Mellan ghetto och gerilla

Den 6 mars var det tre år sedan det mycket uppmärksammade sammanträffandet mellan den östtyske statschefen Honecker och biskop Schönherr, ordförande i DDR:s evangeliska kyrkoförbund. Då föreföll regimen ställa nya och bättre villkor för ett samarbete mellan stat/parti och kyrka i utsikt.

Om något väsentligt nytt har hänt, därom råder delade meningar. Biskop Schönherr hade möjlighet att utveckla sina synpunkter på den evangeliska kyrkans läge i DDR i ett också i svensk press uppmärksammat föredrag vid Evangelische Akademie Tutzing i förbundsrepubliken den 27 jan. i år. Där diskuterade han innebörden i den östtyska satsningen på Lutherjubileet 1983, liksom den förstärkta anknytningen till det preussiska arvet, senast genom återuppställandet av ryttarstatyn av Fredrik II på Unter den Linden.

Återblick

Men för att förstå nuets positiva och negativa tecken måste vi teckna DDR:s korta kyrkohistoria. Den ryska ockupationszonen och sedermera statsbildningen kom att omfatta ett område, som före andra världskriget varit nästan totalt evangeliskt. I stort var det dock ett tämligen okyrksamt land, förutom några pietistiskt präglade områden i söder. Därtill innehöll det några av de landskyrkor, där under Hitlertiden Deutsche Christen varit starkast, t.ex. Thüringen. Katolska kyrkan tillväxte under de första efterkrigsåren genom miljontals flyktingar och fördrivna från Oberschlesien eller Warmland. En stor del av dessa försvann åter västerut innan Berlinmuren för snart tjugo år sedan satte stopp för ”republikflykten”. Men med 1,25 milj. troende är den katolska kyrkan dubbelt så stor som före kriget, men ändå endast en minoritet på 7-8 %.

Den sovjetiska ockupationsmakten eller de östtyska kommunisterna gjorde aldrig några massiva försök att förstöra den kyrkliga infrastrukturen eller fängsla kyrkoledare. Tvärtom har den katolska kyrkan fått möjlighet att bygga upp en teologisk utbildning som inte fanns tidigare. Kyrkorna har i DDR i jämförelse med Sverige ojämförligt flera sociala och karitativa institutioner som vårdhem och ålderdomshem. Konfliktområdena har väsentligen varit två. Dels förbindelserna västerut, särskilt de rent organisatoriska. Dels statens och partiets anspråk på att monopolisera ungdomens fostran, i skolan, i Freie Deutsche Jugend, genom Jugendweihe och diskriminering av troende vid tillträdet till högre studier och som lärare. Efter en smärtsam process skildes de evangeliska kyrkorna i DDR helt från dem i förbundsrepubliken 1969, och likaså i samband med den nya östpolitikens genombrott kring 1970, avskildes de delar av DDR som hörde till katolska stift med säten i förbundsrepubliken. Ett intressant undantag är ärkestiftet Berlin, där Västberlin ingår i stiftet; katedral och biskopssäte i Östberlin.

En folkkyrka i minoritet

Det direkta trycket mot kyrkan var på olika sätt större under Tredje Riket. Men under Hitlertiden var det trots allt en relativt liten del som utträdde (efter massåterinträdet 1933/34). Den kommunistiska politiken, som onekligen haft tre ggr så lång tid på sig, har däremot nedbragt medlemsantalet i de evangeliska kyrkorna till mindre än halva befolkningen, och de kyrkliga förrättningarna, utom jordfästning, används av högst hälften av medlemmarna. Däremot har inte nedgången i den aktiva församlingskärnan varit tillnärmelsevis så stor. En folkkyrka av ung. samma struktur som de nordiska har på grund av tämligen måttligt politiskt tryck förvandlats till något annat. Frågan om folkkyrkostrukturen och folkkyrkoanspråket har också varit en tvistefråga inom de evangeliska kyrkorna.

Schönherr-linjen

Biskop Schönherrs anförande i Tutzing var givetvis ytterst välgenomtänkt och garderat. Han argumenterar för att regimens Luther- och Fredrik II-intresse inte blott är taktik, utan uttryck för en uppriktig ambition att förvalta det protestantiska och preussiska arvet. Schönherr intygar också kyrkans självständighet; den är enligt DDR-språkbruk ”ingen samhällelig organisation”, som underkastas ledningen från ”arbetarklassens parti”. Och staten har heller inte, som i Svenska kyrkan, någon möjlighet att påverka tillsättningen av biskopar och präster. Just denna punkt förefaller Schönherr betrakta som den avgörande för en fri kyrka.

Men kyrkan är i stort utträngd från det offentliga livet och från arbetslivet. I ”arbetare- och bondestaten” är självfallet ”arbetarpräster” helt otänkbara. Schönherr talar också klart om kyrkans ”minorisering”. Det handlar inte endast om kvantitet: ”vid en viss punkt upplever församlingarna ett kvalitativt språng in i minoritetskyrkan”. Det är ingen hemlighet att på församlingsplanet tvivlen på vinsterna av Schönherrlinjen är betydande. Kyrkans större officiella erkännande från stat och parti har sitt pris. Ett minimum av politiskt sannarbete. Och priset betalas huvudsakligen av de enskilda kristna, som knappast sett sin situation förbättrad.

Delar av Schönherrs anförande är också en del av priset. Kyrkans samarbete med regimen, när det gäller försvaret av freden. Och biskopens utförliga argumentation att dagens svårigheter beror på den västtyska reaktionen på Afganistan, bojkotten av Moskva-OS, ”behandlingen av Polenhändelserna i Förbundsrepublikens press” (här får man kanske istället underförstå tv, som de flesta i DDR ser, inte de svåråtkomliga tidningarna), NATO:s upprustning, icke-ratificeringen av Salt 2, det sätt på vilket Schmidt avböjde det avtalade mötet med Honecker etc. Enligt Schönherr är det allt detta som hejdat den utveckling som inleddes för tre år sedan. ”I en världssituation som blivit mer komplicerad passade inte längre, vad som tidigare gått an. Vi fick klargjort att kyrkornas ’Mitspracherecht’ hade stött på gränser, som åtminstone för tillfället inte finge överskridas.” Men Schönherr hävdar att andan från det unika sammanträffandet för tre år sedan inte är död, ens efter Honeckers ytterst militanta tal i Gera i okt. och åtgärderna för att inskränka kontakterna mellan öst och väst, den högre inväxlingssumman för besök i Östberlin etc.

Den katolska kyrkans abstinens

Medan den evangeliska kyrkan på grund av sin omfattning inte har undgått konfrontation och kollaboration med staten, ter sig situationen annorlunda för den katolska minoriteten. De evangeliska församlingarna har under senare år i olika sammanhang kommit att bilda ett slags fria rum i den totalitära staten, dit helt olika former av dissidens och nonkonformism har sökt sig. Något liknande föreföll för en del år sedan att utveckla sig i östtyska CDU, resterna av det parti som definitivt skildes från sin västtyska del snarast något senare är samma sak skedde med socialdemokraterna, men som under årtionden, sedan Otto Nuschkes död, endast varit en ”front” för SED.

Den katolska kyrkan i DDR är tillräckligt liten för att kunna välja en linje av ”politisk abstinens”, att inskränka konflikter och konfrontationer till ett minimum, men strikt undvika splittring i de egna leden, särskilt i frågan om graden av positivt samarbete med ”det socialistiska samhället”. Denna hållning har blivit kritiserad i förbundsrepubliken, inte minst av den främste experten på katolicismen i DDR, Klemens Richter. Han och andra menar att denna strategi leder till konservatism och klerikalism i kyrkolivet, när lekmän inte är betrodda att själva ta ett politiskt ansvar. Den utmaning ”kristendomen i socialismen” innebär, skulle aldrig antas och få den djupgående teologiska behandling den vore värd. I den utmärkta Informationsdienst som katolska arbetskretsen för tidshistoriska frågor, Bonn, ger ut, kunde man i slutet av förra året, nr 106, i en välavvägd diskussion om den politiska ”abstinensen” av den ansvarige utgivaren Michael Albus läsa: ”Enligt mitt intryck finns för katolska kyrkan i DDR hittills ingen nödvändighet att uppge den politiska abstinensen. För ögonblicket existerar inga akuta anledningar. En sådan hållning kan diskuteras. Men den synes efter beaktande av alla data och fakta i DDR:s kyrkohistoria vara en hållning, som är den för kyrkan mest lämpade i ”bedrövelsens tid”. Slutligen kommer kyrkans möjligheter att verka därigenom bättre hållas öppna för de avgörande områdena, än genom aldrig så välmenade kompromisser och goodwill-aktioner, vilka till slut, såsom man vet från liknande erfarenheter, inte blott på kommunistiskt maktområde, för vilse i snårskogen.” Detta trots att Albus väl inser de problematiska anspråk på den kyrkliga disciplinen, som ”abstinensen” ställer.

Befrielseteologi för DDR?

På många håll i vårt land, främst givetvis i radions religionsredaktion, pågår ett livligt betygsättande på skilda kyrkors och församlingars hållning till den politiska makten och det andliga förtrycket. Och det är, åtminstone från Sverige, tämligen lätt att skilja goda och onda i Latinamerika, Sydkorea eller Filippinerna. Befrielseteologins supportrar har däremot haft tämligen litet att meddela om Östeuropa.

Men om det nu är så lätt, att de som inser att evangeliet också eller framför allt är en uppfordran till uppbrott och uppror mot politiska strukturer, är de goda med den rätta skriftförståelsen, medan de som på olika sätt i första hand ser kyrkans uppgift som ”andlig” har fått budskapet om bakfoten? Vilken är slutsatsen för DDR? Är ”arbetar- och bondestaten”, som officiellt meddelas, på väg att bygga ett fredens och rättvisans samhälle, där de kristna mer helhjärtat borde engagera sig, på maktens villkor? Eller är det tvärtom så, att DDR är ett samhälle av ofrihet och förtryck, där kyrkan sviker sin uppgift om den inte entydigt stöder oliktänkande och aktivt arbetar för regimens avveckling?

Hur man bedömer kyrkornas linje i DDR, är det påfallande hur annorlunda situationen är vid jämförelse med Tredje Riket. Också medlöparna handlar utifrån en realistisk syn på kyrkans och politikens begränsningar, överhuvud och ömsesidigt. Det finns ingen motsvarighet till det profetiska, engagerade samarbetet hos Deutsche Christen, som om några företrädde en självuppfattad ”befrielseteologi”. De var djupt övertygade om att vara delaktiga av en mäktig folkresning mot de imperialister som förtryckt folket. Ingen skulle nu skriva något som liknade detta: ”Statens totala anspråk på människan är ett stycke lag, dvs. ett stycke Guds vilja som kungöres människorna, Guds kallelse till familj, folk och stat som till de livsordningar, i vilka efter Guds lag våra liv skall tillbringas.” ”Total kyrka i total stat betyder, att en kyrka uppstår, som helt förkunnar lag och helt evangelium, som tydliggör statens totala anspråk som uttryck för skaparviljan . . .”. (Walter Grundmann, Totale Kirche im totalen Staat, 1934. Citerat efter prof. Kurt Maier, Leipzig, ur ett föredrag vid kyrkohistoriskt symposium i Uppsala.)

Prövningen och frestelsen

Utmärkande för den kristna idéhistorien har varit olika försök att definiera den grundläggande åtskillnad mellan andlig och världslig myndighet, som uttryckts genom påven Gelasius två ”myndigheter”, medeltidens två svärd eller Luthers två regementen. Konfrontationen med den totala makten är alltid en prövning eller en frestelse. Dra sig inom murarna eller gå i öppen strid? Och när historiens blad vänt: kritisk distans eller ”helt i folkets tjänst”?

Varför vet så många vad som är rätt i El Salvador eller Brasilien, men ingen vad som är rätt linje i vårt grannland?