Birgittas tankevärld

Birgittadagen den 7 oktober 1993 disputerade Ingvar Fogelqvist över sin avhandling Apostasy and Reform inte the Revelations of St. Birgitta. Han vill med denna avhandling fylla en lucka i den så småningom allt mer omfattande birgittaforskningen (s. 13) och använder sig – för att beskriva hennes livsgärning- av två ”nyckelord”, nämligen ”avfall” (apostasy) och ”förnyelse” (reform). Avhandlingen är alltså huvudsakligen beskrivande och försöker finna en linje i den väldiga textmassa, som Birgitta har lämnat efter sig. Den är ett mycket omsorgsfullt och gediget arbete och kommer att göra det åtskilligt lättare för birgittaforskningen att på ett systematiskt sätt tränga in i Birgittas tankevärld.

Fogelqvist konstaterar, att Birgittas tankar om ”avfall” och ”förnyelse” har sina paralleller i äldre tiders reformrörelse, ja, att i synnerhet hennes reformförslag är mycket starkt beroende av dessa rörelser, egentligen av hela den monastiska rörelsen, så långt vi kan följa den. Utan att Fogelqvist detaljerat visar på beroende av benediktinsk, cisterciensisk, franciskansk eller dominikansk spiritualitet fastställer han att Birgitta och den birgittinska kretsen i hög grad var beroende av dessa ”gamla vingårdar”, även om man kunde vara mycket kritisk till deras samtida företrädare; Birgitta uttrycker ju också sin stora högaktning för fäderna och ordengrundarna. Hon är eller blir alltmer hemmastadd i samtida teologi och den tradition denna representerar, vilket Fogelqvist visar med omfattande hänvisningar till de teologiska traditionsbärarna, särskilt Thomas av Aquino. Man kan just på denna punkt – vilket framhölls under disputationen – anmäla en viss tveksamhet: Thomas hade inte under medeltiden den ställning som kyrklig ”normalteolog” han senare fick; frågan är, om det inte först var Leo XIII, som med encyklikan Aeterni Patris (1879) gav honom denna ställning, i samband med den då aktuella nyskolastiken. ”Normalteolog” under hög- och senmedeltid var i stället Petrus Lombardus (ca 1100-1160), vars fyra ”Sentensböcker” blev teologisk-systematisk lärobok i hela det katolska Europa och flitigt kommenterades av alla teologer med anspråk på att göra sig hörda i debatten – bl.a. av Thomas av Aquino. Om man på 1300-talet sökte en teologisk traditionsbärare, som man kunde hänvisa till för att bekräfta sin oklanderliga ortodoxi och sin bekantskap med teologiska problem, så fann men en sådan snarare i Petrus Lombardus än i Thomas av Aquino.

Fogelqvist använder det starka ordet ”avfall”, apostasy, för att beskriva hur Birgitta såg på tillståndet i sin tids kyrka och samhälle. Han visar klart, att Birgitta faktiskt såg detta som ett plötsligt och närmast allomfattande avfall, alltså som något som hade inträffat i hennes samtid och tydligen inte var ett så att säga kontinuerligt problem i en kyrka, som ännu inte var framme, fortfarande på väg (jfr s. 32). Det är avhandlingens stora förtjänst att ha visat på detta grundläggande drag i den birgittinska kyrko- och samhällskritiken. Har man förstått detta, så kan man också lättare förstå, att Birgitta just med sin starka förankring i traditionen väljer den ”nya vingården”, en gemenskap i den monastiska traditionen, som urcell och kraftkälla för sitt omfattande individuella och kollektiva reformprogram. Då kan man också förstå, att hon inte utan vidare kan anses som ”förelöpare” till reformationen. Birgitta var och måste vara obrottsligt lojal mot den kyrka, som hon betraktade som Kristi brud, trots alla hennes medlemmars synder (jfr s. 15–18). Det är bland annat i kopplingen mellan den strängaste kyrko- och samhällskritik, långtgående och detaljerade krav på både individuell och kollektiv omvändelse utifrån personligt upplevd omvändelse och därmed sammanhängande förnyad kärlek till Gud, som givit oss allt i sin människoblivne Son, och fullständig lojalitet mot både kyrkan och samhället man måste se det birgittinska reformprogrammets originalitet.

Fogelqvist nämner på flera ställen den birgittinska rörelsens starka marianska prägel (t.ex. s. 103 och 105). Här skulle jag ha velat ha en utveckling och en fördjupning. Birgitta är så vitt jag vet den första, som grundar en orden ”först och främst för kvinnor”, Regula Salvatoris 44. Hon kastar om ordningen för en ”etablerad” orden: det är det kvinnliga konventet, med sin starkt mariansk-kontemplativa prägel, som är själva själen i den birgittinska reformen. Männen, bröderna tjänstgör som en sorts stab – både åt nunnorna och åt lekmännen. Deras tjänst är nödvändig och ytterst viktig – men de spelar inte samma självklara huvudroll som i de andra, äldre ”vingårdarna”. Det tycks för Birgitta vara självklart att det skall vara så. Ändå står vi inför en omvälvande nyhet, mitt i allt det traditionella. Frågan är, om inte detta kvinnligtmarianska perspektiv, med besvarad lojalitet mot hela traditionen, skulle ha åtskilligt att säga i en tid, som också teologiskt allt grundligare vill undersöka relationen mellan man och kvinna i kyrkan.

Kanske kan man önska att Ingvar Fogelqvist som den eminente Birgittakännare han med denna avhandling har visat sig vara, kan fortsätta sina forskningar just om detta mycket originella drag i det svenska helgonets allvarliga och intensiva reformprogram.