Årsbok för Kristen Humanism

Länge har denna årsbok varit en nyttig översikt över vad som händer i tiden längs gränsen mellan kyrka/teologi och humaniora/skönlitteratur. Det gäller också för årgång 1980, även om ambitionen att ge den breda och mångsidiga översikten uppenbarligen konkurrerar med önskan att vara ett forum för den speciella teologi och samhällssyn som utvecklas i KHS & KRISS.

Bland de längre artiklarna finns två om befrielseteologin. Jag måste erkänna att jag inte begriper Manfred Hofmanns försök att ange en teologi-historisk bakgrund till dagens latinamerikanska tänkare. Iakttagelsen av kulturprotestantismens identifiering med det nya borgerliga samhällets idéer och utveckling är väl riktig. Men kan rimligen Bonhoeffer framställas som något slags övergång från kulturprotestantism till befrielseteologi? Den katolska kyrkan och dess tänkare var ju under kulturprotestantismens blomning minst av allt identifierad med det framväxande borgerliga samhället. Dess strategi att skapa ett ”motsamhälle” eller ghetto var ju något radikalt annorlunda, och det är väl ändå i den katolska traditionen som befrielseteologin måste situeras.

Litteratursociolog på utflykt

Minst lika frågande är jag inför årsbokredaktören Martin Fogelbergs artikel om Ragnar Jändel med anledning av en ny avhandling. Fogelbergs tes är att Jändels inställning till kristendomen egentligen inte skulle undergått någon förändring, utan att han endast uppfattades som en kristen författare, när han lämnat ungsocialisterna på grund av kritik för reformistiska avvikelser. ”Att Jändel kommit att framställas som socialisten som blev kristen torde till stor del ha sin bakgrund i den dåtida borgerliga kritikens förutfattade meningar om förhållandet mellan kristendom och socialism.” Men är det verkligen fruktbart att beskriva en rad arbetarförfattares, Fogelberg nämner själv utom Jändel, Oljelund och Blomberg, orientering mot kristendomen under 20-talet som en ”process från arbetarrörelsens många gånger funktionsbestämda litteratur till den borgerliga litterära institutionens konsumtionslitteratur”? Visst är litteratursociologi en utmärkt vetenskap, men även den måste väl på något sätt förankras i verkligheten, inte endast i nymarxistiska begrepp. Dessutom misstänker jag starkt att Fogelberg förväxlar apokalyptik med eskatologi.

För att fortsätta med det som synes mindre lyckat: den del av recensionsavdelningen som består i likatyckandes inbördes lov och uppbyggelse kunde med fördel ha klarats av per capsulam. Collste om Agrell/Ole Jensen, Wikerstål om Philipson, Stenström om Frostin etc.

Annat är kuriöst på annat sätt. Vi minns alla landsortsredaktören för hundra år sedan som redan en gång hade varnat Bismarck. Om Göran Jonsson redan tidigare har varnat John Kenneth Galbraith, vet jag inte, men efter detta okända snilles avsågning av Jordens fattiga borde förf. till Överflödets samhälle ändå kunna inse, att hans femtio år som nationalekonom varit helt förfelade. Även Robert Heilbroner råkar ut för Jonssons suveräna behandling, och måste bli mycket förvånad då han får veta att han som ”god amerikan” ”tror på kapitalismen”. Det finns två förklaringar till denna bisarra recension av Välfärdskrisen. Antingen har Heilbroner inte skrivit An Inquiry into the Human Prospect och den nya Marxism: For and Against, eller har Jonsson inte läst dem.

En ny ecklesiologi

Den märkligaste recensionen är dock paret Brandby-Cöster/Cösters av paret Wingren/Hofstens Tro och främlingskap. De senare skall minsann inte tro att de särskilt drabbats av utstötning och mobbning från det kyrkliga etablissemanget. Recensenterna menar sig ha betydligt bättre skäl att framträda i denna roll. Den recenserade boken har dock utgivits av Skeab, en etablissemangets nåd som förvägrats andra kritiker. Skulle recensentparet vara de drabbade, hoppas vi att andra kanaler står till buds för att utveckla deras originella ecklesiologi: ”Kyrkan är ingenting i sig. Hon är ett samhälleligt fenomen och som sådant kan hon användas till både förtryck och befrielse’ … Redan idag är kyrkan just de människor i vårt land som trots all anledning inte överger henne, alla de människor som genom vanekristendom och förrättningar försöker finna uttryck för sitt hopp.”

Trots att kyrkan endast är ett samhälleligt fenomen, kan den i Sverige uppenbarligen bara företrädas av Svenska kyrkan, eftersom enligt denna nya lära kyrkan är förhanden, där ”vanekristendom och förrättningar” hålles vid makt. Här talar verkligen den öppna folkkyrklighetens linha dura, och ”dogmatiskt tvärsäkra unga präster” och ”stupida biskopar” har ingen förskoning att vänta.

Givande och nyttigt

Men det mesta i årsboken är givetvis lärorikt och välskrivet. Religionspsykologiskt vetande är väl företrätt av professor em. Hjalmar Sundén, som skriver om ny litteratur om Laestadius. Ove Wikström granskar instruktivt nya böcker om själavård/psykoterapi (Sjöström och Stadler) och prof. i religionsfilosofi Hans Hof för en givande metodisk och terminologisk diskussion av Geels’ avhandling om Hjalmar Ekström.

Carl-Henric Grenholm skriver några som alltid grundliga recensioner. Särskilt nyttig fann jag den om två nya böcker om arbetets idéhistoria. Försök att efter förenklad marxistisk mall ”förklara” Thomas av Aquinos syn på arbetet som feodal ideologiproduktion smulas effektivt sönder.

Benkt-Erik Benktson diskuterar Tore Frängsmyrs bok om gångna tiders utopier och framtidsföreställningar. Där försöker han på någon sida reda ut den sällsamma roll, som en anspråkslös uppsats av den amerikanske medievisten Lynn White jr om den ekologiska krisens rötter kommit att spela i den teologiska debatten. Uppsatsen publicerades i Science 1967 och sedermera i essäsamlingen Machina e Deo. Där gör den kände teknikhistorikern några antydningar om hur kristendomen genom att tränga undan den antika naturkulten, med nymfer och demoner, banat väg för grövre tekniska ingrepp i naturen med den tunga plogen, den vattendrivna kvarnen och sågen etc. Föga anade han hur han skulle hamna på var teologs läppar i Sverige, inte på grund av Technology and the Medieval Society eller tesen om stigbygeln och feodalismen, utan för detta lilla kåseri. Man kan också glädjas åt en balanserad behandling av Wojtylas Kärlek och ansvar, signerad av Carl Gustaf Boethius. (Dock slipper vi inte den sedvanliga hänvisningen till de gängse fablerna om abortsituationen i fjärran länder. Se Signum 1981:1.)

Hommage å Anders Nygren

Den finaste läsupplevelsen var dock Jarl Hembergs recension av en avhandling om Herrmann och Nygren. Vi citerar ett stycke (Gardar är avhandl.förf.);

”När läsaren hunnit så långt i denna avhandling kan man nästan gissa hur resonemanget skall gå i fortsättningen, eller hur? Vad är det för typ av ”situationsanknytning” som det talats så mycket om under senare år bland teologer i vår del av världen? Jo, en rätt utläggning av skapelsetron. Vilka problem i vår tid bör man då diskutera för att förbereda denna anknytning? Naturligtvis ”den ekologiska krisen och attityden bakom den” (rubrik hos Gardar). Vad är det man (Wingren) i detta sammanhang ständigt förebrått Nygren? Jo, att han saknar en rätt utläggning av skapelsetrons innebörd. Var finner man korrektiv till detta? Hos Wingren själv och än mer hos Logstrup och dennes idéer om förkulturella fenomen och suveräna livsyttringar.”

Kanske får man läsa texten också som en erinran om vilken formidabel polemiker Anders Nygren var en gång, för 25 år sedan, nu när endast hans motståndare vidlyftigt kan meddela all världen sina bragder.

Kvinnor, häxor och sanningar

Till slut måste jag diskutera en anmälan som också mer direkt berör mig och Signum. Sigbert Axelson skriver om Halva himlen är vår, utg. av Jörel Byström Janarv, Kerstin Lindqvist, Kerstin Billinger, Lena Olsson och Ulla Bardh. Jag citerar ett avsnitt:

”Som recensent tillhör jag de manliga teologer, som ibland försöker dra fram i ljuset kyrkohistoriens mörka sidor, inkvisitionen, slaveriet, korstågen, häxprocesserna, judeförföljelserna etc., och jag tillhör dem som angivit antalet offer för häxförföljelserna till en miljon eller fler. Detta är ett problem, häxförföljelsernas omfattning, orsak etc. men detta är uppenbarligen inte det avgörande. Annars kunde man som Lennart Ejerfeldt i Signum 3/1980 diskutera den frågan på allvar och mot uppgifterna om miljontals offer ställa andra forskningsresultatet som reducerar siffran högst betydligt. ’Under inga omständigheter kan antalet avrättade ha överstigit 20 000.’ Skulle den uppgiften intressera Ulla Bardh, som skriver sålunda: ’Häxbålen brann i 500 år, röken fördunklade solen och innebar miljoner kvinnors död’? Nej, förmodligen inte, för det centrala i häxprocesserna är inte deras omfattning utan deras djupare symbolkaraktär, som avslöjar manssamhällets art.

I boken fungerar häxprocesserna ungefär som fångenskapen i Egypten för Gamla förbundets folk eller förintelsen under Hitler för judarna eller som slavhandeln för afroamerikanerna.”

Först vill man fråga vad det finns för ”forskningsresultat” som skulle motsäga de moderna arkivforskarnas bedömning av häxförföljelsernas omfattning. Den delas givetvis också av kvinnliga specialister som Marie-Sylvie Dupont-Bouchat som kartlägger häxjakten i Luxemburg. För det andra måste det var uppenbart att frågan om offren kunde räknas i tiotusental eller miljoner inte är ovidkommande. SA gör själv jämförelsen med andra världskrigets judeutrotning. Skulle offren i stället för fem eller sex miljoner varit 20 000, hade judarna inte lidit mer av Hitler än flera andra folk, och ingen hade talat om holocaust.

Men viktigare än så är att modern forskning knappast rycker temat ”kvinnoförtryck” i förgrunden, även om Jean Delumeau är en av dem som starkast betonar den faktorn. Alldeles nyligen kunde man i Folklore läsa en studie av Lucy Mair, antropolog väl känd av afrikanisten SA, Witchcraft, Spirit Possession and Heresy, Folklore 1980:8. I ett jämförande perspektiv är den väsentliga historiska frågan, varför den västerländska civilisationen under en epok upplevde och ”auktoriserade” andebesatthet, något som eljest i motsats till de flesta andra kulturer betraktats som en form av avvikande beteende. Där diskuteras det mest omskrivna enskilda fallet, ursulinnunnornas i Loudun besatthet på Richelieus tid. Historien om hur prästen Urbain Grandier anklagades och brändes som maleficus, ”häxa”, och upphov till systrarnas besatthet, har ju blivit en roman av Eyvind Johnson, en populär historia av Aldous Huxley och två berömda filmer. Standardverket är Michel de Certeaus Les possessions de Loudun, 1970, och han har också skrivit om den långa epilogen, den framgångsrike exorcisten och lärde teologens pater Surins långvariga ”besatthet” långt sedan nunnornas demoner var fördrivna och Grandier bränd. Hur denna historia stämmer in i häxjakten som kvinnoförföljelse är omöjligt att förstå.

SA anknyter häxproblemen direkt till sin (och min) uppgift som akademisk lärare, men förefaller anse att även i katedern kvinnokönets ”krav på upprättelse” skulle väga tyngre än kravet att efter bästa insikt tala om hur det sannolikt gick till.

Har vi inte också ett ansvar att söka föra de kvinnliga teologerna till de verkliga forskarna i stället för till popularisatörer och pampflettister? En av de ledande kvinnliga auktoriteterna på kyrkans kvinnosyn råkar ju vara nordbo, Kari Elisabeth Borresen. (Jodå, hon anser att kvinnor borde kunna bli präster i katolska kyrkan, även om hon inte uttryckt någon personlig önskan.) Senast kunde man läsa henne i Una Sancta 1980:4 s. 325-334, Männlich-Weiblich: eine Theologiekritik. I Cusanusgesellschafts Mitt. und. Forsch. 1978 skrev hon om Kristus som vår Moder hos Juliana av Norwich. Hennes banbrytande avhandling från 1968 om Augustinus’ och Thomas’ kvinnosyn översattes till italienska 1979 och kommer i år på engelska, Subordination and Equivalence. The Nature and Role of Women in Augustine and Thomas Aquinas, Washington DC. Why not the best? Är det i själva verket inte också ett slags nedvärdering av kvinnorna, att vi skulle låta dem nöja sig med sekunda ”auktoriteter” och med något slags kollektivskuldbelastat överseende låta passera rena historiska fantasier?