Under ockupationen

Den 8 april 1940 blev det bråttom på det katolska St. Josefs hospital i Kristiansand på norska Sörlandet. Svårt skadade tyska soldater fördes dit från ett torpederat trupptransportfartyg. Sankt Josefsystrarna beredde plats åt dem. De hade inte tid att ställa frågan vad det fartyget hade i norska farvatten att göra. Nästa morgon blev väckningen hos Franciskussystrarna i Bergen inte den sedvanliga. Där brukade en syster gå runt och väcka med en liten klocka ropande Benedicamus Domino samt få till svar Deo gratias. Men den här morgonen ropade hon ”Benedicamus Domino, systrar det är krig!”.

Mycket snart fick båda systrakommuniteterna känning av vad som var å färde. Wehrmacht beslagtog deras sjukhus och de av systrarna som var sjuksköterskor måste arbeta under tyska militärläkares ledning. Den tyska ockupationen av Norge och Danmark under andra världskriget ställde den katolska kyrkan i dessa länder på svåra prov. Många av de katolska prästerna, systrarna och församlingsmedlemmarna var tyskar. Hur skulle de förhålla sig till sina ockuperande landsmän? Atskilliga av dessa var dessutom katoliker och sökte sig till de katolska kyrkorna i landet. Skulle uppfattningen om den katolska kyrkan som ett främmande och farligt element i Skandinavien ytterligare förstärkas under förtryckaråren?

Den katolska kyrkan i Norge och Danmark bestod provet. Det intrycket far man vid läsningen av två nyutkomna publikationer om kyrkan under ockupationen, dansken Anders Bjornevads bok På vej mod hjemstavnsret och norska dominikansystern Else-Britt Nilsens uppsats ”Ordenssostre i Norge under armen verdenskrig” i Norsk Teologisk Tidskrift.

Soldater i kapellet

Else-Britt Nilsen har haft flera källor att anlita. Hon leder läsaren snabbt in i händelseförloppet och ger en klar bild av situationen. 1940 var två tredjedelar av de 560 ordenssystrarna i Norge – som till stor del drev sjukhus – tyskfödda. I några av kongregationerna levde systrar från Tyskland, Polen och Nederländerna sida vid sida. Det var oundvikligt att spänningar mellan dem uppstod i krigssituationen. De klarades genom omflyttningar. Alla kongregationer utsattes för lidanden under ockupationen. Deras sjukhus och skolor rekvirerades av den tyska krigsmakten, byggnader skadades under strider, holländska och franska systrar måste söka klara sig utan hjälp från sina hemländer.

Tyska katolska fältpräster firade mässor i de katolska kyrkorna, soldater reciterade böner och spelade orgel vid systrarnas gudstjänster i sjukhusens kapell. Att systrarna upplevde detta med blandade känslor vittnar en holländsk syster om i sin dagbok: ”Det ene oyeblikk: ’Hvor skjont det er med denne ene katolske kirke, disse krigsfolkene som er så fromme.’ Det andre oyeblikk: ’Tyskerne har ratt vår prest, og de råder nå i vår kirke.”’ (Hennes kyrkoherde, en holländsk präst, arresterades och dog i tysk fångenskap.)

Samtidigt sökte systrarna hjälpa sina judiska patienter, lät dörrarna stå olåsta under natten för att möjliggöra flykt och hotades ständigt med att deras sjukhus skulle konfiskeras om de ej slutade att motarbeta de makthavande.

Den katolska kyrkoledningen i Norge intog, liksom alla prästerna, en stram hållning gentemot inkräktarna. Biskopen i Oslo, luxemburgaren Jacob Mangers, angav tonen. I sina tal betonade han alltid troheten mot kungen såsom symbol för Norges frihet och framtidshopp. Prefekterna för Mellan-Norge resp. Nord-Norge var båda tyskar. Särskilt prefekt Wember i Tromsö befann sig såsom uttalad antinazist i vansklig ställning.

När biskop Mangers – tillsammans med biskoparna i den Norska kyrkan – protesterade mot quislingregeringens lag om nationell ungdomstjänst kallades han till gestapochefen och ålades att offentligt återkalla sin protest. I annat fall skulle han själv och samtliga utländska katolska präster och ordenssystrar utvisas ur landet.

Biskopen gav ej vika. Han förklarade att protesten mot ungdomstjänst var en religiös plikt för honom. Gestapo fick den lista över präster och systrar som begärts. – Hotet sattes inte i verket.

Då judeförföljelserna tilltog hösten 1942 begärde biskop Mangers att åtminstone de döpta judar som var medlemmar i katolska församlingar skulle friges. Myndigheterna svarade aldrig på hans hänvändelser.

Den norska befolkningen upplevde att katolikerna var med på Norges sida. På fredsdagen var systrarna i Stavanger de första som hissade flaggan och i Oslo ringde systrar så länge i kyrkklockorna att en granne till slut sade att nu fick det vara nog. Tack vare sin fasta hållning utnämndes biskop Mangers genast efter kriget till kommendör av St. Olavs orden.

Historia om kyrkan i Danmark

Boken På vej mod hjemstavnsret ingår i ett projekt om de danska kyrkosamfundens villkor och hållning under ockupationen som Odenes Universitet initierat.

Folkhögskoleläraren Anders Bjornevad, som åtagit sig att skriva om den katolska kyrkan i Danmark, har – i motsats till Else-Britt Nilsen – inte kunnat bygga sin framställning på tidigare forskningar eller ens på bevarade arkivalier. Med undantag för räkenskaper innehåller det katolska biskopsarkivet i Köpenhamn inte några handlingar från krigsåren. Församlings- och ordensarkiv har inte heller många uppgifter att ge. Av de präster som verkade i Danmark under ockupationen är nu bara cirka 15 i livet och några av dem har skriftligen besvarat frågor som Bjornevad tillställt dem. En del systrar och lekmän har bidragit med upplysningar.

Det knappa materialet och det förhållandet att det man haft att berätta utspelades för 50 år sedan, gör att bilden av katolska kyrkan i Danmark under ockupationen inte blir så fyllig och klar som man skulle önskat.

Bjornevad – som inte själv är katolik – har emellertid grundligt utnyttjat det material han haft till sitt förfogande. Han ger en utmärkt och intressant beskrivning av katolska kyrkans historia och förhållanden i Danmark från och med 1849, då religionsfrihet infördes och 800 katoliker fanns i landet. 1942 var antalet registrerade katoliker 20 000, präster 1000, – varav 29 från Tyskland och 10 från Österrike – och ordenssystrar 812 med moderhus i Holland, Belgien, Frankrike och Tyskland.

Katolska kyrkan i Danmark hade länge haft en tysk prägel när den danske benediktinmunken Theodor Suhr 1938 utnämndes till biskop. Hans energiska strävanden att göra kyrkan mer dansk kunde fortgå trots de ekonomiska och personella inskränkningar som krigsåren medförde.

Neutralitet

Alla präster och systrar, även de tyskfödda, var lojala gentemot Danmark under ockupationen. Liksom i Norge måste katolska kyrkor lånas ut till tyska fältgudstjänster och några av de katolska sjukhusen beslagtogs helt eller delvis av den tyska krigsmakten. Josefsystrarnas franska skola i Köpenhamn skadades svårt 1945 – genom ett engelskt flygangrepp – varvid 100 barn och vuxna omkom.

Endast en av stiftets präster behövde göra tysk krigstjänst. Det svenska vikariatet drabbades i det avseendet hårdare eftersom tre österrikiska redemptoristpräster, verksamma i Skåne, kapades ut till fronten. Katolska kyrkan i Danmark förhöll sig neutral. Den tyska aktionen mot danska judar hösten 1943 utlöste en protest från Folkekirkens biskopar men inte från biskop Suhr. Han uttalade sig inte heller senare angående motståndsrörelsen.

Däremot protesterade medlemmar i Academicum Catholicum mot judeförföljelsen. Och både biskopen, katolska präster, systrar och lekmän var engagerade i att hjälpa judar fly över Öresund. Till de flyktande hörde två katolska präster, bröderna Knut och Jan Ballin, av judisk härstamning. Deras syster, priorinna i Liobasystrarnas kloster, förblev i Köpenhamn, där hon ofta måste sova på olika ställen.

Boken ger exempel på katolska prästers – ibland olika – hållning till problem som ockupationen medförde. Den berättar också om katolska lekmäns illegala arbeten av olika slag och deltagande i motståndsrörelsen. Även präster, främst de som var danskfödda eller från av tyskar besatta länder, deltog i den illegala verksamheten.

I den tyska flyktingströmmen till Danmark vid krigsslutet fanns 50 000 katoliker. Antalet katoliker i landet tredubblades. De katolska prästerna fick mycket att göra, flyktingarna togs andligt och materiellt om hand. Samarbetet med andra kristna samfund vid organiserandet av flyktinghjälpen och upprättandet av gudstjänstlokaler innebar början till en mer ekumenisk inställning kyrkorna emellan.

Titeln på Bjornevads bok anspelar på katolska kyrkans strävan att uppnå jämställdhet med andra kyrkliga samfund i Danmark. Denna jämställdhet hade inte uppnåtts 1945, menar Bjornevad. Men var på god väg att uppnås.

Anders Bjornevad, På vej mod hjemstavnsret. Den katolske Kirke i Danmark under den tyske besaettelse 1940-45. Odense Universitetsforlag 1993.

Else-Britt Nilsen, ”Ordenssostre i Norge under armen verdenskrig”, Norsk Teologisk Tidskrift 94 (1993), s. 65–81.