Thomas sökaren

Thomas av Aquino (ca 1225-1274) brukar nämnas med respekt i snart sagt alla läger, den sortens respekt som är grundad på en vag känsla av mannens betydelse och oklara begrepp om vari denna kan tänkas bestå. Uppslagsböckerna talar, inte alls med orätt, om systembyggaren, katedralarkitekten som till ett slutet helt förenat grekisk filosofi med kristen tro. I vårt eget land är det väl få personer som har något förhållande till honom. Svenska översättningar saknas, bortsett från några antologier, och även om man kan läsa vissa avsnitt på sitt modersmål är det inte säkert att framställningen verkar särskilt klargörande eller imponerande. Så mycket verkar omotiverat. Thomas verkar svara på en mängd frågor som ingen människa i dag skulle komma på idén att ställa.

Den som haft förmånen av ett närmare umgänge med ”den stumme oxen” vet emellertid hur mycket han har att ge också idag, eller bättre sagt, just idag. Vår tid är en brytningstid i flera avseenden. Kunskapen om den fysiska verkligheten har ökat ofantligt under detta sekel, tekniken har påverkat alla människans områden. Vi vet och vi kan mycket mer, vill det synas, än våra förfäder, men vi står inför våndan att vi inte vet till vad vi skall ha vår kunskap och förmåga. Ingen, allra minst de närmast inblandade, lever längre i något rus över forskningens framsteg. Snarare tar sig besvikelserna uttryck i ett tafatt trevande efter någonting att orientera sig efter, någon sorts gemensam värdeskala, något slags mål att sträva efter. Den politiska kampen lockade många för tio år sedan att se gestaltandet av samhället som tillvarons yttersta mening. Samma personer ägnar sig kanske idag åt raka motsatsen, att i den stilla kammaren utvidga medvetandets gränser i sökandet efter det egna jaget eller okända gudar. Berusningsmedlen är mångahanda, syftet är ett och detsamma: att tränga undan verklighetens obehag.

Vad kan Thomas av Aquino göra åt det? Ingenting, ärligt talat, om man inte kostar på sig en viss ansträngning, att man öppnar sig för möjligheten att dagens perspektiv och horisonter inte nödvändigt sammanfaller med de yttersta gränserna för människans förmåga att veta något om den värld hon lever i. Av den som sätter sig vid Thomas’ fötter krävs en öppenhet för nya kunskaper, den attityd som var hans egen, grundad på övertygelsen att tillvaron i sista hand är något begripligt, och att den beprövade erfarenheten tacksamt måste tas emot vem som än förmedlar den. Thomas skulle idag envisas med att strunt är strunt också i bästsäljare, men att ingenting är strunt bara därför att det står i en bästsäljare. Så enkelt är det inte. Allt kan prövas, om man inte gör det för lätt för sig; sanningen är nämligen inte alldeles oåtkomlig för den redbare sökaren.

Thomismen, ett slutet system? Ja i den meningen att trådarna löper samman förunderligt väl, misstänkt väl skulle många säga. Man gör väl i att skilja mellan Thomas och de skolor som åberopat sig på honom. Thomas själv skulle vara främmande för påståendet att han konstruerat ett sinnrikt och för alla tider giltigt system, i vilket alla tiders insikter låter sig inpassas på tilldelad plats. Hans psykologiska läror om människan som ett komplex av drifter och aggressioner (i dessa ords neutrala betydelser) är beundran värda och ingalunda förlegade ens i efter-freudiansk tid. Hans etiska huvudprinciper står sig. Hans gudsbevis avfärdas gång på gång men återvänder i den filosofiska diskussionen med envisheten hos en myggsvärm. Hans övergripande vision av tillvarons ändamålsenlighet ända in i minsta detalj avvisas av den moderna biologins representanter, just desamma som i varje mening talar om arternas anpassning som om arterna vore överindividuella tänkande varelser.

En doktor för vår tid

Michel de Paillerets, dominikan som många år verkat i Lund, berättar att han i ett sällskap av ingalunda obildade svenskar en gång visade en tidningsartikel om thomismen. Någon yttrade då: ”Detta måste vara viktigt, eftersom det i våra dagar finns så många som tvivlar.” Man får förmoda att denne någon tillbringat resten av sitt liv i ånger över dessa olycksaliga ord sedan han med en oefterhärmlig blandning av oförtröttlig vänlighet och lätt aristokratisk ironi uppmärksammats på det faktum att Jesu tvivlande lärjunge inte var identisk med Aquinaten. Man får likaledes vara tacksam för att händelsen inte för all framtid avhöll de Paillerets från att förverkliga tanken att för en svensk publik teckna ett kärleksfullt porträtt av vad man skulle kunna kalla Thomas sökaren. Författaren har givit sitt verk den flertydiga titeln Thomas av Aquino. En doktor för vår tid. (Doxa Press, Lund 1981, 119 s.)

Det är lätt att få för sig att Thomas av Aquino utifrån ett antal orubbliga axiom spottade ur sig en allomfattande världsförklaring utan kvarlämnade frågetecken, lika sammanhängande som multiplikationstabellen. Nog kan det synas så om man jämför hans tanke med andra inte lika fullt imponerande teorier. Det är inte i första hand Thomas filosofen, psykologen, etikern, systematikern som de Paillerets vill presentera i sin bok. Det är Thomas den andlige vägvisaren, Thomas sökaren, lärjungen som reflekterar över sin tro, Thomas den hängivne unge mannen som bröt med sin feodala miljö därför att han gripits av entusiasm för de nya evangeliska rörelserna, för honom förkroppsligade i den ännu unga dominikanorden. Man ville förnya kyrkan genom att återvända till källorna, till evangeliet och den apostoliska yttre fattigdomen. Detta skedde under en tid då Aristoteles återupptäcktes och gav svaret på en mängd frågor men också ställde en mängd frågor till de troende kristna. Thomas tillägnade sig de aristoteliska tankemodellerna och ställde de aristoteliska frågorna till evangeliet. Vilken är den egentliga ”lyckan” som Aristoteles menar vara människans högsta mål? Ja visst är det betraktelsen av de högsta sanningarna, men framför allt det slutliga skådandet av honom som är Sanningen. Vari består den mänskliga fullkomningen? Naturligtvis i inövningen av goda moraliska vanor, dygderna, men framför allt i mottagandet av de ”övernaturliga” dygderna, tron, hoppet och kärleken, som redan här i tiden förenar människan och Gud. Vad kan vi veta om verkligheten? Förutom sinnenas och förnuftets vittnesbörd har vi fått uppenbarelsen. Har vi då fått hela sanningen? Det beror på vad man menar: uppenbarelsen är från Guds sida slutförd, men den måste alltid ”översättas” av mottagaren. Mycket är endast implicit, det ligger ”invecklat” i Skriften, och det måste ”utvecklas” av läsaren själv. Sanningen är något dynamiskt som ständigt öppnar nya dörrar för den redbare sökaren.

Så ligger teologens och förkunnarens främsta uppgift, enligt Thomas, i detta att begrunda uppenbarelsen, att låta den utveckla sig inför ens ögon, att betrakta den för att låta det betraktade komma andra till godo (contemplata aliis tradere). Därför får frågandet aldrig upphöra. Ingen har väl som Thomas begrundat auktoritetsproblemet. Vad har giltighet, vem har auktoritet, vilka olika grader av trovärdighet skall tillmätas auktoriteterna? Man får inte stanna i blind underkastelse, men man kan inte heller förmätet förkasta alla auktoriteter. Den som tror att skolastikern Thomas rekommenderar sina elever att blunda, gapa och svälja har inte fattat något vare sig av hans läror eller hans pedagogiska metoder.

Thomas inför frågorna

Det originellaste i de Paillerets Thomasbok är alltså betoningen av människans gudssökande. Två utförliga citat, om den kontemplativa meditationen och om lärjungarnas möte med Jesus i Johannesevangeliets första kapitel, är texter av den art som tyvärr inte brukar förekomma i Thomasantologierna. I synnerhet i Johanneskommentaren möter vi Thomas när han uppmärksamt och kärleksfullt ägnar texten en close-reading som säkert kommer evangelistens intentioner närmare än många exegetiska utredningar från vår tid. Den kan med fördel läsas av dem som föreställer sig skolastisk teologi som främst bollande med begrepp utan kontakt med tros och livserfarenheter.

Ett helt kapitel av de Paillerets bok handlar om Thomas’ ”rationalism”, hans eventuella ”fanatism” och hans ställning under medeltiden och idag. Författaren illustrerar dessa saker på ett ypperligt sätt genom att formulera dem som quaestiones, alltså som frågeställningar där argumenten för och emot omsorgsfullt vägs mot varandra (och utan att man slarvar med att redogöra för de ståndpunkter man personligen inte ansluter sig till) varefter slutligen den egna uppfattningen deklareras. Detta är förvisso det bästa sättet att demonstrera skolastisk metod tillämpad på moderna frågor. Det kan lämnas därhän om de valda spörsmålen är av den arten att de dagligen sysselsätter reflekterande människor. Det skulle under alla omständigheter vara omåttligt spännande att någon gång försöka tillgripa quaestio-formens mest rigorösa regler på heta potatisar av typen abort, kvinnliga präster, kyrka och politik, sport och politik, nedrustningen, skolans normbildning, fria förbindelser, planhushållning och marknadsekonomi… Säkert är att alla parter skulle tvingas att tänka både en och två gånger innan de tog till det bekvämaste argumentet, att psykologisera om motpartens motiv.

Thomas, en doktor – lärare och läkare – för vår tid? Förvisso är han en ledare för alla redliga sökare som vill öppna sig för sanningen i förtroende för att sanningen kommer att öppna sig för dem. Thomas har inte alla svaren, men han kan lära oss hur man tålmodigt ställer frågorna utan att sky den ansträngning som intellektuell hederlighet kräver.

Man kan inte tänka sig en mer sympatisk vägvisare till Thomas än Michel de Paillerets.