Vidkun Quisling

När Stockholms katolska stift för några år sedan fick en länge efterlängtad altarmässbok pryddes den främre pärmen av ett gult solkors på röd botten. En norrman som fick se den ståtliga boken förklarade genast, att en sådan pärmprydnad skulle varit alldeles omöjlig i Norge eftersom solkorset i denna färgkombination var emblem för Nasjonal Samling, Quislings parti.

Det var nu ingalunda Katolska Liturgiska Nämndens avsikt att postumt hylla Vidkun Quisling. Alla symboler är öppna för missbruk, och mässboken är inte avsedd att användas i Norge. Men episoden kan göras till utgångspunkt för en anmälan av en ny bok om honom som en gång lanserade solkorset som en politisk symbol.

Hans Fredrik Dahls bok är inte – det skall genast sägas – något försök till äreräddning av Quisling. Fyra decennier efter krigsslutet tycks det dock ha blivit tillåtet att säga något positivt om Quisling. Att göra honom till ett blodtörstigt monster är inte bara ett brott mot den historiska sanningen, utan bidrar även effektivt till att göra oss mindre på vakt mot liknande tendenser i vår egen tid. Den svenska versionen är ett sammandrag av det norska verkets två volymer, varvid alla hänvisningar till källor och litteratur har uteslutits. Tyvärr finns det inte heller något register, vilket försvårar läsningen av en bok som vimlar av namn.

Enstämmiga vittnesbörd säger att Quisling var blyg och tillbakadragen. Med sin inbundna klumpighet väckte han medlidande och påminde om ett begåvat men kontakthämmat barn. Personligen var han minst av allt benägen för våld och beviljade ofta nådeansökningar – i den mån han fick för tyskarna. Under fem år arbetade han i Ryssland med ett omfattande humanitärt aktionsprogram under Nansens ledning och blev faktiskt en av mellankrigstidens ledande sovjetkännare. Han hade en mycket omfattande beläsenhet, särskilt inom filosofi (där favoriten var Schopenhauer) och historia. Hans allmänkulturella orientering var länge probrittisk för att inte säga anglofil; han läste dagligen The Times och talade mycket bättre engelska än tyska (hans tyska var så dålig att kontakten med tyska politiker försvårades). Han gick ut med de bästa betyg som någonsin givits på Militärhögskolan. Allt var upplagt för en lysande om än något konventionell karriär inom försvaret eller politiken – och slutet blev en katastrof. Vad var det som gick fel?

Tragedin Quisling är även mysteriet Quisling. Någon enhetlig förklaring har inte heller Dahl, men hans nyanserade framställning, som bygger på ett mycket omfattande källmaterial, pekar på vissa omständigheter. Klart är att Quisling inte hade några låga tankar om sig själv. ”Om tio år kommer man att jämställa mig med Olof den helige” sade han när han greps efter den tyska kapitulationen. Han ansåg sig ha en messiansk kallelse att rädda Norge undan total förödelse – skräckscenariot var Polen. Det fanns endast två alternativ: kommunistiskt eller nationalsocialistiskt herravälde, och av de båda onda tingen gällde det att välja det minst onda. Några tankar på att överföra hela nationalsocialismen till Norge hade han tydligen inte, till en tysk diplomat sade han att den var ”andlig imperialism”. Men den tyska närvaron var bara en temporär lösning, och under hela kriget arbetade Quisling frenetiskt på att is till stånd ett fredsavtal mellan Tyskland och Norge. Det skulle ha gett hans regering den legitimitet den saknade och gjort det möjligt att på sikt bli av med den förhatlige rikskommissarien Terboven.

Men det är inte lätt att samarbeta med onda makter. Något fredsavtal ville Hitler inte höra talas om, och steg för steg tvangs Quisling inse att han och hans Nasjonal Samling endast var marionetter som cyniskt utnyttjades av en brutal ockupationsmakt. Av sina landsmän bemöttes han endast med hat och förakt – han som ville alla så väl! Faktiskt genomförde regeringen ett omfattande socialt program och införde bl.a. barnbidrag, då en nyhet i Norge. Men vad norrmännen ville ha var frihet. Gradvis tvingades Quisling medverka i eller åtminstone stillatigande acceptera dödsdomar, tvångsarbete och repressalier mot civilbefolkningen.

Kanske fann han i sin ensamhet någon tröst i den egna filosofin, universalismen kallad. Quisling gav aldrig ut en bok i stil med Mein Kampf, men arbetade hela livet på ett väldigt manuskript som var avsett att ge en sammanhängande världsförklaring. Tankarna tycks inte ha varit mer bisarra än vad sådana i allmänhet är. Grundläggande var tanken på världens enhet. Politiskt tog sig detta uttryck i att Europa borde enas i en federation, Ryssland europeiseras och Norge ta ledningen i Norden. Sverige blev Quisling alltmera fientlig mot, kanske därför att han noga följde med i den svenska pressen. Våren 1941 rekommenderade han den tyska militärledningen att ockupera Sverige.

Quisling ansåg sig utan minsta tvekan vara kristen. Gamla testamentet accepterade han dock aldrig och hans med åren allt starkare antisemitism bör ha stått i samband därmed. Han tillhörde en gammal prästsläkt och fadern, jon Quisling, hade gett ut ett arbete i tre delar om änglarna. Universalismen var ingen kristen filosofi, men delar av den kunde förenas med kristna tankar.

1944 förklarade Quisling att han efter kriget ville bli kyrkoherde i Fyresdal i Telemarken, hans hemförsamling. Under sin tid i fängelset läste han inget annat än Nya testamentet och hade långa samtal med präster. Han fick besök av sin gamle fiende biskop Berggrav, som efteråt bad om nåd för honom hos regeringen.

”Jag är oskyldig” – det var Quislings sista ord inför arkebuseringsplutonen. Sällan har så mycket missledd idealism blivit till en så stor tragedi och lett till så mycket lidande för ett helt folk. Huvudpersonen själv begrep inget av detta – han hade bara gripit in och tagit statsrodret i en för Norge ödesdiger situation då regering och storting lämnat Oslo. Orostider kräver nu ibland offer av människor. Och hela livet längtade han tillbaka till den stilla prästgården i Fyresdal …