moskén i Sana. Enligt Yaqut blev ödemarken kring det övergivna Qalis ett tillhåll för lejon, ormar och demoniska djinner.

Det som återstår markeras av en 2,1 meter hög cirkelformad mur som avskiljer platsen från det moderna Sana. Om man klättrar upp på muren ser man ner i en grop som sänker sig 6,1 meter under gatunivån. I dag är detta en sophög täckt av däck och plastflaskor.

Hemlig bön

Den kristna tillbedjan lever kvar i 2000-talets Jemen i form av hemliga husförsamlingsmöten. Dessa hålls vanligtvis på fredagsmorgnar, på den muslimska dagen för församlingsbön då alla är lediga från arbetet. Gudstjänsterna äger rum i människors hem under diskreta former. De samlingar jag besökte var små; deltagarna var ibland inte fler än tre eller fyra stycken, och aldrig fler än 25. Vad som saknades i antal vägdes upp av deltagarnas innerlighet. Gudstjänsterna innehöll sång, handklappning, bönerop och tacksägelsebön för Jesu gemenskap. ”Här i ett muslimskt land kan vi inte ta vår kristendom för given”, sade en mötesdeltagare. ”Där små gemenskaper möts under jorden kan den ursprungliga kristna andan återuppväckas.”

Gudstjänstdeltagarna var både utlänningar och bofasta: sjuksköterskor, läkare, lärare och hjälparbetare som jobbar i projekt för vattenhållning, läs- och skrivkunnighet eller folkhälsa. En del var från Europa eller Amerika, men de flesta från Nigeria, Filippinerna, Indonesien, Korea, Indien eller östra Afrika. En del var karismatiker, andra evangelikaler eller bokstavstroende från olika samfund – vilket i mitt tycke väl avspeglar den dynamiska och expanderande världsvida kyrkan.

Med en sådan variation var det oundvikligt att vissa spänningar uppstod. När jag vid en samling presenterade mig som katolik svarade en kvinna som kallade sig ”pånyttfödd troende” att hon tidigare varit katolik men att hon nu var en sann kristen. Värden påminde oss genast om att vi måste koncentrera oss på vår gemensamma hängivenhet för Kristus.

En sådan fokusering är på sin plats med tanke på de utmaningar som möter kristna i Jemen. Regeringen förbjuder inte enskild kristen trosutövning bland utlänningar, men myndigheterna är fast beslutna att förhindra konversioner från islam. Jag fick höra rapporter om unga muslimska män, uppenbarligen utsända av den jemenitiska regeringen, som utgav sig för att vara potentiella konvertiter i ett försök att lura kristna utlänningar till proselytvärvning. I ett fall nyligen gav en kristen etiopisk daglönare i Sana en arabisk översättning av Nya testamentet till en jemenit som låtsades intresserad av kristen tro. Resultatet blev tre månaders fängelse och förvisning.

Konsekvenserna kan bli ännu allvarligare för jemeniter som bär på en genuin önskan att konvertera. I en kultur där den religiösa identiteten är beroende av lojaliteten mot familjen, släkten och nationen, ses konversion från islam som förräderi och ett hot mot Jemens gemensamma identitet. Härav kommer vad en imam beskrev för mig som al-khawf min al-tansir, fruktan för kristendomens spridande. (Tansir kommer från roten nasrani, ”nasareisk”.) Muslimer som upptäcks vara intresserade av den nasareiska tron arresteras rutinmässigt, kastas i fängelse och tvingas att på nytt intyga sin lojalitet mot islam. Andra blir utsatta för våld av sina egna familjer; en amerikan bosatt i landet berättade för mig att detta är ”det enda sättet för en far i en heders- och skamkultur att utplåna skamfläcken då hans barn betett sig olämpligt”.

Förföljelse av minoriteter

Blivande kristna är inte de enda jemeniter som utsätts för religiös förföljelse. I tusentals år fanns en judisk gemenskap av betydande storlek i Jemen. I och med bildandet av Israel 1948 bröt emellertid antijudiska upplopp ut över hela den arabiska världen, och de flesta av Jemens judar flydde till den nybildade judiska staten. Nu återstår bara en handfull judiska familjer, och många av dem har varit tvungna att lämna sina byar och ta sin tillflykt till Sana på grund av dödshot från militanta muslimska grupper som dominerar områdena på landsbygden. Ett beryktat exempel nyligen gäller Moshe Yaish Youssef Nahari, som var bosatt i Raydah, en by i norra Jemen. Han mötte en beväpnad person på gatan som krävde att han skulle ansluta sig till islam; då Nahari vägrade blev han mördad på stället.

Våldsam fientlighet mot religiösa minoriteter är ett problem också i andra muslimska länder. Under de senaste åren har terrorister i Irak utfärdat dödshot mot inhemska kristna i Mosul och på andra platser i norra Irak för att driva in den så kallade jizyah. Detta är en diskriminerande skatt som åligger ”bokens folk”, det vill säga judar och kristna som lever under islamiskt herravälde, i enlighet med Koranens kapitel 9, vers 29: ”Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen… till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.”

Denna beskattning infördes vid höjdpunkten av det islamiska styret, under kalifatets dagar, men upphörde under de sekulariserade regeringarna i det moderna Mellanöstern. En del av dagens islamistiska rörelser ser dock jizyah som en symbol för islams återuppblomstring. I åratal betalade Paulos Faraj Rahho, ärkebiskop för Mosuls kaldeiska katolska gemenskap, jizyah till lokala militanta grupper för de kristnas räkning inom stiftet. Till sist, då säkerhetsläget i Irak förbättrades, vägrade han fortsätta betala, ett beslut som ledde till att han kidnappades och mördades 2008. Så småningom dömdes en medlem av al-Qaida i Mesopotamien för brottet. Under denna typ av förtryck har nästan hälften av Iraks kristna flytt landet.

En liknande utveckling pågår i Pakistan. I april 2009 fann några kristna daglönare bosatta i den fattiga stadsdelen Khuda ki Basti i Karachi varningar skrivna på väggarna i grannskapet: ”Talibanerna kommer … Var redo att betala jizyah eller gå över till islam.” När de kristna satte sig över hoten genom att radera dem attackerades grannskapet av pashtuner från Karachi som dödade en elvaårig pojke och sårade flera kvinnor och män. Angriparna satte hem i brand och eldade upp biblar.

Nationella kommissionen för rättvisa och fred, Pakistans ledande människorättsorganisation, har dokumenterat dessa och andra övergrepp. Direktor är den katolske ärkebiskopen i Lahore, Lawrence John Saldanha. Organisationen rapporterar från Pakistans stamområden att en grupp som kallar sig Laskhar-e Islam (Islams armé) har börjat införa jizyah bland lokala minoritetsgrupper av kristna, sikher och hinduer. Inte långt därifrån, i Pakistans nordvästliga gränsprovins, har Tehrik-e Taliban-e Pakistan (den talibanska rörelsen i Pakistan) på samma sätt gjort icke-muslimer till sin måltavla. Vid St. Mary’s School i Sangota, som ligger i Swatdalen, där regeringsstyrkor stridit mot talibanerna om herraväldet, har klassrummen, klostret och kapellet förstörts. Det rapporteras också att Buddha-statyer i området har vanhelgats.

Inget kyrkbygge i Jemen

I ett samtal med Jemens president Ali Abdullah Saleh anhöll påven Johannes Paulus II för flera år sedan om att en kyrka skulle byggas i Jemens huvudstad. Presidenten lovade att ombesörja detta. Löftet har inte infriats. Det finns inga kyrkor i Saudiarabien heller, trots att över en miljon utländska kristna lever och arbetar där, och trots en personlig vädjan från påven Benedictus XVI år 2007. Påven Benedictus framhöll att den italiens ka regeringen på 1990-talet gav tillstånd till byggandet av en saudifinansierad moské i Rom, inte långt från Vatikanstaten. Ändå har Saudiarabiens ledare hittills vägrat följa exemplet och erkänna rätten till religionsfrihet i det egna landet. Anwar Ashiqi, en saudisk religiös akademiker, sammanfattar regeringens hållning: ”Det skulle vara möjligt att inleda officiella förhandlingar om ett kyrkbygge i Saudiarabien först om påven och samtliga kristna kyrkor erkände profeten Muhammed.”

Jag tog upp denna fråga i juni i fjol då jag samtalade med en sunnimuslimsk imam i Jemens huvudstad. Denne imam är en drygt 30-årig mycket vänlig person som leder en moské i Sana; han är känd som hafiz (en person som lärt sig hela Koranen utantill). Då jag påtalade skillnaderna – moskéer i Rom men inga kyrkor i Sana – sade han att situationen föreföll honom riktig. Han förklarade att islam var al-din al-niha’ i (den slutgiltiga, fulländade religionen). Kristendomen och judendomen var enligt honom religioner från det förflutna som blivit förlegade och ersatta. ”Man kan tillåta dem att existera”, fortsatte han, ”men de bör inte tillåtas att breda ut sig.” En kyrka i Sana skulle kunna attrahera jemenitiska muslimer, vilket skulle underlätta al-tansir, utbredning av den nasareiska tron. Det är bättre att bevara Jemen så nära 100 procent muslimskt som det är möjligt, menade han.

Denne imam gav uttryck för en attityd jag mött i alltför många samtal i Sana: motstånd mot religiös pluralism. Med pluralism menar jag uppfattningen att andra andliga vägar än den egna har ett värde, att vi har något att lära av dessa alternativ även då de utmanar oss genom att vara annorlunda, och att den egna religiösa identiteten och det egna andliga livet fördjupas genom den självreflektion som är resultatet av ett möte med det annorlunda. Sådana möten kan bara äga rum i miljöer där religionsfriheten tillåts blomstra. När länder som Jemen förhindrar byggandet av kristna kyrkor utarmar de sin egen muslimska tro.

översättning: aili lundmark

Artikelförfattaren är biträdande professor i religionsvetenskap vid Santa Clara University, Kalifornien och författare till Notes from the Fortune-Telling Parrot: Islam and the Struggle for Religious Pluralism in Pakistan (Equinox Publishing).

Artikeln var ursprungligen publicerad i America den 7 december 2009.