Ärkebiskopens Dostojevskijbild

Ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams bok om Dostojevskij har kommit ut på svenska med titeln Språk, tro och sanning hos Dostojevskij. Boken är ett både litteraturvetenskapligt och teologiskt verk. Williams är inte bara inläst på Dostojevskijs produktion utan också på den ofantliga Dostojevskijlitteratur som finns. Han för en dialog dels med den ryske författaren, dels med alla som skrivit om honom. Han säger också, så långt som jag kan förstå, något nytt om den store ryske prosaförfattaren.

Williams börjar sin bok med att försöka besvara frågan hur Dostojevskijs uttalande i ett brev till en väninna skall förstås: ”Om någon skulle bevisa för mig att Kristus är utanför sanningen, då skulle jag välja att stanna hos Kristus hellre än hos sanningen.” Många litteraturforskare har uppfattat detta som en deklaration av bristande egen gudstro. Williams kontextualiserar i stället uttalandet och menar att ”sanningen” här skall tolkas som ”bevisbara satser oberoende av mänskliga begär och mänskligt självbedrägeri”, alltså ett slags abstrakt filosofisk sanning. Det är samma typ av sanning som att två gånger två är fyra, vilket huvudpersonen i Anteckningar från källarhålet menar inte är livet utan början på döden. Dostojevskij förnekar inte den matematiska sanningen, men vad som är viktigt är att inse att världen och tillvaron inte slutar med denna sanning. Det gör också uttalandet i brevet till något annat än tvivel på kristendomen över huvud taget.

Raskolnikov, huvudpersonen i Brott och straff, blir inte någon from kristen ens efter sitt erkännande. Det framgår tydligt i romanen. Williams tänker vidare och påpekar att Raskolnikov till och med i slutet av romanen är lika högmodig som tidigare men nu inte över sina brott utan över sitt frivilliga erkännande. Vägen till självkännedom och verklig förändring inleder Raskolnikov först i fängelset.

Han visar också på det demoniska hos furst Mysjkin, huvudpersonen i Idioten, och finner provocerande nog likheter mellan denne och Stavrogin, en av de mest avskyvärda personerna i Dostojevskijs rika persongalleri. Mysjkin är med sin oföränderlighet och sin brist på kritiskt självmedvetande en negativ gestalt om han ses i sammanhang med Dostojevskijs hela författarskap. Williams varnar här för att läsa Dostojevskijs skisser och anteckningar inför arbetet med sina romaner som ett slags facit. Romangestalterna går sina egna vägar oberoende av de ursprungliga intentionerna hos författaren. Det hjälper inte att Dostojevskij enligt en anteckning ville göra Mysjkin till en helt igenom god människa.

Williams visar övertygande att ”Legenden om storinkvisitorn” i Bröderna Karamazov kan tolkas djupare än som tidigare gjorts. Den har setts som en plädering för Kristus av Ivan, trots att denne understundom deklarerar sig vara ateist. Läsaren har sedan anslutit sig till den yngste brodern, Aljosja, som redan innan Ivan avslutat sin berättelse utbrister: ”Ditt poem är ett lovprisande av Jesus och inte en hädelse … som du ville ha det till”. Det håller också Williams med om, men han menar att avslutningen på Ivans berättelse visar en Kristus, som efter att ha kysst storinkvisitorn går iväg och på så sätt överger skapelsen, även om han sägs komma tillbaka vid ytterligare tillfällen. Storinkvisitorn tror inte på Gud, Ivan tror inte på inkarnationen.

Dostojevskijs romaner kan förefalla innehålla en idédebatt som endast utspelar sig på högsta intellektuella och teoretiska nivå. Williams menar att det samtidigt hela tiden kommer fram att det enkla vardagliga livet står Dostojevskij närmast: de klibbiga bladen på träden, det nyfödda barnet. Samtidigt skall det väl ändå påpekas att dessa stunder av lycklig vardaglighet är få i Dostojevskijs författarskap.

Ärkebiskopen framhåller Dostojevskij som en författare djupt inne i den ortodoxa traditionen. Han nämner framför allt två företeelser. Den första är nattvarden, som i speciella nyckelsituationer spelar en viktig roll i Dostojevskijs romaner. Den andra är ikoner, särskilt skildringen av profaneringen av dessa. Det bästa exemplet är här att någon som ett yttersta helgerån stoppar en levande mus innanför glaset på den vördade Gudsmodersikonen som det berättas om i Onda Andar. Det är ett av tecknen på den diaboliska tomheten hos den grupp huliganer som håller på att ta över staden.

Holbeins träsnitt föreställande den döde Kristus, som beskrivs i Idioten, blir en antiikon, bland annat genom att den avbildar Kristus i profil, med ansiktet bortvänt, så att ett möte inte blir möjligt. Inom ikonmåleriet är det bara onda gestalter som avbildas i profil, de andra gestalterna på ikonerna vänder sig mot den bedjande. Man har ofta påpekat att Dostojevskij stod långt ifrån ryskt ortodoxt fromhetsliv, men Williams genomgång av olika exempel korrigerar denna bild.

Williams gör stor affär av att olika gestalter finns i par hos den ryske författaren, par som visar likheter och konstraster: Raskolnikov och Sonja eller Raskolnikov och Svidrigajlov. Det är nog så sant, men ärkebiskopen hittar med sitt skarpsinne så många sådana samband att hela idén till slut blir ointressant.

Williams viktigaste inspirationskälla är Michail Bachtin och dennes tolkning av det dialogiska, det polyfona och det oavslutade hos Dostojevskij. Bachtin menar med det att Dostojevskijs romaner innehåller en ständigt pågående idédebatt, eller kanske bättre uttryckt diskussion, om människans existentiella villkor, där författaren bara är en av parterna. Det oavslutade i Dostojevskijs romaner blir för ärkebiskopen ett tecken på hoppet om uppståndelse, varken romanen eller livet har något slut, det oavslutade fortsätter efter döden. Denna övertygelse om det oavslutade rimmar illa, som Williams påpekar, med Dostojevskijs övertygelse om Rysslands messianska roll i historien. Här framstår Ryssland som bärare av den slutgiltiga sanningen.

En intressant tanke förknippad med Bachtins tänkande är att det oavslutade också finns i språket, det vill säga om man formulerar och berättar om sig själv kan man utvecklas och nå andlig mognad. Djävulen är fiende till alla öppna och oavslutade berättelser. Den berättelse man berättar innehåller samtidigt, och så är det hos Dostojevskij, misslyckade försök att formulera sig, och också dessa finns i romanerna som delar av deras öppenhet. Även författaren misslyckas och det talas i ett sammanhang om Dostojevskijs oerhört oprecisa språk. Denna öppenhet i romanerna fick Aldous Huxley att utbrista om Bröderna Karamazov: ”Den är så meningslös så att den tycks nästan verklig.”

Att en berättelse blir möjlig tack vare inkarnationen menar ärkebiskopen vara en viktig tanke hos Dostojevskij. Idéerna finns alltså förkroppsligade i ett verkligt skeende som har en existentiell och andlig dimension. Samtidigt menar han att Dostojevskij hävdar att själva möjligheten till en berättelse kan tillskrivas djävulens rastlöshet. Han hänvisar till Ivans möte med djävulen där djävulen påstår att hela världen skulle stanna om han skulle ropa Hosianna. Han blir här garanten för den fortsatta historien och kanske också den fortsatta berättelsen. Williams är snar att visa den yttersta motsägelsefullheten i Dostojevskijs romaner.

Williams stannar också upp särskilt vid ett av de mest paradoxala yttrandena i Dostojevskijs värld: ”Den övertygade ateisten står bara ett steg från den fullständiga tron (vare sig han tar steget eller ej).” Ärkebiskopen menar med Dostojevskij att det kanske är de likgiltiga som står längst från Gud och längst från tron. Man kan här tillägga att just detta citat också används i dag av många ryska tänkare för att förklara den hätska ateism som härskade i Sovjetunionen. Denna företeelse var ändå närmare Gud än den västeuropeiska likgiltigheten inför kristen tro och kristna värden, menar man.

Det verkligt dialogiska hos Dostojevskij utesluter egentligen användningen av grammatikens tredje person. Det är bara gestalter av mer eller mindre demonisk natur som blir och gör sig odialogiska genom att tala om sig själva i tredje person. Han nämner träffande Stavrogin i Onda andar som talar om sig själv som om han bara var vittne till sitt handlande. Om man blir han eller hon i den egna berättelsen, avsvär man sig sitt ansvar för de egna handlingarna och tankarna.

Tanken på det dialogiska överförs alltså av Williams till den mänskliga tillvaron över huvud taget. Vi skall alla vara sådana författare som Dostojevskij i våra liv. Vi skall vara dialogiska i vår berättelse om oss själva och i förståelsen av andras berättelser. En sådan relation finns också mellan Gud och människorna. Detta ger också en annan syn på ansvarighet, vi ska inte skriva någon annans berättelse och inte heller vår egen som en avslutad text. En sådan dialogisk öppenhet gör oss själva och andra synliga. Så för han ihop Dostojevskij, Bachtin och ortodox teologi där den mänskliga viljans frihet är central.

Boken är otroligt intrikat komponerad. Ett avsnitt behandlar det sedan strukna avsnittet ur Onda andar då Stavrogin biktar sig för biskop Tichon. Den verklige ärkebiskopen skriver om den fiktive biskopen som lyssnar till Stavrogins bikt, som båda biskoparna kommenterar som litterär text ur ett kristet perspektiv. Så flätas litteratur och teologi ihop.

Boken är i mitt tycke mycket spännande och givande. Den är dock svårforcerad och har för många tankar och för många idéer och för många reservationer och reservationer till reservationerna. Arbetet med att läsa den är alltså både mycket stimulerande och ytterst krävande. Dostojevskij är en svår författare, men jag skulle vilja hävda att Williams är ännu svårare. Han har byggt sin bok som en gotisk helgedom, som Westminster Abbey, som är mäktig att träda in i, men som kanske också överväldigar och något ögonblick gör läsaren stum trots all dialog som finns i den, dialog som är Dostojevskijs, som är Bachtins och som är ärkebiskopens.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.