Bang – myt och verklighet

Som skolflicka i nedre tonåren ”upptäckte” lag Barbro Alving, via radion. Hon hade U på den tiden varje vecka ett radioprogram, där hon kåserade och spelade skivor. Det var en fröjd att lyssna till denna ”tant” med den mörka distinkta rösten och de roliga ordvändningarna. Dessutom var hennes åsikter tillräckligt radikala för att behaga en ung människa.

Långt senare i livet har jag haft glädjen att återupptäcka Barbro Alving, men det har då mest gällt människan bakom radiorösten och signaturen Bang. Återupptäckten beror till stor del på Gidlunds förlag, som de senaste åren utgivit en rad Barbro Alvingböcker. Personligt i fyra delar är dagböcker och brev av Barbro Alving, sammanställda av dottern Ruffa Alving-Glin och Birgit Petri. Den senare har skrivit en separat introduktion till dessa och andra Bangtexter, Bordssamtal med Barbro Alving, ett hjälpmedel som gjorts mest med tanke på studiecirklar. De bästa reportagen av Barbro Alving under tidsperioden 1928-1973 finns samlade i boken Barbro Alving: Bang. Klipp ur nuets historia, som nu kommit i nyutgåva. Reportagen är valda av Bang själv och försedda med hennes förklarande ingresser.

Journalisten

Den kända bilden av Bang som Sveriges ledande journalist på sin tid kommer naturligtvis tydligast fram i reportage-samlingen. Som äldre läsare möjligen erinrar sig var det med DN-reportagen från Berlin-olympiaden 1936 och det spanska inbördeskriget som hon fick sitt journalistiska genombrott. Hon blev då ”Bang” med hela Sverige och höjde Dagens Nyheters upplaga väsentligt. Att en ung kvinnlig reporter, oerfaren såväl ifråga om sport som krig, i ett nu kunde få en sådan succé var i och för sig ganska otroligt. Men i dessa utmanande situationer fick hennes journalistiska talang fritt spelrum och kom till uttryck i den typiska epokgörande Bang-stilen, inte utan mycket arbete och slit förstås.

Bang hade förmågan att ringa in komplicerade sammanhang och var träffsäker. Mycket snabbt fick hon klart för sig vad som var kärnproblemet och sedan förmedlade hon detta till läsarna på sitt stringenta och personliga sätt. I reportagesamlingen kryddas fakta av seriös art med humoristiska detaljer, som troligen inte har världshistorisk betydelse men som gör läsningen rolig och avkopplande. När Bang tillsammans med journalister från hela världen befinner sig i Godesberg am Rhein i september 1938 för att rapportera om förhandlingarna mellan Hitler och Chamberlain, Englands premiärminister, talar hon för säkerhets skull om vad den senare äter till frukost – kokt skinka, starkt te och rostat bröd – och tillägger att detta vet man också i Australien. (Barbro Alving: Bang. Klipp ur nuets historia, s. 132) Onekligen en intressant upplysning när hela världen håller andan inför hotet om ett världskrig!

Det är frapperande att radikalpacifisten Barbro Alving så ofta var krigskorrespondent. Första gången var som sagt under det spanska inbördeskriget 1936 och sedan fortsatte ”fältlivet” med bl a invasionen i Tjeckoslovakien 1938, finska vinterkriget 1939-1940 – hennes frontrapporter därifrån översattes till engelska och cirkulerade i USA – Ungernrevolten 1956 och Vietnamkriget. Förödelsen och lidandet som hon bevittnade å yrkets vägnar i dessa krig förstärkte säkerligen hennes pacifistiska övertygelse.

Åren 1928-1973 är en relativt lång tidsperiod, som ger utrymme för historiska perspektiv och jämförelser. Mot slutet av sitt långa reporter-liv använder sig Bang av denna möjlighet. På så vis blir det inte bara ”klipp ur nuets historia” utan försök görs också att pussla ihop klippen och se sammanhang. När Bang t ex rapporterar från EM i juntans Aten 1969 har hon samtidigt i åtanke olympiaden i Hitlers Berlin 1936. Paralleller fanns men också skillnader.

Som det verkligen var

Reportage-samlingen är alltså intressant även ur nutidshistorisk synpunkt förutom vad den uppvisar av Bang som journalist. Men reportagen talar inte om vem människan är bakom journalisten. För att få veta det får man istället läsa de fyra delarna av Personligt, som är desto innehållsrikare på den punkten och har följande tillkomsthistoria: Barbro Alving planerade att skriva sina memoarer. Självbiografin skulle heta ”Som det verkligen var”. Där skulle det framgå vem människan Barbro Alving var bakom ”myten Bang”, för den förra var ganska trött på den senare. Det kunde bli påfrestande att ständigt vara den lysande reportern, den kloka radiorösten, den roliga kåsören. Barbro Alving sparade allt med tanke på memoarerna, inte bara dagböcker och brev, utan också anteckningar på små lappar, taxikvitton etc, ett ofantligt material. Tyvärr blev det inga memoarer, för det hann hon aldrig med under sitt verksamma liv, och de sista fyra åren innan hon dog 1987 led hon av afasi och kunde inte skriva. Men dottern Ruffa Alvinb Olin och journalist-kollegan Birgit Petri har alltså gått igenom det stora dagboks- och brevmaterialet från 1927 till 1959 och gjort ett urval som är uppdelat i fyra tidsperioder. Resultatet, Personligt, som är memoarer i mer oredigerad form, ger en fyllig bild av Barbro Alvings liv ”som det verkligen var”.

I Personligt finns ett stort persongalleri. Barbro Alving var ingalunda ensam i livet utan kring henne fanns först och främst en familjekrets med sammanhållning och varma relationer. Dit hörde föräldrarna, mamma Fanny och pappa Hjalmar, systern BeatSofi, dottern Ruffa och livskamraten Loyse Sjöcrona, kallad Viran i kåserierna. Dessa människor betydde oändligt mycket för Barbro Alving och fungerade stundom som ett skyddsnät i hennes hektiska, utbrännande journalist-liv. Hon värnade själv mycket om sin familj och försökte alltid se till att yrket inte tog henne i beslag helt och hållet på familjens bekostnad.

Familjen

Barbro Alving växte upp i ett litterärt hem, där man ägnade sig mycket åt språket och där barnen övades i verbal slagfärdighet. Man hade också ganska roligt, vilket följande citat tyder på. ”Sällan har det skrattats så mycket åt så lite av så få som i det alvingska hemmet.” (Personligt 1927-1935, s. 11) Fadern var litteraturhistoriker och blev så småningom rektor vid Whitlockska skolan. Modern, som kom från Selaön, var kåsör vid sidan av hushållsarbetet. Fanny Alving skulle ha blivit en lysande romanförfattarinna, menade dottern Barbro, men hon hade knäckts av Oscar Levertins nedgörande kritik av hennes debutroman Brita från Österby och därefter blev det inga fler romaner. Barbro Alving stod sin mor mycket nära, vilket märktes särskilt väl när modern blev psykiskt sjuk i mitten av 1930-talet, ett lidande som hela familjen hjälptes åt att dela.

Loyse Sjöcrona, d v s Viran, som var från Skåne och av adlig släkt, flyttade ihop med Barbro Alving och dottern Ruffa 1940. Tillsammans bildade de en liten familj, där ett barn kunde växa upp tryggt och lyckligt, även om sammansättningen var något originell. Kärleken till dessa två människor hjälpte Barbro Alving att klara sig igenom diverse kriser. Loyse Sjöcrona, som var registrator på Mejeriernas Riksförening, hade i motsats till Ruffas mamma regelbundna arbetstider, en omständighet av icke ringa betydelse för familjelivet och för journalisten Bang.

Till mytbildningen kring Bang hör ”pionjärmoderskaps-myten” eller MangbarneC. Man antog att Ruffa, som föddes 1938, var en produkt av kvinnlig frigörelse, att Bang med beräkning ”skaffat sig barn” utan att vilja ha något att göra med barnafadern. Hon gjordes till pionjär för den här sortens moderskap. Men verkligheten var en helt annan. Ruffa var ingalunda planerad och Barbro Alving övervägde att göra abort. En kvinnlig kollega och vän avrådde henne från aborten och försökte övertyga henne att hon skulle klara av att ta hand om barnet. Birger Lundquist, tecknare på Dagens Nyheter, var Ruffas far. Han var redan gift, så det var inte tal om att ingå något äktenskap med Barbro Alving. Hon ordnade själv allt praktiskt för att ta emot barnet – bostad, barnsköterska etc, men hon hade hoppats på ett känslomässigt stöd från Birger Lundquist, som hon var mycket fäst vid. Men stödet uteblev och barnafadern hörde inte ens av sig vid nedkomsten, vilket upplevdes som en sorg av Barbro Alving. Som kollegor på Dagens Nyheter återfick emellertid de båda en vänskaplig relation och Birger Lundquist fanns med i bakgrunden som far till Ruffa. Men han försvann ur bilden ganska tidigt, eftersom han avled 1952, bara 41 år gammal.

Som mor var Barbro Alving av förklarliga skäl något oregelbunden. Hon tvingades ju p g a arbetet att vara mycket borta på långa resor och diverse olika uppdrag. Vid dessa tillfällen trädde Loyse Sjöcrona (av Ruffa kallad ”Ossen”) in och tog över ansvaret. Men tanken på Ruffa fanns hela tiden hos Barbro Alving, liksom den gnagande känslan av att hon försummade henne p g a försörjningsbördan. När hon väl var hemma hos Ruffa engagerade hon sig desto mer för henne. Dagböckerna är fulla av reflektioner över vad dottern har för sig. Mellan mor och dotter rådde en öppen, förtrolig relation och de kunde tala med varandra om det mesta. När Ruffa var i tonåren och hade därtill hörande problem, försökte Barbro Alving att diskret lotsa henne genom kriserna. Hon visste vad hon talade om, eftersom hon själv upplevt sig som en ”naturkatastrof” i motsvarande ålder. (Att hon vägde 80 kilo vid 18 års ålder förbättrade inte saken!)

Utanför familjen var Elin Wägner den person som betydde mest för Barbro Alving. De möttes på tidningen Idun, där båda med en del års mellanrum var redaktionssekreterare. Elin Wägner ledde ett fredsarbete som kallades ”Det vapenlösa upproret” och hon var också den ledande kraften bakom veckotidningen Tidevarvet, där stort utrymme ägnades åt radikalpacifism. Barbro Alving engagerade sig starkt i denna fredsrörelse och ägnade mycket av sin fritid åt Tidevarvet. Livet igenom var hon upptagen av den här sortens engagemang, som ledde fram till en rad uppmärksammade ställningstaganden. Hennes civilförsvarsvägran 1954-1955, som resulterade i en månad på Långholmen, blev riksbekant. Kort därefter var hon med och bildade ”Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb” (AMSA). När chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, förespråkade ett svenskt atomvapen, ansåg sig Barbro Alving inte längre kunna vara kvar på tidningen utan sade upp sig därifrån 1958.

Elin Wägner – för att återvända ett ögonblick till henne – personifierade engagemanget för freden, och Barbro Alving hyste en stor beundran för henne. På det vänskapliga planet var Elin Wägner för Barbro Alving den fasta klippan som hon kunde ta sin tillflykt till i livets alla stormar. Elin Wägner dog 1949, vilket betydde en svår förlust för Barbro Alving och hon sörjde henne som en nära anhörig. Efter hennes död påbörjade Barbro Alving ett stort projekt att skriva en biografi över Elin Wägner. Hon upplevde det som en förpliktelse gentemot sin nära vän och förtrogna att åstadkomma detta. Men hon ville göra det grundligt och uppgiften utvecklade sig till ett stort forskningsprojekt, som hon fick allt svårare att hinna med vid sidan av sitt ordinarie arbete och den stora mängden av övriga åtaganden. Till sist tvingades hon av hälsoskäl att avstå från Wägnerbiografin. Det material som hon samlat under 18 år överlämnade hon 1967 till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder, som slutförde det Barbro Alving påbörjat.

Åsikter och insikter

Det var lätt att läsa det Bang skrev och därför föreställde sig många att hon skrev lika lätt som hon lästes. Men så var det inte. Hon hade stora krav på sig själv och gjorde många omskrivningar innan hon blev nöjd. Ibland blev det inget skrivet alls. Det finns en bild där Bang sitter vid sin skrivmaskin, uppgivet skådande i fjärran – en välkänd situation för de flesta skribenter, uppenbarligen även för Bang.

Möjligen var hon alltför ambitiös och självkritisk. I en självanalyserande dagboksanteckning skriver hon om sin ”prestationsskuldhysterinevros”, som hon insiktsfullt tyckte att hon borde komma över.

Journalisterna i Klara-kvarteren hade en speciell livsstil, som säkert hade sin charm men som i längden var kroppsligt nedbrytande. Gränserna mellan arbete och fritid flöt ihop. Nattliv och sprit verkar ha ingått i arbetsvillkoren. När man läser i dagboksanteckningarna om hur ett ”arbetsdygn” kunde se ut för Bang, förvånas man över att hon klarade sig ifrån hjärtinfarkt. Utan överdrift kan man nog påstå att det var till ett ganska högt personligt pris som Bang åstadkom sina artiklar.

Man behöver givetvis inte dela alla Barbro Alvings åsikter och ställningstaganden för att fascineras av hennes person. Somligt i hennes agerande finner jag personligen ganska överdrivet, t ex att hon gick ur Svenska kyrkan 1952 därför att biskoparna på den tiden inte kunde tänka sig kvinnliga präster. Eller att hon och andra kvinnor i ”Det vapenlösa upproret” gjorde en så stor affär sin ”skyddsrumsvägran”, d v s att kvinnor skulle vägra att gå ned i skyddsrum, om det blev krig. Skulle det vara bättre att de lät sig nedskjutas av män? frågar man sig. Men det jag beundrar hos Barbro Alving är hennes civilkurage, modet att alltid följa den egna övertygelsen, kosta vad det kosta ville – t o m arbetet på Dagens Nyheter. Det var inte förvånande att hon i samband med uppbrottet därifrån av Gustaf Näsström blev erbjuden en anställning på Stockholms-Tidningen. Hon svarar honom så här:

”Du förstår säkert att jag blev glad över din fråga, och att jag skulle trivas bland er är jag övertygad om. Men jag är säker på att du lika väl förstår – som gammal tidningsman – att för mig är och förblir begreppet dagstidning Dagens Nyheter. Jag har ju varit där under hela mitt vuxna liv, har gjorts av den tidningen och älskar den. Att jag inte längre kan ha min yrkesgärning i den, med dess atombombspolitik, är en sak och innebär ett för mig mycket smärtsamt men alldeles ofrånkomligt beslut. Men jag kan lika litet för närvarande tänka mig att ge mig ut direkt i konkurrens med den, som dagstidningsreporter. Jo, jag skulle givetvis göra det om det funnes en dagstidning som slogs på samma barrikad som jag själv, men det finns inte. Så det flår bli veckopress.” (Personligt 1950-1959, s. 223 f)

Modet att följa den egna övertygelsen var också avgörande när Barbro Alving blev katolik 1959. Hon hade dessförinnan mött Gunnel Vallquist, som kom att bli hennes vägledare in i kyrkan. Det var inte bilden av den förkonciliära kyrkan som attraherade Barbro Alving, vilket man lätt kan förstå. Hon är ganska förtegen om skälen till sin konversion men det framgår att den grundar sig på en trosövertygelse. När hon brevledes skall försöka förklara för Ruffa varför hon blivit katolik skriver hon så här:

”… Kanske kan du ta som utgångspunkt bara detta – du som känner mig så bra som din mamma – att det ju måste vara något existerande och riktigt och icke överspänt när en människa som jag känner sig som om den kommit hem efter trettio års sökande. Känner sig ställd inför oerhörda andliga krav som är en lycka bara de, och samtidigt mottagen i den kärlek som är ursprunget till all kärlek i denna värld.

Det hela och så mycket kan jag väl återigen säga – är ju att man tror, och det i sin tur kan gå så till att man i en sekunds klarhet förstår vad Kristi gestalt och liv innebar. Hans ord och död går helt enkelt inte att förklara om han inte är direkt av Gud, är Guds son som tog på sig bördan att leva under människans villkor och dö för oss, för det var det enda sättet att få människan att fatta något, vi är ju oförbätterligt kortsynta om vi ska klara oss med vårt eget lilla förstånd, som Ruffa kanske kan tänka sig. Så enkelt tedde det sig plötsligt för mig (jag satt i ett flygplan av alla ställen, dessutom) och då blev nästa steg ännu enklare och gick alldeles av sig själv: han dog för mig – då är väl det minsta jag kan göra att älska honom! Sen är man fast! Älskade lilla Ruffa, var inte rädd att jag skall predika, jag slutar nu …” (Personligt 1950-1959, s. 258 f)

Kvinnoliv

För omvärlden i övrigt gör Barbro Alving inget större väsen av sin tro. Den hör till det mest personliga som hon behåller för sig själv, men det framgår i en och annan artikel att hon har en tro.

Materialet i Personligt är mycket rikt och kan läsas ur en mängd olika perspektiv. Den som så vill kan där finna en kvinnohistorisk aspekt, för Personligt handlar också om kvinnor i tre generationer: Fanny, som hade litterär begåvning och snillrik humor, men som p g a tidsandan, hushållsarbetet och sjukdomen aldrig riktigt kom till sin fulla rätt. Barbro, huvudpersonen, som ärvde Fannys förmåga och som genom en rad gynnsamma faktorer blev epokgörande som stilist. Ruffa, som utförde det Barbro inte hann med och lät eftervärlden få veta hur hennes liv verkligen var.

De problem som Barbro Alving brottades med är högst aktuella även idag, särskilt för kvinnor. Man kan t ex tänka på sådana saker som arbetet för fred, kvinnans ställning i samhället, svårigheten att förena yrkesliv med ansvaret för familj och barn, splittringen p g a alltför många arbetsuppgifter etc. Det som utspelar sig i Personligt hör visserligen hemma i en annan tidsepok, men de djupare problemkomplexen som där förmedlas tycks vara tidlösa.

Den sista dagboksanteckningen är från den 15 december 1959. Därpå följer en efterskrift, där det bl a sägs att Barbro Alving blev sjuk och att sjukdomen till sist tog överhanden. Förmodligen betyder dessa upplysningar att det inte blir några fler delar av Personligt. Därför saknar man också något om de år då hon var medredaktör i Katolsk kyrkotidning.

Den avslutande anteckningen kan möjligen tolkas så att Barbro Alving under senare delen av livet genom sin tro fick hjälp att klara en del av de problem hon kämpade med. Så här skriver hon:

”… Jag lägger, har lagt, mitt liv i Guds hand. Gud vet ju mina resurser, min begränsning, allt. Jag behöver inte stånga huvudet mot en vägg av förtvivlan över alltings myckenhet, splittringen, svårigheten att koncentrera mig och få frid i religiöst liv. Han vet och ser att jag gör så gott jag kan.

Det blev ett stort lugn över allting. Jag är så glad åt livet!”