Unguluvi min fader – Om afrikanens längtan efter en personlig Gud

Under långa tider arbetade ni och munkarna i S:t Maurusklostret med att omskola den nomadiserande jägarebefolkningen i Wandendeule i trakterna kring klostret till bofasta bönder. Det var ett framgångsrikt projekt. Nu kan man skönja en annan huvudinriktning för ert arbete: afrikaniseringen av den kristna tron. I en föreläsning för medarbetarna vid den påvliga missionsverksamheten i Wien påvisade ni hur nödvändigt det är att det kristna budskapet och den afrikanska kulturen genomtränger varandra och befruktar varandra. Varför är ni personligen så angelägen om detta?

Gregory Mwageni: För en tid sedan läste jag ett yttrande av kardinal Malula, Kinshasa: ”Ända tills igår kristnade utländska missionärer Afrika. Idag står det svarta Afrikas folk inför uppgiften att afrikanisera kristendomen.” Det gäller alltså hur kristendomen skall kunna bli en religion för oss afrikaner. Ni har rätt när ni säger att jag personligen anser det vara mycket viktigt för det pastorala arbetet att finna ett giltigt svar på den frågan. Förmodligen för att jag själv varit hedning som barn och i min tidiga ungdom.

En ”hednisk” ungdom har alltså präglat er intill denna dag. Kan ni berätta något ur er egen levnadshistoria?

GM.: Min personliga historia är till stor del historien om min omvändelse. Född i sydvästra Tanzanias högland i Ubena. – När? – Vet jag inte så exakt. I Wabenastammen är vi inte vana att räkna i år. Jag skulle tro att jag föddes omkring 1920. Förmodligen något före. Min klan kände då ännu inte till den kristna religionen. Min levnadsbana verkade vara utstakad på förhand. Min farfar och min far innehade betydande positioner i vår klan. De var ”kultbärare” och därmed kontaktpersoner med våra förfäder, Wanguluvi. De var offerpräster. Det tillkom mig som äldste sonen att fortsätta denna tradition. Därför fick jag namnet Zozoli efter min familjs stamfader. Redan som liten parvel fick jag följa med till offerfesterna. Jag skulle noga betrakta hur min farfar och far offrade åt våra

döda. Så uppfostrades jag i vår familjs tradition, Mwageni och till sist kom jag till Mwalinung’e, som var vår stams ”överstepräst” och en ansedd profet och witch-doctor dvs. medicinman.

Finns det i många afrikanska folkstammars tradition inte ett slags högsta väsen, som skapat allt, som är gott och som människorna tillber?

GM: Jo, det stämmer. Vi i vår stam kallar detta högsta väsen Inguluvi. Andra folk har andra namn: Mungu, Chapanga, Mmbanji, Lyimagava. Man tillber detta högsta väsen på olika sätt. I Wabenastammen tror man att det inte är tillåtet att be direkt till Inguluvi. De gamla lär oss att vi människor bara får hoppas och vänta på att Inguluvi av sig själv hjälper oss. Om vi vill be, ber vi i så fall till Wanguluvi, till våra förfäder. Vi är helt övertygade om att livet inte upphör med döden. Att dö betyder att gå hem, huwuya. Om våra förfäder säger vi: ”Våra kära är hos Gud” – ”avayisu avali hwa Nguluvi”. Därför ber vi till Wanguluvi som är hos Inguluvi och offrar kött, mjöl och dryck åt dem.

Detta betyder alltså att förfäderna är liksom en föreningslänk mellan de levandes gemenskap och det högsta väsendet. Har er bön till förfäderna ett bestämt innehåll och fasta former?

GM: Våra böner till Wanguluvi var alltigenom präglade av ett ritual. Bönerna inleddes för det mesta med orden: ”Ni anfäder, fäder och förfäder, var ni än må vara. Här är vi era barn. Tag emot våra böner.” Därpå följde de egentliga bönerna. Man nämnde också glädjeämnen som vi ville delge förfäderna: ”Vi vill dela vår glädje med er …” Bönerna slutade alltid: ”Sov i ro, vila i frid.” Vi bad alltid till Wanguluvi men hyste en stark längtan efter Inguluvi. Jag kan ännu minnas precis vad en gammal kvinnlig släkting ofta sade till mig: ”Om Inguluvi ändå vore min far!” Vi hyste stor högaktning för Inguluvi och undvek ängsligt allt vad detta högsta väsen enligt vår mening inte skulle uppskatta: att förakta de gamla, att försumma sina plikter gentemot klanen, att stjäla, att utsuga hjälplösa människor, eller positivt uttryckt: vi försökte att vara så rättfärdiga inför Inguluvi som någonsin var möjligt. Stor vördnad för detta högsta väsen var den största dygden. Av samma rang var lydnaden mot föräldrarna, en broderlig kärlek till alla medlemmar av klanen och folket, gästfrihet, omsorg om värnlösa – allt detta var gudstjänst, ”wugawa wa Nguluvi”. Andra ansedda dygder var jungfrulighet, kyskhet, hårt arbete. Men vi trodde också på existensen av onda andar, ”Mashetani, Majini” och på trolldomskrafter, som våra medicinmän förfogade över.

Efter allt att döma av er berättelse var er släkt särskilt starkt förbunden med den inhemska traditionen. Hur kunde ni bli kristen under sådana förhållanden?

GM: Omkring 1929 kom de första lutherska och anglikanska missionärerna till mitt Wabenafolk. De byggde skolor och barnen i vårt folk började lära sig de vitas färdigheter. De lärde sig läsa och skriva. Några av dem blev efter hand själva lutheraner eller anglikaner. Ytterligare en missionär kom till oss nämligen den tyske benediktinpatern Josef Damm. Enligt vad vår gamla tradition berättar har vårt folk alltid levt i fred och endräkt. I och med de första kristna missionärernas ankomst bröts denna endräkt. De kristna bringade oordning i vårt folk. Anglikanerna hetsade upp sina anhängare mot lutheranerna och omvänt gjorde lutheranerna detsamma. Och tillsammans sådde de ut misstro mot den katolske missionären. Sannolikt finns liknande sorgliga exempel på katolska missionärers beteende. Jag vill absolut få sagt att jag då för tiden förvånade mig mycket över att denne pater Damm inte tycktes märka alla svårigheter och allt motstånd och på många praktiska sätt hjälpte han vårt folk.

Ni har alltså mött kristendomen nästan från dess svagaste sida, dess sjuka punkt, den olycksbringande splittringen.

GM: Faktum är att jag sade till mig själv. De kristna splittrar vårt folk i olika grupper och jag svor för mig själv: ”Du stannar där du är.” Efter en tid träffade jag mina vänner som hade blivit katoliker vid ett tillfälle då de bad. Det gjorde ett starkt intryck på mig. De bad alldeles uppenbart av hela sitt hjärta, fulla av glädje. Det kunde man se och märka. De bad till Unguluvi berättade de för mig. Inguluvi betyder det högsta väsendet som ser allt, men Unguluvi betyder den högsta personen som ser allt. Som en blixt från en klar himmel slog det mig vad min gamla släkting sagt: ”Om ändå Inguluvi vore min far.” Inguluvi det högsta väsendet som våra gamla känt var Unguluvi, den högsta personen, som tagit kontakt med oss människor i Jesus, så sade mina vänner. Jag kände mig djupt tilltalad i mitt innersta av detta budskap och ville veta mer om det= som pater Damm och hans kateket berättade.

Detta intresse kan inte ha varit någon hemlighet för er familj. Såsom varande den äldste sonen och i tur och överta familjens prästerliga funktion måste ni ändå mött ett avsevärt motstånd.

GM: Naturligtvis. I och med att mitt intresse blev känt satte familjens motstånd in. I det stora familjerådet beslöts att jag som deras prästerlige kontaktperson inte samtidigt kunde gå den andra vägen utan skulle bli den jag var bestämd att bli. Men i hemlighet anslöt jag mig till den katolska skolan och lyssnade mycket uppmärksamt på vad läraren, som även var kateket,

berättade. Vi har ett ordspråk på kibenska, det språk som talas i högländerna i Ubena: ”Uvembage ulwako” och ”ukavemba nu lwa myago” – ”Din nästa är en människa som du – gråt över dig och din nästa”. Kateketen anknöt till detta. Han talade om Jesus som kommit från Unguluvi till människorna och sagt: ”Älska din nästa som dig själv; och som du vill att man skall göra mot dig gör också du så mot de andra.” Det stod plötsligt klart för mig: Vad vår tradition förmedlade stämde endast delvis. Inguluvi det högsta väsendet som vi trodde på var i själva verket Unguluvi, en högsta person som från sig själv kommit till människorna och älskar alla människor. Enligt vår traditions bud behövde man bara älska medlemmar av den egna stammen men av Jesus erfor jag att kärleken omfattar alla människor. Jag blev katolik. Pater Josef Damm döpte mig 24 december 1934. Jag erhöll namnet Gregory. Min glädje går inte att beskriva. Strax därefter mognade mitt beslut att bli präst. Trots motstånd från min familj inträdde jag i prästseminariet. Jag hade en lång utbildning framför mig. Men målet framstod allt klarare och inom mig växte glädjen i tron. 15 juli 1954 prästvigdes jag tillsammans med Jakob Komba, idag biskop av Songea, och Mauritius Komba, idag biskop i Tanga.

Låt oss återvända till utgångspunkten för vårt samtal: afrikaniseringen av tron. 1974 betonade Afrikas och Madagaskars biskopar till att börja med den väsentliga och grundläggande betydelse som en levande kristen gemenskap har och sedan dess har programmet med små gemenskaper eller celler, inom ramen för den stora gemenskapen ansetts som vägen till afrikanisering och upphöjts till pastoralplan. Vilka ytterligare ansatspunkter bedömer ni som viktiga för afrikaniseringen av kristendomen.

GM: Ni säger afrikaniseringen av kristendomen, personligen föredrar jag formuleringen kristnandet av afrikanerna. Frågan är hur vi afrikaner skall kunna bli äkta kristna. I praktiken handlar det om ett ömsesidigt inflytande både från det kristna budskapet och från den människa som ger sig i kast därmed och antar kristendomen som sin religion. Jag vill förklara närmare: under min studietid skrev jag upp tre grundteser som jag gärna vill förklara för er. Den första tesen är: ”Kukuza chema kilichopo.” Det betyder att förefintliga värden måste utvecklas, förnyas och berikas. Två exempel: När jag efter min prästvigning blev kyrkoherde i Nkumbi bland Matengostammen predikade jag ofta om själens betydelse och använde därvid kiswahiliordet ”roho”. Jag fick dålig respons. På en fest en dag lade jag märke till att vid en bestämd dans som alla var mycket förtjusta i återkom ideligen ordet ”mwoyo”, själ på matengospråket. Jag forskade vidare och fann ett ordspråk: ”Kuholee mwoyo palongi” – ”Att begrunda sin själ är det högsta en människa kan ta sig för”. Nästa söndag predikade jag över det ställe hos Matteus där Jesus säger: ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen men lider skada till sin själ.” När jag då använde matengoordet ”mwoyo” märkte jag en spontan uppmärksamhet. Man har endast en ”mwoyo”; det finns ingen ”reserv-mwoyo”, gjorde jag klart för mina åhörare. Gud har sänt sin egen son till oss för att vår ”mwoyo” skulle räddas, om vi är villiga. Så viktig är ”mwoyo” för Gud. Ännu idag påstår människorna i Nkumbi att de genom denna predikan fick klart för sig vad det kristna budskapet betyder.

Senare som kyrkoherde i Liganga bland Wangonistammen såg jag att människorna spelade ett spel, som kallades nchuwa och som gick ut på att kasta stenar i vissa bestämda gropar. På andra håll kunde man korrigera fel under spelets gång men här i Liganga hörde det till spelreglerna att man måste spela vidare utan att kunna rätta till fel. Jag tog upp denna bild och framställde livet som ett ”nchuwa-spel”, som bara kunde spelas en gång och inte var möjligt att upprepa. Man måste alltså leva detta enda oupprepbara liv så bra som möjligt.

Ni anknyter alltså till den afrikanska traditionen. Ni kompletterar och berikar afrikanska värden. Men medför inte kristendomen också något som är helt nytt?

GM: Jovisst. Om detta handlar den andra tesen som jag antecknade: ”Kuingiza chema kikosakanacho na kihitajiwacho” – ”Det som är värdefullt och som fattas för oss afrikaner måste bli medvetet”. Kristendomen har infört mycket värdefullt till Afrika som vi inte kände till tidigare, t.ex. sjukhus, skolor, universitet, vägbyggen och teknik. För oss afrikanska benediktiner från Hanga stod det klart från början att vi måste arbeta för att de människor som var bofasta runt klostret skulle få del av detta värdefulla som skulle underlätta deras liv.

Men det nya gäller framför allt hälsovård, teknik, undervisning …

GM: Här kommer min tredje tes in: ”Kukomesha kibaya kilichopo kwa chema kilicho kinyume chake” – ”Att genom de kristna värdena undanröja det negativa som finns och som står emot dessa kristna värden som kan upphäva och ersätta det negativa.” Vad jag egentligen talar om är den i Afrika djupt rotade tron på onda andars existens, mashetani eller majini, som håller oss i skräck och som ständigt måste blidkas. Övertro, amuletter, tabun har spelat och spelar alltjämt stor roll i afrikanska sammanhang. Tron på Unguluvi som vår far besegrar rädslan för andarna. Även vetenskap och teknik, båda värden som utvecklats i kristendomens andliga klimat, kan hjälpa till att bryta ner fruktan för andarna och övertron.

Okunnighet måste ersättas av kunskaper. Därför var det värdefullt att missionärerna bland annat startade skolor. Den kristna nästankärleken är också ett exempel på hur i och med kristendomen något helt nytt kom till Afrika. Tidigare hade kärleken endast gällt den egna stammen, det egna folket. De som tillhörde andra stammar fick man hata. Det kristna budskapet sprängde dessa gränser och vidgade vår horisont till en kärlek av gudomligt ursprung som omfattade alla människor.

Pater Gregory, vad är enligt er uppfattning det viktigaste för kristendomen i Afrika?

GM: Vi afrikaner är djupt religiösa människor, tror jag. Det var vi långt innan kristendomen nådde oss. Det vet jag av erfarenhet från mitt eget förflutna. Den Gud som vi då på ett dunkelt sätt kunde ana ser vi nu i ljuset. Wanguluvu – våra förfäder som vi känner samhörighet med har vi i åminnelse i detta Guds ljus. Vi afrikaner har en mer intuitiv mentalitet som man kanske skulle kunna kalla en biblisk mentalitet. Vi är inte så fallna för teoretisk spekulation som ni européer. Mycket gör vi på ett enkelt sätt utan att spekulera. Även mycket som gäller teologi eller spiritualitet. Därför är ett sådant samtal som vi just nu haft med varandra mycket lärorikt för oss. Era frågor tvingar oss att reflektera över oss själva.

Övers. Anna Maria Hodacs>