Argument om tro

Sedan ett par år tillbaka ger Svenska kyrkans forskningsråd ut en skriftserie kallad Tro & Tanke, där man publicerar forskningsresultat från aktuell teologi. I denna ambitiösa serie finner man en rad intressanta teman behandlade. Bland fjolårets utgivning återfinns ett nummer som förtjänar särskild uppmärksamhet, nämligen Olof Francks Argument om tro (1993:6), som bygger på Francks doktorsavhandling från 1988. Temat är lika angeläget som svårbemästrat. Ämnet som behandlas är om det är förnuftigt att tro på Guds existens, särskilt med tanke på allt lidande som finns i vår värld. Frågan om hur det onda kan finnas i en värld skapad av en god Gud (det s.k. teodiceproblemet) är en av de klassiska teologiska knäckfrågorna, och den visar sig ingalunda bara ha akademiskt intresse för författaren. I förordet skriver han att hans yngsta barn plötsligt och oväntat dog när han arbetade på sin doktorsavhandling. Denna erfarenhet finns med i framställningen som dess personliga bakgrund.

I introduktionen ställer Franck frågan: ”Visar dödens och lidandets faktum att en god Gud inte existerar?” Kontroversdiskussionen om teodiceproblemet mellan filosoferna Antony Flew och Basil Mitchell bildar utgångspunkten för frågeställningen. Flew presenterade redan på 50-talet ett argument mot Guds existens som sedan dess har varit föremål för livlig debatt.

När troende människor hävdar att det existerar en god Gud, gör de enligt Flew anspråk på att hävda en sanning som principiellt måste vara möjlig att verifiera eller falsifiera utifrån vår erfarenhet. Men i vår erfarenhet möter vi mycket som inte verkar vara förenligt med tanken på att världen är skapad av en god och allsmäktig Gud. De troende verkar inte ha någon acceptabel förklaring till hur detta är förenligt med deras tro. Erfarenheten av lidandet i världen föranleder emellertid inte de troende att förneka Guds existens. Flew påstår att de troende istället omtolkar sina utsagor om Gud, så att de till sist blir meningslösa och inte säger någonting om den för oss erfarbara verkligheten. Flew frågar de troende vad som skulle behöva inträffa för att det skulle utgöra ett bevis mot existensen av en god och allsmäktig Gud. Mitchell, som också accepterar tanken på att tron åtminstone i någon mån måste kunna verifieras i vår erfarenhet, medger att problemet är stort men betraktar det inte som olösligt. Människans erfarenhet av världen är ambivalent. Vi gör både goda och onda erfarenheter, och man skulle lika gärna kunna kräva av ateisten att han presenterar en lösning på det ”omvända teodiceproblemet”, nämligen frågan om varifrån allt det goda kommer. Enligt Mitchell bortser Flew från existensen av det goda i sitt argument.

Gudsbevis

Franck behandlar sin problemställning i fyra olika ”skisser” under var sin infallsvinkel. Den första skissen bär titeln ”Att säga ja’ till Gud: Bevis” och handlar om de traditionella gudsbevisen. Genomgången inleds med det s.k. ontologiska beviset, som först formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet och sedan omformulerats av olika tänkare ända fram till våra dagar. Efter att därefter ha penetrerat de s.k. kosmologiska och teleologiska gudsbevisen med utgångspunkt i Thomas av Aquino skärskådar Franck det moraliska beviset, som menar att Guds existens är nödvändig för att förklara och motivera moralens normativa karaktär. Har kanske Dostojevskij ändå rätt när han skriver: ”Om Gud är död, så är allt tillåtet”? Med hjälp av Newman och Nietzsche som varandras kombattanter diskuteras om ateismen måste leda till värderelativism. Franck menar att det säkert stämmer att religionen ofta fungerar som moralisk inspirationskälla, men att detta i och för sig inte bevisar att moralen har sitt ursprung i någonting gudomligt. Slutligen tematiserar Franck sådana gudsbevis som tar sin utgångspunkt i upplevelser av mirakler eller särskild religiös erfarenhet (mystik). Utan att vilja förneka förekomsten av sådana erfarenheter menar Franck att de knappast kan bevisa Guds existens. Problemet består i att det inte går att utesluta att dessa upplevelser går att förklara på något annat sätt. Kontentan av genomgången av de olika gudsbevisen blir enligt Franck att dessa måste avvisas eftersom inget av dem kunnat konstateras vara framgångsrikt.

Kapitlet om gudsbevisen, som är bokens längsta, ger en överskådlig inventering av de vanligaste traditionella gudsbevisen. Franck diskuterar också styrkan hos några av de argument som brukar presenteras för och emot dessa. Någon verklig intellektuell brottning med gudsbevisen blir det dock aldrig, eftersom resultatet redan från början framstår som givet. Detta intryck förstärks ytterligare av att Franck anlägger ett historiserande perspektiv på sin frågeställning och i stor utsträckning utgår från äldre tiders formuleringar. Om han istället hade utgått ifrån moderna nyformuleringar skulle nog diskussionen ha blivit mera levande och intressant. Som exempel på sådana nyformuleringar skulle man kunna nämna de transcendentalfilosofiska argumenten hos Emerich Coreth och Karl Rahner, de kosmologiska intelligibilitetsargumenten hos Bernard Lonergan och Keith Ward och Richard Swinburnes sannolikhetsargument. Naturligtvis kan inte alla intressanta argument behandlas i en översikt, men just därför hade det varit angeläget att ta upp de varianter som diskuteras idag.

Eftersom behandlingen av de olika gudsbevisen är rätt summarisk blir analysen av de enskilda argumenten inte särskilt djuplodande. Det återspeglas också i den tvekan som författaren på sina ställen visar när det gäller att ta ställning till dem. Varje slags bevis hör hemma i någon bestämd kontext och hör intimt samman med motsvarande ställningstaganden till grundläggande frågor om hur man ser på mänsklig kunskap och om hur man betraktar verkligheten. Därför är det oundvikligt att ta hänsyn till sådana filosofiska förutsättningar också när man vill ta ställning till argument rörande Guds existens. Att så är fallet är naturligtvis Franck helt medveten om. Det är därför beklagligt att dessa frågeställningar inte diskuteras före behandlingen av gudsbevisen, utan först i de senare kapitlen. Även den första skissen skulle ha haft en hel del att vinna på att kopplas ihop med dessa resonemang.

Gudsargument

Bokens andra skiss bär titeln ”Att säga ’ja till Gud: Argument” och tar upp sådana resonemang som vill framställa Guds existens som mer eller mindre sannolik, även om de inte gör anspråk på att vara bevis i strikt mening. Franck kallar den typen av skäl för ”gudsargument”, till skillnad från ”gudsbevis” (s. 61). En stor del av kapitlet ägnas åt s.k. anti-foundationalism. Enligt denna är det fel att kräva argument för religiös tro. Den kanske mest profilerade företrädaren för en sådan uppfattning idag är Dewi Z. Phillips. Enligt Phillips är det vidskepligt att försöka argumentera för religiös tro. Äkta ”absolut religiös tro” känner inga skäl. Tron fungerar istället som den religiösa människans yttersta och självklara grundförutsättning, utifrån vilken hon bedömer allt annat. Phillips teori har bl.a. mött kritiken att den immuniserar religiös tro mot möjliga invändningar. Det är lätt att hålla med Franck när han ansluter sig till kritiken av Phillips. Skulle man t.ex. Vilja övertyga andra om den egna trons sanning är det rimligt att kräva att detta sker med hjälp av argument, vilka hav av hopp och längtan, trygghet och förtröstan tron än må rymma, framhåller Franck.

Det är i detta sammanhang som Franck börjar diskutera de viktiga bakgrundsfrågorna kring kunskapsteori och verklighetsuppfattning. Franck menar att all kunskap om verkligheten, förutom att den måste uppfylla kravet på logisk motsägelsefrihet, också på något sätt måste vara grundad i vår erfarenhet. Även om Franck sedan är försiktig med att närmare bestämma förhållandet mellan erfarenhet, språk, medvetande och verklighet menar han att det är rimligt att kräva att även religiösa övertygelser på något sätt skall vara erfarenhetsbaserade. Här utesluter Franck inte heller att sådana former av gudsbevis som är erfarenhetsbaserade kan visa sig vara relevanta, betraktade som ”argument” och inte som ”bevis”. Det är en intressant anmärkning, som skulle ha blivit ännu intressantare om Franck ytterligare hade preciserat var han drar gränsen mellan ”gudsbevis” och ”gudsargument”.

Att säga ’nej’ till Gud

Den tredje skissen ”Att säga ’nej’ till Gud” ägnas särskilt åt Flews och Mitchells diskussion om teodiceproblemet. Flew, och många med honom, menar att teodiceproblemet visar att det föreligger en logisk motsägelse i det kristna gudsbegreppet. Med tanke på allt lidande i världen menar han att det är logiskt omöjligt att hävda att Gud är både god och allsmäktig. Från kristet håll brukar man ofta försöka lösa detta dilemma genom att hänvisa till människans frihet. Så menar t.ex. religionsfilosofen Richard Swinburne att människan inte skulle vara verkligt fri om möjligheten att välja det onda vore utesluten från början. Här kommer Franck in på det mycket centrala problemet med det religiösa språkets särart. Vad menar vi t.ex. när vi säger att Gud är ”god”? Menar vi då samma sak med ordet ”god” som när vi använder det om människor? Sådana reflexioner är avgörande när vi bedömer teodiceproblemets argumentativa slagkraft. Ju mer antropomorft man uppfattar det religiösa språket, desto större slagkraft har teodiceproblemet. En svaghet hos Mitchell är enligt Franck att han inte tar upp problemen med det religiösa språket utan istället oreflekterat använder sina begrepp på ett antropomorft sätt. Det minskar värdet av hans argumentation avsevärt. Först sedan man klargjort kriterierna för det analoga religiösa språkbruket blir det möjligt att besvara frågan om det är möjligt att beskriva och identifiera Gud. Francks reflexioner om det religiösa språket hör till det bästa i boken. Onekligen finns här några av de mest centrala religionsfilosofiska problemen. Dessa problem diskuterades för övrigt redan under medeltiden, och som t.ex. Gary Gutting framhållit i sin bok Religious Belief and Religious Skepticism har just Thomas av Aquino framlagt en av de mest genomarbetade teorierna om det analoga religiösa språket.

Summan av diskussionen blir enligt Franck att teodiceproblemet inte nödvändigtvis visar att det kristna gudsbegreppet behöver vara logiskt motsägelsefullt. I den meningen är det inget formellt bevis mot Guds existens. Däremot är det svårt att se hur en människa, sund i tanke och känsla, skulle kunna undgå att betrakta teodiceproblemet som ett allvarligt och rimligt argument mot tron på en allsmäktig och god Gud. ”Världens lidande och ondska aktualiserar ytterst frågan – inte om Gud finns – utan vem Han egentligen är” (s. 103).

Att säga ’”ja” till Gud

Den avslutande skissen ”Att säga ’ja’ till ’Gud’: Rationliserande rekonstruktion” försöker att klargöra vad som krävs av den som vill möta utmaningen från Flew. Frågan är hur det ur kunskapsteoretisk synvinkel är möjligt att på ett berättigat sätt tala om Gud som både god och allsmäktig. De två avgörande aspekterna är det religiösa språket och frågan om trons relation till vår erfarenhetsvärld. Det krav som det religiösa bildspråket enligt Franck måste uppfylla är att det bevarar sin anknytning till den mening som orden normalt har i vårt språk. Det finns här en kontrollinstans för vad som kan anses vara ett acceptabelt religiöst bildspråk. Vid sidan om detta krävs det att det religiösa språket är logiskt motsägelsefritt och att det står på en tillförlitlig erfarenhetsbaserad grund. Det senare innebär att ord som ”Gud” och ”nåd” måste referera till någonting vi möter i vår erfarenhet. Nyckeln till problemets lösning ligger enligt Franck i att de troende presenterar erfarenhetsbaserade skäl till varför de beskriver Gud på det sätt som de gör. Först då kan man besvara frågan om troende människor har fog för att tala om att det finns en god och allsmäktig Gud.

Francks bok innehåller många frågeställningar och bara en mindre del av dem kan behandlas i en recension. Frågan om vilka kriterier som bör gälla för den religiösa trons sanningsanspråk blir belyst på ett mångfasetterat sätt. I bakgrunden finns hela tiden det som Franck ser som den stora utmaningen mot den kristna tron, nämligen teodiceproblemet. Det är lätt att instämma i denna bedömning. Frågan är om boken inte skulle ha vunnit på om författaren koncentrerat sig just på detta, istället för att försöka täcka in ett så omfattande problemfält. Vad gäller bokens språkdräkt kommer man inte ifrån att den skulle ha kunnat vinna mycket på en ytterligare överarbetning. Meningarna är ofta omständliga och sönderhackade. Ibland undrar man också om inte Francks språk är onödigt tekniskt komplicerat. Ett och annat ordval får en också att studsa till, som t.ex. ”synvidga” (för ”vidsynthet”?) och ”levandets lust” (för ”livslust”?). Eller varför tala om ”oemottalade” satser istället för ”oemotsagda”?

Olof Franck har i sin bok Argument om tro tagit sig an några av de mest centrala och svårbearbetade religionsfilosofiska frågorna. Trots sina brister är boken tveklöst ett värdefullt och välkommet bidrag till diskussionen om Guds existens och den religiösa trons sanningsanspråk.