Dialog om reinkarnationen

Allt flera människor i västvärlden bejakar eller sympatiserar med tanken på någon form av reinkarnation i livet efter detta. Religionssociologiska undersökningar uppskattar att omkring 20 % av befolkningen i Europa på ett eller annat sätt räknar med en reinkarnation och för Sverige ligger procenttalet över genomsnittet. Vilka föreställningar om liv och död döljer sig bakom siffrorna? Reinkarnationstanken berör både detta liv och det hinsides. Vi kan konstatera att vår kultur har en ambivalent attityd till döden. Döden sminkas bort ur den nära verkligheten. Men samtidigt är döden tv-vardag i allt brutalare form både som våldsdöd när kameran registrerar verkligheten och som fiktion när man visar underhållningsdöd.

Är reinkarnationsföreställningen en flykt från ett oundvikligt slut som den sekulariserade människan ändå vägrar att erkänna? Eller finns det en tröst i tanken på möjligheten till en evolution när livet nu inte fått någon egentlig mening eller förväntningarna inte blivit uppfyllda? Lockar möjligen en ockult dimension i erfarenheter av tidigare liv? Eller finns det i reinkarnationen ett hopp om att livet en gång skall bli fullkomligt? Det finns inget entydigt svar på dessa frågor men man kan konstatera att reinkarnationstankar i högsta grad hör hemma i den existentiella allmänmänskliga sfären.

Den internationella tidskriften för teologi Concilium publicerade nyligen ett helt nummer under rubriken ”Reinkarnation eller uppståndelse?” (oktober 93). Syftet var att väcka en dialog mellan kristen tro och de mångskiftande uppfattningar om reinkarnation som förekommer. Med samma titel och i samma syfte utkom 1992 i Tyskland en bok med ännu rikare material om ämnet, utgiven av Hermann Kochanek från den filosofisk-teologiska högskolan S:t Augustin nära Bonn (på Herder förlag, Freiburg).

Tyngdpunkten i dessa publikationer samlas kring några artiklar, respektive kapitel om de asiatiska religionerna. Här öppnas ett nytt och intressant perspektiv på reinkarnationstanken. Omkring en miljard människor i hinduistiska och buddhistiska kulturer har en levande föreställning om reinkarnation utifrån ett asiatiskt antropologiskt och kosmologiskt perspektiv. Det finns anledning att undersöka hur just dessa autentiska föreställningar ser ut. Hur beskrivs fenomen ur religiös synvinkel enligt olika teman såsom odödlighet, befrielse, rening, upplysning? Var möts dessa religioner och kristna föreställningar? Var går de skilda vägar?

En genomgång av nämnda publikationer visar att de reinkarnationsföreställningar som finns i västvärlden i dag kanske inte har så mycket att göra med världsreligionernas allvarliga, urgamla trosföreställningar utan framstår mer som vulgariserade och förvanskade och att de snarast förhindrar en dialog och därmed den insikt och fördjupning inom respektive religion som varje allvarlig dialog syftar till.

Andra vatikankonciliets deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna behandlar de asiatiska formerna av reinkarnation och påpekar att det onekligen finns infallsvinklar för en sådan dialog. Konciliet förklarar bland annat: ”I buddhismen erkänns alltefter dess olika former denna föränderliga världs radikala otillräcklighet och förkunnas en väg på vilken människorna, i from och förtröstansfull anda, förmår att antingen uppnå ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller att – vare sig genom eget bemödande eller med stöd av en högre makt – nå fram till den högsta upplysningen” (Katolsk dokumentation 3, nr 2, Uppsala 1982).

I Concilium-numret finns ett bidrag av Aloysius Pieris, jesuit i Sri Lanka, som är specialist på buddhistisk filosofi, ledare för forskningscentret Kelaniya nära Colombo och utgivare av ”Dialogue”, en internationell tidskrift för buddhister och kristna. Han redogör för en kristen värdering om reinkarnationen i buddhismen.

Buddhistisk syn

Buddhismen företräder inte tron på någon själavandring från kropp till kropp. Det som förbinder två liv sinsemellan är snarare en mental process i medvetandet. ”Själen” (som mental process) är i denna syn inte odödlig men fortsätter att äga bestånd utan att vara helt identisk med det som fanns i ett tidigare liv. Reinkarnationen är alltså enligt denna syn strängt taget ett ”återvardande” eller en återfödelse, något som kanske är svårt att beskriva i västerländsk konception.

Pieris jämför aposteln Paulus svar till den grekiska församlingen i Korinth (1 Kor 15:35-37) på frågan hurudan den uppståndna kroppen är med den buddhistiske apologeten Nagasenas förklaring om återvardandet för den grekiska samtalspartnern Melinda (Menander).

Båda åberopar liknelsen om fröet som dör och om trädet som växer ur fröet. Trädet växer ur fröet och har ett samband med fröet. Ändå är det inte identiskt med fröet. Ingen av de båda samtalsparterna talar om ett icke-kroppsligt vara (själen) som skulle garantera en förblivande personlig identitet och om ett kroppsligt vara som skulle förbinda sig med detta ickekroppsliga i ett framtida liv. Även Paulus talar vid närmare påseende om den förgängliga personen (sarx) som uppstår som söma pneumatikön, dvs. som en oförgänglig person. I båda dessa antropologier saknas alltså enligt Pieris det som i grekiskt tänkande eljest utgjorde den ontologiska förbindelselänken mellan livet på den här sidan och livet efter detta (själen).

Pieris drar därav slutsatsen att uppståndelsen enligt kristen tro är en slutgiltig och fullkomlig frälsning av människan, det yttersta förverkligandet av Guds rike. I den buddhistiska återfödelsetanken saknas däremot föreställningen om en slutgiltig frälsning i ordets kristna bemärkelse. Ty nirvana är både dödens och återfödelsens ändpunkt, som innebär befrielse från återvardandet. Men i buddhistisk åskådning finns en strävan efter odödlighet och den uppnås genom rening.

Odödlighet

Föreställningen om odödlighet har djupa rötter i den asiatiska religionshistorien. Buddhismen tillkom i mitten av 500-talet f.Kr. i den mellanasiatiska regionen (i dagens Bihar) och efterträdde de indoeuropeer som från och med andra årtusendet e.Kr. flyttade ner genom Indus-Ganges-slätten. I mitten av 500talet hade dessa nomadstammar så småningom bosatt sig i egna byar. Deras livsåskådning var präglad av stamtillhörigheten, något som gynnade en kosmisk religiös attityd. Pieris syftar därmed på en andlig erfarenhet som står i relation till denna världen. Odödlighet åstadkoms ursprungligen hos dessa stammar genom att avla efterkommande.

Under en långvarig process vars spår kan följas i hinduiska skrifter, i den brahmaniska litteraturen, i upanishaderna och som Pieris kortfattat sammanfattar, omdanas odödlighetstanken. Fortplantningen garanterar inte längre odödlighet, utan i stället människans karma som tar sig uttryck i människans handlande. Det som slutligen skänker befrielse är kunskapen om en befriande sanning. Den mystiska kunskapens väg leder genom luttring till odödlighet.

Rening

För buddhisten innebär återfödelsen att flera gånger dyka ner i de kosmiska erfarenheternas ocean innan han uppnår nirvana – ett tillstånd utanför det kosmiska.

Enligt buddhistiskt synsätt finns ingen individuell själ i människan. I ordets strikta bemärkelse är nirvana själva frälsningen eller befrielsen. Inte heller kallas nirvana ”frälsningens tillstånd”, något som skulle implicera en befriad själ. Mystikernas psalmer visar att nirvana bara är resultatet av frälsningen, nämligen en befrielse.

Men i traditionell och praktisk bemärkelse talar buddhismen om en empirisk person med ett empiriskt vara som följdriktigt strävar efter större frihet i den kosmiska ordningen: i födelse, död och återfödelse. Höjdpunkten i den utveckling som människan genomgår genom många olika liv är en fullkomning som uppnås utanför det kosmiska.

De flesta buddhister är förtrogna med denna frälsningslära. Medierna framställer ideligen de ”550 återfödelser” som skall förbereda den troende för hans slutgiltiga befrielse. Och denna övertygelse inger inte bara en stor vördnad för Buddha utan också tron att alla kosmiska varelser har en inriktning till en slutgiltig befrielse.

En mötesplats

Pieris beklagar att reinkarnationen i asiatiska prästseminarier ofta framställts uteslutande som något som står i motsats till de kristna trosföreställningar om uppståndelsen och om skärselden som reningstillstånd. I linje med Andra vatikankonciliet och utifrån dagens religionsteologiska rön finns det skäl att ha en öppen attityd till buddhismens föreställning om ett ”återvardande” i den interreligiösa dialogen. Givetvis finns avgörande skillnader mellan kristen och buddhistisk tro men även viktiga utgångspunkter, inte minst i föreställningarna om odödlighet och rening, för ett samtal mellan asiatiskt religiöst tänkande och den kristna tron. 1 asiatiskt tänkande utgår man som regel från en erfarenhet av ”denna föränderliga världs radikala otillräcklighet” och trontingens. Utifrån en sådan erfarenhet talar olika former av buddhismen om en väg ”på vilken människorna […] förmår att antingen uppnå ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller […] nå fram till den högsta upplysninged (i Mahayanabuddhismen).” Den grundläggande tanken i buddhismen finns alltså i människans slutgiltiga befrielse från världens och den mänskliga tillvarons radikala otillräcklighet.

Buddhistisk syn är alltså djupt präglad av ett tänkande som vi kunde kalla en ”negativ teologi”. Även angående själva reningen anser Pieris att man nog knappast kan tala om en direkt motsättning mellan buddhistiskt och kristet tänkande. Enligt buddhistisk tro behövs det flera människoliv för att kunna renas till en slutgiltig mognad och befrielse i nirvana. Utmärkande för kristen tro är att den enskildes död är av avgörande betydelse för hans slutgiltiga bestämmelse, nämligen att vara ”hemma hos Kristus”. Människans rening i ”skärselden” ses inte främst som ett straff utan som en mognads- och integreringsprocess av hela den mänskliga personligheten. Då hon efter döden inte själv kan åstadkomma mer sker denna fullbordan i ett lidande, en smärta över den ”gamla människans” desintegration under hennes timliga liv. När hela människan renats och kan säga sitt ja till Gud och till sig själv kan hon också stå inför Guds ansikte och möta honom. Skillnaden ligger snarare i hur man ser på själva reningsprocessen.

Vägen till befrielse och upplysning

Tillvarons radikala otillräcklighet och förgänglighet är enligt buddhismen den antropologiska utgångspunkt utifrån vilken människan strävar mot nirvana (egentligen det ”dödlösa”). Vägen går genom meditation under vilken människan löser sig i sitt inre från olycksbringande bindningar till det förgängliga och egocentriska och från sin bundenhet till att äga för egen del och öppnar sig för andra varelser och deras välgång. Inom alla former av buddhismen praktiseras – om än på olika sätt – meditationen. Den är ett absolut nödvändigt villkor för andlig koncentration, inre upplysning och för rening i livet. En Palitext visar meditationens betydelse för människans vandel: ”Vadhelst som kan finnas för att verka något förtjänstfullt – det har inte en sextondedel av kärlekens värde […] [kärleken] innesluter andens befrielse, den lyser, brinner och strålar.”

Det är uppenbart med tanke på Mahåyåna-grenen i buddhismen som Andra vatikankonciliet talar om den väg ”på vilken människorna […] förmår att antingen uppnå ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller att […] nå fram till den högsta upplysningen genom eget bemödande eller med stöd av en högre makt”. Konciliet syftar på Zen-buddhismen och dess meditationsväg och även på Amida-buddhismen och dess tillit till en högre makt. Ingen väg förekommer knappast renodlad i buddhismen och i det praktiska livet går de in i varandra. Koncilietexten berör ett kärnproblem gemensamt för all andlig människosyn. En sådan konvergens blir en utgångspunkt för en dialog mellan buddhistisk och kristen syn: Hur skall vi uppfatta Guds allverksamhet i förhållande till mänsklig aktivitet och ambition?

Frälsningstanken

Det som djupast förbinder buddhistisk religiositet med kristen tro är människans innersta behov av frälsning. Människan längtar efter att kunna befrias från världens ”radikala otillräcklighet”. I buddhistisk trosföreställning förekommer visserligen varken Kristus som den unika källan till frälsning och inte heller tron att världen skapats ur intet. Buddhismen lägger emellertid tyngdpunkten på den andliga vägen och den kraft som finns för människans frälsning, respektive befrielse från sin bundenhet till sig själv. Under sin levnadsbana skall människan göra erfarenheten av denna väg till nirvanas dödlöshet och befrielse. Nyckelfrågan för den interreligiösa dialogen med buddhister kan således preciseras på följande sätt: Hur kan Kristus uppfattas som den helt unika källan till frälsningen i en asiatisk kontext?

När vi i ett europeiskt perspektiv i dag ser en mängd åskådningar om reinkarnation florera finns det skäl att granska under vilka omständigheter och villkor en sådan dialog överhuvudtaget kan föras. För en kristen och katolsk syn finns det anledning att utgå från reinkarnationens ursprungliga upphov i de asiatiska religionerna. Pieris anser i ett annat bidrag, ”Att tala om Guds Son i Asien” (i Theology of Liberation), att ett långsamt närmande kanske kan utvecklas i framtiden genom ett fördjupat interreligiöst möte i buddhistisk-kristna basgemenskaper av den typ som beskrivs på sidan 25.

Redan 1938 påpekade Romano Guardini i sin kristusbok Der Herr: ”Det finns en enda som kunde inge tanken att ställas i närheten av Jesus, nämligen Buddha. Denne man är en stor hemlighet […] Kanske blir Buddha den siste med vilken kristendomen kommer att göra upp om sin tro.