Från barndomens rike till ondskans välde

”Elva personer av tolv i min familj dog i Auschwitz. De dödades omedelbart efter ankomsten till förintelselägret, dit de förts från vår hemstad jåszbereny i Ungern. Detta hände en solig förmiddag under den första halvan av juli månad 1944. jag blev den enda överlevande.”

Så återhållet inleder Therese Muller – en snart 70årig, ungerskfödd judinna som länge varit bosatt i Sverige – sin självbiografiska berättelse Från Auschwitz till Gunskirchen. Och kanske är inget annat röstläge möjligt när man skall återge det outhärdliga. Inget skri skulle ändå räcka till.

För den 19-åriga flickan Terez måste det bokstavligen ha varit hela hennes värld som gick under. När hon långt senare skriver ner sin berättelse är det inte minst för att försöka återuppväcka denna förlorade värld. Däri är hon trogen det bibliska budet att minnas – zakhor- som har bevarat hennes folks arv under årtusenden av förföljelse.

Därför borde hennes bok egentligen ha hetat ”Från jåszfelsöszentgyörgy till Gunskirchen” (fast detta nog hade varit litet för krångligt för svenska läsare). Ty den lilla byn med det långa namnet är scenen för hennes tidigaste barndomsminnen, som sedan följs av hågkomster från grannstaden jåszbereny dit familjen flyttade längre fram.

I varsamma ordalag skildrar Therese Muller barndomens rike, visar oss det prydliga hemmet och föräldrarnas tygaffär, trädgården och lusthuset, vingården och bybrunnen, berättar om sina lekar och sin skolgång, om livet till vardags och om de judiska helgerna. Mycket i denna värld har sedan dess gått förlorat, men författarinnan förvarar det inneslutet i minnets medaljong.

Den unga Terez tycks ha levt ovanligt skyddat, i en tillvaro präglad av kärleksfull omsorg. Ändå anade hon tidigt – ironiskt nog genom en antisemitisk barnramsa – att hon tillhörde ett utsatt släkte. Och det kom en tid då tilliten försvann ur hennes värld, då grannar blev fascistiska pilkorsare, då vänner blev fiender och de judiska familjerna tvingades in i ett ghetto vid synagogan i jåszbereny.

Det var sista stadiet innan hennes mörknande livsidyll förvandlades till ett obegripligt inferno, då hon fick erfara att ”man kan bli dömd utan att ha begått något brott”. Bara brottet att finnas till…

Därefter följde etapperna i hennes öde ett välbekant mönster. Först den förnedrande transporten i boskapsvagn, sedan gallringen i Auschwitz där bara tyskarnas behov av arbetskraft räddar henne från att följa den övriga familjen in i gaskammaren, sedan förflyttningar till olika koncentrationsläger, Frankfurt, Ravensbruck och Mauthausen, en lidandesfärd som mynnar ut i dödsmarschen till Gunskirchen i krigets slutskede.

Några förut okända fakta om koncentrationslägren blottlägger inte Therese Mullers bok, även om den rymmer exempel på nazistisk grymhet som väcker något av samma hisnande fasa som man en gång erfor vid den första inblicken i detta ondskans välde, innan det historiska avståndet medfört en större oberördhet.

Och med samma förundran som alltid läser man om försöken att bevara den mänskliga värdigheten i detta inferno, om fångarnas förstuckna gester av solidaritet och tröst, om strävan att även under dessa brutala villkor vårda ett inre liv, att leva av dikt och drömmar.

Oavsett om de kastar nytt ljus eller bara bekräftar andras erfarenheter är berättelser som Therese Mullers ovärderliga som vittnesbörd om förintelsen. Deras brännande autenticitet behövs för att gendriva dem som förnekar denna oerhörda händelse i 1900-talets historia, antingen det rör sig om vilseledda ungdomar eller om cyniska revisionister – dessa ”minnets mördare”, som Pierre Vidal-Naquet kallar dem.

På äldre dagar återvänder Therese Muller till sina gamla hemtrakter i Ungern. Somligt är sig likt, men både barndomshemmet och den vackra synagogan är rivna. När hon i slutorden summerar sitt liv ställer hon sig frågan vad som är viktigt i tillvaron, och svaret blir: ”Den enkla, vanliga vardagen med sina små glädjeämnen. En vardag utan fruktan.”

En vardag utan fruktan … Inte för att framtidsperspektiven skulle vara desamma i dagens Sverige, men nog är det en skam att främlingshatet håller på att omintetgöra denna elementära trygghet för många människor mitt ibland oss.