Tallyhoe!

Nyligen har det bildats ett Harriet Löwenhjelm-sällskap. I nära anslutning till sällskapets första årsmöte den 5 mars invigdes en fotoutställning på Stockholms stadsbibliotek och utgavs en ny biografi över författaren. Boel Hackman har disputerat på Edith Södergran, och man märker någon gång att hon i biografin över Harriet Löwenhjelm försöker dra paralleller mellan de två författarna. De var ungefär jämnåriga (Edith Södergran var fem år yngre), de skrev båda dikter och de drabbades båda av tbc och avled endast 31 år gamla. Skillnaderna dem emellan är dock stora. Harriet Löwenhjelm kom från en förmögen adlig familj, medan Edith Södergran och hennes mor efter ryska revolutionen levde i misär och isolering i Raivola på Karelska näset. Harriet Löwenhjelm betraktade sig i första hand som konstnär medan Edith Södergran veterligen varken målade eller etsade. Framför allt hade Edith Södergran en helt annan internationell referensram än vad Harriet Löwenhjelm hade. Boel Hackman lyfter förtjänstfullt fram vissa drag i Harriet Löwenhjelms diktning, som kan peka framåt och kanske kan kallas modernistiska, men det är ändå fjärran från Edith Södergrans formella experimenterande.

Biografins titel Att skjuta en dront syftar givetvis på den kända dikten ”Tallyhoe, Tallyhoe jag har skjutit en dront”, där övermodet över denna osannolika bedrift övergår i besvikelse. Sista strofen lyder:

Jag har skjutit en dront, Jag har skjutit en dront

Och nu går jag till byn därsom bröderna bo.

Nu vänder jag åter men tom är min kont

Och jag ropart ej mer tallyhoe, tallyhoe.

Och jag talar väl ej om det undret som skett.

Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett

I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Att inte bli tagen på allvar som konstnär, inte ens av sina närmaste, var svårt för Harriet Löwenhjelm att hantera. Familjen roades av hennes teckningar och målningar och verser. Det kunde hon ju sysselsätta sig med, medan hon väntade på att bli ståndsmässigt gift. Hon hävdade trotsigt sin rätt att få utvecklas i sin egen takt, och hon var road av att chockera. Dit hör kanske alla roller som hon gömde sig bakom: en jägare, en munk, en riddare, en pierrot, alla manliga. Till bilden av Harriet Löwenhjelm hör också hennes ironi och underfundighet. Det är inte alltid så lätt att veta när hon är allvarlig och när hon skämtar eller chockerar. Hennes siste läkare på Romanäs, Alfred von Rosen, talar om hennes komplexa väsen, fullt av motsättningar.

Som elev i Brummerska skolan och sedan som extraelev i Anna Sandströms seminarium hade hon genom sin charm skaffat sig förmåner, men på Konstakademien tog det stopp. Där krävdes med den goda vännen Elsa Björkmans ord att ”alla skulle lyfta i samma flock”, och det låg inte för individualisten Harriet Löwenhjelm. Hon kom att vantrivas alltmer, men aktiva protester låg inte för henne. I dagboken ser man att hon börjar stava Akademien med ck: ”Ackademien”, precis som hon även annars medvetet felstavade namn på personer eller företeelser som hon ogillade. Hon kom allt oftare försent och satt med ryggen till modellen och ritade egna gubbar. Det slutade med att hon till elevutställningen 1911 lämnade in en serie naivistiska dalamålningar. Ledningen för Akademien sade surt att de visserligen var roliga men ”inte uttryck för Akademiens anda”, och på sommaren blev hon vänligt men bestämt utvisad från Akademien. Detta var ett dråpslag. Hon betraktade sig som konstnär. Här blev hon slagen på sitt eget område. Vad skulle hon ta sig för och hur skulle hon kunna göra rätt för sig? Hennes goda vänner Honorine Hermelin och Elsa Björkman var båda sysselsatta med sina utbildningar och hade dessutom efter storstrejken 1909 börjat intressera sig för sociala frågor. Harriet slår över åt andra hållet. På trots låter hon sig presenteras vid hovet, hon spelar hockey med kronprinsessan Margareta och går på hovbal. Å andra sidan fördjupar hon sig i den gamla dockvärlden, som hon och lillebror Crispin skapat, och sätter upp dockteater. Boel Hackman skriver utförligt om Harriet Löwenhjelms sätt att se på världen som en teaterföreställning och sig själv som åskådare. Men jag tror att dockteatern också blev en tillflykt undan en vuxenvärld som krävde insatser och duktighet. När det konstaterades 1913 att hon hade tbc, upplevde hon det till en början snarast som en lättnad. ”Soten är en hederlig sysselsättning”, skrev hon i brev till sin kusin Marianne Mörner. Nu kunde ingen längre kräva något av henne. Nu kunde hon få vara ”sjuk och trött och ledsen”.

Boel Hackman ger en livfull och målande bild av Harriet Löwenhjelm. Vad jag som läsare störs av ibland är hennes flitiga bruk av ordet ”kanske”. Det gör att framställningen kan bli vag och undanglidande och man svävar i okunnighet om vad som verkligen är belagt och vad som är Boel Hackmans egna funderingar och tolkningar. Dessvärre saknas personregister och i stort sett även fotnoter.

Om man skall skriva om Harriet Löwenhjelm måste man kunna sin Bibel. (Det gäller för övrigt inte bara beträffande Harriet Löwenhjelm utan, som bekant, om en hel mängd författare. Utan bibelkunskap går nyanser förlorade. Man får helt enkelt en torftigare upplevelse av texten.) Boel Hackman har uppenbarligen vissa luckor i sin bibelkunskap. På sidan 84 beskriver hon hur Harriet Löwenhjelm visat ”Verket om de Smale och de Brede” (förfärdigat tillsammans med Elsa Björkman) för Carl Larsson. I dagboken skriver hon sedan att han tyckt att det var bra men att man ”skall komma som en publikan och ej som en farisé”, varpå Boel Hackman frågar sig vad Carl Larsson, eller rättare sagt Harriet Löwenhjelm månne kunde ha menat med detta? ”Med farisé avses förmodligen något i stil med självgod hycklare. Men publikan är svårare. Publikanerna var skatteindrivare (i romarriket). Menade Carl Larsson att han på något sätt ville se en högre grad av sanningsenlighet eller realism?” Att det syftar på liknelsen om fariséen och publikanen har uppenbarligen gått henne förbi.

Boel Hackman redogör utförligt för alla sanatorievistelserna och för den speciella atmosfär som utvecklades bland alla dessa unga människor, som bokstavligen stod i dödens väntrum. Hon börjar sin framställning med att berätta om hur Elsa Björkman genom telegram blivit kallad till Romanäs sanatorium i april 1918. Elsa Björkman befann sig då i Ryssland för Röda Korsets räkning (i samarbete med Elsa Brändström) men lyckades få följa med en krigsfångetransport och på slingriga vägar ta sig fram till Romanäs. Harriet Löwenhjelm villa ta farväl av sin bästa vän, ja, men hon ville också överantvarda sina dikter i Elsa Björkmans händer. Annars hade de av familjen blivit ombundna med röda sidenband och sparade som ”Hasitans små verser”. Hon ville verkligen bli publicerad. Elsa Björkman och Christer Mörner (kusin till Harriet Löwenhjelm) gav ut ett häfte dikter 1919, och en utvidgad version 1927. Då upptäckte också litteraturkritikerna hennes lyrik.

Boel Hackman citerar flitigt, både hela dikter och utdrag ur brev och dagböcker. Därför finner jag det märkligt att hon inte alls tar upp en av de sista dikter som Harriet Löwenhjelm skrev.

Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt

av en hemlig och syndig längtan.

Blir Gud Faders stenhjärta aldrig så mjukt

att han lyssnar i nåd till min trängtan?

Hon vänder sig till Kristus och frågar: ”Kan du, säg, kan du förstå?” I Manuskriptboken (som hon sammanställde under det sista året), lyder första raderna ursprungligen:

Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt

av en hemlig, förbjuden längtan.

Det finns en ångestladdning i en del dikter och framför allt i många av de små hastigt nedklottrade teckningarna i hennes dagböcker. Elsa Björkman och även Boel Hackman tycks härleda ångesten huvudsakligen till misslyckandet på Konstakademien. Det är säkert riktigt, men av olika indicier att döma bottnade ångesten hos Harriet Löwenhjelm också i en rädsla för att hennes varma vänskap för Elsa Björkman skulle vara onormal och förbjuden. Boel Hackman tar upp problemet om bisexualitet men vill inte göra någon affär av den, bland annat med motiveringen att unga flickor i början av seklet inte hade en aning om att homosexualitet fanns. Men Harriet Löwenhjelm läste Oscar Wilde, Aubrey Beardsley med flera författare och var en period, av dagboken att döma, lidelsefullt intresserad av fenomenet degeneration. Homosexualitet ansågs då vara ett degenerationsfenomen. Det intressanta är verkligen inte om Harriet Löwenhjelm var bisexuell eller inte. Det intressanta är om hon själv var rädd för att hennes varma känslor för Elsa Björkman var syndiga och förbjudna. Den Gud med stenhjärta som hon skriver om i dikten ”Min själ är fridlös” kunde säkert inte ha förlåtit detta. Den som möjligen skulle kunna förstå vore Kristus, och hon vänder sig till honom och frågar ängsligt i en följande strof om han, när han gick omkring på jorden, bar lust och kval som vi andra.

Boel Hackman har skrivit en medryckande biografi och lyft upp Harriet Löwenhjelm ur glömskan. Olika människor tolkar dikter olika. Jag kan sakna mycket av den existentiella och religiösa problematiken men i gengäld framstår Harriet Löwenhjelm som en medveten författare och konstnär, som tänjde gränserna för vad som var lämpligt för en adelsdam i början av seklet, som gjorde det med övermod och individualism men som också kunde falla ner i missmod och trötthet. En enda orimmad dikt skrev hon. Den visade hon inte för någon. Man fann den i hennes nattduksbordlåda, efter hennes död. Till och med i denna allvarliga dikt insmyger sig en av hennes typiska stilbrytningar: ordet ”gräsligt”, ett ord som år 1918 var ännu mer vardagligt än i dag. Hon var livrädd för att bli patetisk och hade både i brev och dikter som vana att bryta udden av en allvarlig stämning just på det sättet, möjligen även inspirerad av Strix, som flitigt lästes i familjen.

Natten står grå utanför mitt fönster

och bak fjärran, fuktiga skogar rasslar ett tåg.

Vad det är gräsligt trist att leva.

Alla vänner jag hade ha glömt mig.

Jag orkade kanske inte att hålla dem kvar.

Vad det är gräsligt trist att leva.

Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,

som rinner bort. Nej, ingen mening.

Vad det är gräsligt trist att leva.